De senaste veckorna har lille Bosse börjat sova under köksbordet, nära våra stolar. När han var liten, och förfärligt ensam trots vår ständiga uppmärksamhet, låg han alltid där vid våra fötter. Det gör mig glad att han söker vår närhet igen men också ledsen, eftersom jag tänker att han kanske känner ett ökat behov av dem han växte upp med nu när han börjar bli gammal (åtta år).

Kanske läser jag in för mycket i hans powernaps under köksbordet, kanske gillar han bara att det är mörkt och murrigt där. Tills det smärtsamma avsked som en dag kommer gläds jag åt de små snarkningarna från golvet och tänker att störst av allt är kaninkärleken.