Det har varit en konstig och jobbig vecka för Flocken.

Bosse har repat sig efter sitt tillfälliga rörelsehinder och tack vare omvårdnaden på djursjukhuset och en hög dos Metacam under någon vecka, far han nu runt som vanligt. Han är trött emellanåt men det kanske beror också på pälsfällningen. Vi har också fått svar på hans prov och det visade tyvärr att han bar på ecuniculi, vilket betyder att det var vad Tovis också hade. Han har fått en medicin utskriven men den påverkar immunförsvaret negativt så vi får vänta i ytterligare några dagar innan han är stabil nog att börja ta den. Vi får utgå ifrån att Alfons och Ru också bär på antikroppar och att även de ska testas samt behandlas, men börjar med Bosse. Vi tänker att Saga kanske inte alls hade diskbråck – det syntes ju inte på röntgen – utan samma sjukdom för hon kunde ju inte gå på slutet utan ramlade omkull. Hela Flocken är förändrad, det är som en väntan på att något hemskt ska hända, som med Tovis, och vi ska reduceras en efter en. Vi har varit i ett rosa skimmer i så många år och lyckats stänga den brutala världen utanför grytet ute, men nu vilar en sorg och en oro över vår idyll. Vi tar ändå en dag i taget och gör det bästa av den, för vad som än händer kan ingen ta ifrån oss den stora kärlek vi alla känner för varandra.

Ett uttryck för den kärleken är när Ru på egen hand drar runt spring-rören och placerar dem strategiskt runt korggrytet. Eller när hon kämpar med sina små tassar så hon darrar av ansträngningen med att välta runt en pall så man kan sova under den. Och Alfons njuter extra mycket av att ligga på platsplattan för den sviktar lite, och när han gnider sig mot den blir pälsen elektrisk och frasig, och klistrar sig mot plattan.

Nej, ingen kan ta ifrån oss kärleken, inte hemska sjukdomar och inte missunnsamma människor som inte förstår sig på vårt sätt att leva. Flocken drar ner persiennerna i grytet, och glömmer allt det dumma och onda. Morgondagen väntar, och vi tar oss an den med tillförsikt.