Som har framgått av tidigare inlägg, är det inte enkelt att bonda kaniner. Risken för skador och till och med dödsfall är stor, speciellt när det gäller hanar (okastrerade är inte att tänka på).

Först måste alla förutsättningar vara rätt. Både Bosse och Alfons kastrerade, Saga steriliserad, inga tecken på sjukdom eller stress hos någon av kaninerna. Planeringen har skett under flera månader. Massor av internetsajter besöktes, framförallt Rabbit House Society som har en massiv kompetens. Till att börja med gjorde vi ett försök att föra samman Bosse och Alfons på det traditionella sättet, ett möte i deras naturliga habitat då vi inte har några neutrala områden i lägenheten (badrummet kunde inte användas vid denna tidpunkt pga farliga områden som golvbrunnen, som vi inte hittat något sätt att säkra då). Alfons var mycket vänligt inställd mot Bosse, han visade på alla sätt att han inte ville slåss – bland annat genom att tvätta sig. Bosse var mer misstänksam; det var ju HANS lägenhet och HAN var här först! När Bosse intog en position med sänkt huvud, öronen fällda bakåt och svansen pekande uppåt, särade vi snabbt på dem innan ett bråk uppstod och övergav hela idén med bonding. En expert på Rabbit House Society kontaktades för konsultation. Denna fantastiska, vänliga kvinna förstod hur gärna vi ville ha en hel flock tillsammans och tog sig, otroligt nog, tid att vägleda oss personligen via mail.

Innan vi gick vidare till själva mötet mellan Bosse och Alfons, hade vi under lång tid låtit dem lära känna varandra på olika sätt. De hade till exempel sina pottor och matplatser mittemot varandra på varsin sida av burgallret. Ofta placerade vi höet i stora tussar mellan dem så de fick äta av det från varsitt håll (OBS att det är dubbelgaller med tomma glassbyttor emellan så att Bosse och Alfons inte kan nå att nafsa efter varandra). Vi har också bytt pottor då och då mellan dem efter några timmars användning, så att de skulle vänja sig vid varandras lukter. Varandras revir har de fått undersöka noga varje gång de rör sig över hela lägenheten, vilket Bosse och Saga gör för jämnan, och Alfons nu åtta-nio timmar per dag (resten av tiden får han vara i sin jättebur). I nästa steg har vi låtit Bosse vara i Alfons bur, och bli bekant med den. Där har han fått vara upp till ett par timmar per dag. Från att ha varit väldigt misstänksam och undersökt allt, sätter han sig nu nöjt i Alfons potta och mumsar hö.

Själva bondingen är mer komplicerad, men har underlättats av manövrarna ovan. Ett förslag vi fick från USA var att ta med oss kaninerna ut på en skakig bilfärd i 20 minuter, sittande i en trång låda. Kaniner är nämligen livrädda för att åka bil och att dela denna skräckupplevelse, skulle automatiskt föra dem samman. Efter att ha hittat en lämplig låda på IKEA, var vi redo. Vårt bekymmer var dock hur vi skulle hålla isär dem i lådan tills bilfärden började. Efter en del mekande med en flyttbar skiljevägg och ett nät ovanpå lådan, var problemet löst. Men se ner i någon låda tillsammans ville varken Bosse eller Alfons, trots pellets som mutor. Efter att ha lockat och pockat tills vi var tröttare än kaninerna, gav vi upp och gick vidare till plan B: badkaret. Badkaret var en neutral plats och dessutom så halt att kaninerna inte skulle få fäste om de ville börja bråka. Först lurade vi in Alfons i transportburen med hjälp av lite gott grönt som vi placerade längst in. Vi ställde buren i badkaret och han fick gå ut själv. Medan han väntade där, hämtade vi Bosse till badkaret på samma sätt. Så stod de där öga mot öga, Bosse och Alfons, darrande av rädsla. Bredvid stod vi beredda med handskar, vattenspruta och ett badlakan att kasta över en av kaninerna vid en eventuell strid. Visserligen var stackars Alfons och Bosse jätterädda (Alfons tappade päls av stress), men de fann också trygghet; på glidande tassar tog de sig mödosamt fram till varandra och tryckte sina små huvuden tätt, tätt ihop, förenade i sin skräck. Därefter fick de mötas på badrumsgolvet, som rengjorts noga och nu var säkrat (se tidigare blogg). Efter detta första, lyckosamma möte har vi bondat ytterligare två gånger. Ännu har de inte kommit överens om vem som dominerar vem (men det lutar åt Alfons) och litar inte helt på varandra. Viktigast är ändå att ingen värre aggression har förekommit än markeringar, och ett nafsande som ledde till att en pälstuss for. Bondingen får ta den tid den tar, det är kaninerna som bestämmer; man måste ha i minnet att stress tar på deras känsliga hjärtan, och därför iaktta deras reaktioner.

Jag har understrukit tidigare att denna blogg inte kan leverera några absoluta sanningar, bara exempel på min kaninvardag. Det finns många sätt att bonda enligt dem som är vana vid det, de sätt vi har valt kanske inte fungerar för andra. Nummer ett är ändå kaninernas säkerhet, som vi som ägare måste stå för. De tre sessioner vi gjort hittills, har varat mellan 20-30 minuter på ett neutralt, litet område med tillgång till vatten och hö. Det bästa är att vara två personer, en som är redo att gå emellan med handskar och en med vattenspruta (strålen riktas mot ansiktet på den kanin som visar aggression) som också kan hjälpa den attackerade kaninen ut ur badrummet. Sist men inte minst, har båda kaninerna fått mycket gos under bondingen, samt efteråt. 

Det jag verkligen saknar i Sverige, och som är vanligt i USA och England, är professionella bondare. Man lämnar in sina kaniner i någon vecka, och får tillbaka dem som bästisar. De professionella bondarna sätter även samman kaniner på djurhem så att de kan adopteras i par, eftersom ingen kanin borde behöva vara ensam. Jag har frågat flera djurhem efter denna tjänst, de har aldrig hört talas om den. Men den behövs, både för kaninernas och vår skull.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ru krafsar när hon är uttråkad. Jag har försökt erbjuda pottorna med rikligt med hö i, halm i en kartong, filtar. Inget har fallit henne i smaken. Till sist hittade jag en kattlåda på Arken Zoo. Den har två hål, ett på framsidan och ett ovanpå. Lådan...

Nu har det varit ett långt uppehåll i bloggen igen. Jag opererades i februari och kunde inte engagera mig för mycket i kaninerna under en period. Men det var svårt att låta bli så jag ringde sjukhuset efter någon vecka och frågade om jag inte i alla ...

De flesta honkaniner får livmodercancer när de är runt tre år. Av det skälet (och lite för att deras uppvaktning har kört slut på de kastrerade hannarna) steriliserades både Saga och Tova. Tova väntade vi med ganska länge eftersom hon hade stora prob...

Stöd utsatta djur genom att köpa Göteborgs Djurskyddsförenings kalender 2024!   Lilla Ru är fröken Augusti <3         ...

Som alltid när det är långt mellan blogginläggen beror det på att det händer för mycket i Flocken för att jag ska hinna skriva.   Först fick Bosse ett mildare återfall i e.cuniculi. Det blev en vända på det Stora Djursjukhuet igen och sedan kom h...