Mitt hemmakontor är i Alfons och Rus del. Jag försöker fördela min tid så rättvist som möjligt mellan kaninerna, och därför är matbordet i Bosses del. Något normalt människovardagsrum, ett sådant med soffa och TV, har jag därför inte. TV:n gjorde jag mig i och för sig av med innan mitt hem blev ett gryt och jag saknar den inte. Livet är för kort för att tillbringas framför en skärm istället för att leva det i 3D. Ibland tittar jag på dokumentärer, noga utvalda, på YouTube. Dokumentärerna handlar oftast om hur människor och djur lever i andra länder, för det är viktigt och intressant att se bortom sin egen gata.

Men tillbaka till ämnet för idag, mitt hemmakontor. Ru älskar när jag jobbar. Nu ska vi göra ljud, skriker hon inombords och i samma ögonblick jag loggar in på mitt möte far hon runt som en tornado, river allt i sin väg och kastar i sin framfart upp IKEA-pallarna i luften så de landar med ett förfärligt brak. Jag varvar mellan att muta mikrofonen och skrika åt de andra i mötet för att överrösta henne. När Ru tröttnat på att göra-ljud-leken och lämnat mig med hjärtklappning, går hon över till nafsa-i-hälen-leken. Jag ihhh-ar så skojigt då. Jag hoppas att de jag har möte med tror att jag är entusiastisk över det de säger. Lek nummer 3 går ut på att bita sig fast i mina byxben för Ru vet att efter en stund orkar jag inte sitta med benen uppe i luften längre utan låter henne hållas. När mötet är över, måste jag byta till ett par hela byxor (jag har allt färre av dem) för det går inte för sig att gå på eftermiddagens personliga möten i trasiga kläder.

Varje dag med kaninerna är ett äventyr, för de är kaniner och lever sina kaninliv parallellt med mitt. Och vad de än gör, älskar jag dem, för deras uttryck är alltid kärlek och lek, och aldrig med någon baktanke som vi människor ibland gör oss skyldiga till.