Bosse har blivit som en ungkanin igen efter en tid på Metacam (smärtstillande och antiinflammatoriskt) samt Axilur (dämpande för e.cuniculi) Han far runt som ett jehu, låter oink-oink-oink och vill inte promenera upp för sin trappa av lådor och filtar för han kan minsann hoppa. Det där med hoppandet är förstås viktigt för en kanin. Säkert hade han sneglat länge på bygget av galler som omgärdar två stora säckar hö. Det är ungefär 1.20 högt. Några minuter innan jag skulle gå in i ett online-möte, hörde jag ett oroväckande ljud från hö-hållet. Jag slet av mig headsetet och rusade mot gallret. Mycket riktigt, högst upp på den översta säcken satt Bosse, helnöjd med sin prestation. Jag vet inte riktigt hur han lyckades komma upp dit, förmodligen hade han hoppat via fåtöljen där jag staplat nytvättade filtar. Innan han hann halka ner mellan ribborna tog jag tag i hans 1.4 kilo och lyfte honom i säkerhet. Så ledsen han blev! Han var ju glad över hoppet, och över att vara kung över hösäckarna. Nu tog jag det ifrån honom. Han fick en näve färskt hö och jag rusade tillbaka till laptopen, hann precis in i mötet i tid och tänkte att om de andra deltagarna bara visste vilket kaos som ibland råder bakom skärmen.

Efter mötet fick jag påbörja en extreme makeover för kaninerna ligger alltid ett steg före och hittar svagheter i mina konstruktioner som jag inte vet finns. Efter tre dagar och stora mängder gos och julsånger till Bosse är vi sams igen och han är ganska nöjd med sin nya miljö. Hoppmöjligheterna är reducerade (tror jag) och han har fått mer plats att springa. Ett par nya låga boxar finns där att skutta runt på för på ålderns höst får både kaniner och människor nöja sig med att drömma om att hoppa 1.20