Bosse är pottränad, och är duktig med att gå på lådan. En olycka kan hända när han inte hinner fram till lådan (kaniner kan inte hålla sig), men det är sällan. Innan han kastrerades, revirkissade han. Trots att han nu är kastrerad, finns instinkten kvar hos honom (fast inte hos Alfons, konstigt nog) och ibland tar den över.

På kvällarna när det är kaninhäng, brukar jag sitta i favoritfåtöljen i vardagsrummet. Bredvid finns ett bord, som kaninerna då hoppar upp på för att få gos. Möjligen blev Bosse härom kvällen lite avis på att goset inte prioriterades honom (han är ju lite curlad efter att ha varit hos oss i snart fyra år), varpå han la en skvätt urin på min arm. Även om jag förstår att det är en instinkt som han inte kan rå för, blev jag såklart inte jätteglad. Efter att ha tvättat bort revirmarkeringen, gick jag ut i köket. Bosse följde efter. Han satt länge på golvet och tittade på mig. Jag såg inte på honom (fast det var svårt att inte göra). Till sist, gick han ut i vardagsrummet. Efter en stund, kom han tillbaka. Mitt hjärta smälte, och jag la mig ner på golvet bredvid honom och gosade. Så gick vi tillsammans in i vardagsrummet och Bosse gjorde två kaninrejs (vilket betyder ”jag är glad”). Därefter, satte han sig framför mig och såg länge på mig med sina stora, vackra ögon.

Detta var ett av mina samtal med Bosse. Och jag älskar honom SÅ mycket!