Tre dagar efter Tovas hemska slut blev Bosse sjuk.

I onsdags åt han först som en häst. Sedan somnade han på boxen där han helst vill äta, bredvid mina fötter (boxen är också min fotpall när jag sitter i fåtöljen bredvid). När han vaknade, kunde han inte riktigt sträcka på sig. Han försökte vända sig om men det gick inte. Han fick inte med sig bakdelen. Mödosamt vred han sig ett kvarts varv. Försökte nå höet. Kunde inte gå eller hoppa två decimeter till det. Drog sig dit med hjälp av framtassarna. Jag såg hur förvirrad han var och hur han kämpade, och tänkte att det inte kunde vara sant. Hade även han fått ecuniculi? Om det verkligen var det Tova hade, smittar det genom urinen fast alla kaniner behöver inte få symptom. Men neurologiska problem är typiska. Jag lyfte in Bosse i transportburen, ringde Det Stora Djursjukhuset och en kvart senare hade vi tagit oss dit trots vägarbeten och avstängningar (ännu en fördel med att ha flyttat). När vi kom fram gick Bosse lite bättre om än vingligt och promenerade som en hund hellre än hoppade. Han fick stanna över natten och den troliga diagnosen var slitna diskar men prov för ecuni togs ändå.

Nu är han hemma med en hög dos Metacam och förhållningsregler: absolut inte klättra upp på boxen utan hålla sig på golvet. Absolut inte hasa runt på det mattfria köksgolvet och leta smulor utan enbart röra sig i vardagsrum, matdel, hall där vi har tre lager mattor. När han kom hem var han mycket trött och somnade ideligen. Men girig som han är, kom han igång snabbt med ätandet och efter någon dag var hans pluttar normala. Ett par små kluttar CC fick han också men tvångsmata behövde jag inte, han åt dem så gärna direkt från sin lilla plasttallrik.

Tovis bortgång har gjort oss alla oroliga. Att en till kanin blir sjuk samma vecka är ett skräckscenario. Men Bosse är lugn och trygg (han sover vid mina fötter nu) och vi försöker leva normalt. Alfons kommer fram till gallret flera gånger om dagen och tittar undrande in i Tovas och Bosses del. Han undrar var hon är. Försöker förstå. Och jag tänker att det är tur att djur inte vet något om döden förrän den inträffar. Men kanske är det som plågar mig mest med Tovas död att hon var så rädd. Jag såg och kände det, och kunde inte hjälpa henne på något annat sätt än att hålla om henne tills hon slapp ifrån lidandet.

Än har vi de andra tre. Och varje stund med dem är dyrbarare än alla kapitalvaror i världen.