Vi tycker att vi är bra kaninförvaltare på de flesta områden; vi ger dem tid, omsorg och försöker skydda dem så mycket vi kan från faror. Dock är vi lite för ynkepynkiga med dem ibland.

Vi skulle verkligen vilja klara av att klippa klorna på dem själva, men det gör vi inte. Vi har försökt. I början, när Bosse var liten och inte förstod sig på världen, var han ganska foglig och lät oss sköta hans manikyr och pedikyr. Men så kom han på att det var obehagligt, och började kränga. Jag blev rädd att hålla för hårt, alternativt hålla för löst så att han skulle skada sin ömtåliga rygg (den kan lätt brytas) och den andra människan i flocken blev rädd för att han skulle rycka undan tassarna och bli klippt av misstag i mjukdelarna. Vår änglighet – som ju faktiskt bottnar i omsorg – blev för stor och vi fick överlåta kloklippandet till proffs som inte var lika blödiga som oss. Att hitta en kompetent kloklippare var dock inte lätt. Efter skräckupplevelser som när en ovan expedit i en zoo-kedja tänkte hålla Bosse i knät ute i affären när hon klippte (vi åkte direkt därifrån), hamnade vi rätt hos underbar personal på en mindre veterinärklinik. Vi värdesätter inte bara att de förstår att våra kaniner inte är husdjur utan familjemedlemmar, de har kliniskt rent (vilket är livsviktigt nu med tanke på den oerhört smittsamma nya gulsoten) och de har också varit flexibla med bokningen. Min sjåpighet omfattar nämligen även att få in dem i transportburarna. De vet att transportbur = veterinär = inte så kul. I det läget hjälper vare sig äppelbitar eller fjäsk. Bosse och Saga brukar ändå gå att få in i burarna till slut; de är sådana gottegrisar att tillräckligt med godsaker kan få dem att överse med obehag. Men Alfons är skyggare, och svårare att lura. Nu undrar förstås ni som inte är lika sjåpiga med era kaniner varför jag helt enkelt inte bara lyfter dem in i transportburarna. Tja, för att jag inte kan! När jag försöker, slinker de undan och gömmer sig genast längst in under någon möbel där jag inte får tag i dem.

Optimist som jag är, hade jag häromveckan ändå bokat tid för kloklippning för alla tre. Det slutade förstås med att jag fick åka iväg med bara två. Alfons kände inte alls för att klippa klor. Han bokades om några dagar senare. Men se inte heller då hade han någon lust att lämna lägenheten. Med blossande kinder fick jag ringa och avboka igen. Jag skämdes något förfärligt, men personalen på veterinärkliniken var mer än förstående. Efter ytterligare ett par dagar, då jag hade vaknat varje morgon och oroat mig för Alfons kloklippning, bestämde jag mig helt enkelt för att göra tvärtom: lura in honom i transportburen först och om det gick, höra om det fanns en tid för kloklippning. Utan tidspressen, kände Alfons inte av min stress (jag höll mig undan när han fick undersöka transportburen i lugn och ro). Då han slank in där för att kolla läget, skyndade jag mig att stänga dörren. Ringde veterinären och förklarade läget, och otroligt nog beredde de tid för oss! En timme senare var vi hemma igen, jag tacksam, Alfons butter men med nyklippta klor. Två äppelbitar och en kvist basilika senare verkade han ha förlåtit mig. Och jag har nu har jag en strategi till nästa kloklippning!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ru krafsar när hon är uttråkad. Jag har försökt erbjuda pottorna med rikligt med hö i, halm i en kartong, filtar. Inget har fallit henne i smaken. Till sist hittade jag en kattlåda på Arken Zoo. Den har två hål, ett på framsidan och ett ovanpå. Lådan...

Nu har det varit ett långt uppehåll i bloggen igen. Jag opererades i februari och kunde inte engagera mig för mycket i kaninerna under en period. Men det var svårt att låta bli så jag ringde sjukhuset efter någon vecka och frågade om jag inte i alla ...

De flesta honkaniner får livmodercancer när de är runt tre år. Av det skälet (och lite för att deras uppvaktning har kört slut på de kastrerade hannarna) steriliserades både Saga och Tova. Tova väntade vi med ganska länge eftersom hon hade stora prob...

Stöd utsatta djur genom att köpa Göteborgs Djurskyddsförenings kalender 2024!   Lilla Ru är fröken Augusti <3         ...

Som alltid när det är långt mellan blogginläggen beror det på att det händer för mycket i Flocken för att jag ska hinna skriva.   Först fick Bosse ett mildare återfall i e.cuniculi. Det blev en vända på det Stora Djursjukhuet igen och sedan kom h...