Idag gjorde jag något så dumt att jag knappt kan med att tala om det.

Eftersom det är ont om utrymme för hö och en av säckarna har balanserat på ett pelarbord (skaderisk där) ville jag göra en hörna med kompostgaller att placera ett par säckar i. Jag gick in till Ru och Alfons och satte igång. Efter att ha fäst gallren stadigt med buntband (världens bästa uppfinning) insåg jag att jag även buntat fast grinden i gallret som skiljer kaninerna åt och som jag normalt öppnar och stänger med en karbinhake. Jag brukar alltid ha med en sax in i Rus och Alfons del men så icke denna gång. Så där stod jag, och kom inte ut. Att klättra över var inte tal om, gallret är ca 150 cm högt eftersom Ru är en olympisk höjdhoppare. Inte heller hade jag något att klättra på som skulle bära min tyngd, även om jag inte väger så mycket. Som tur var hade jag mobilen med mig och jag fick helt enkelt ringa en god vän som har extranyckel till lägenheten. Han var på gymmet men kastade vikterna åt sidan för att komma till min räddning. I väntan på honom (jag var ganska kissnödig också) försökte jag vara kreativ. Det låg en sax ovanpå ett skåp ett par meter från burgallret. Inne i buren har jag “kaninpinnen”, som jag bl.a puttar fram pinnar och annat gott till kaninerna med istället för att ta mig in till dem titt som tätt för det är en ganska jobbig process. Jag sträckte den så långt jag nådde mot skåpet och den räckte på millimetern för att peta ner saxen. Mödosamt putte jag den sedan en bit i taget tills den låg inom räckhåll och jag kunde dra in den och klippa av buntbandet som skiljde mig från friheten. Jag ringde min vän och avstyrde räddningsaktionen, vilket både han och jag var glada för.

Väl på andra sidan om gallret tänkte jag på alla de djur som är instängda mot sin vilja och inte kan ta sig ut för att människor hindrar dem från det. Alla levande varelser vill vara fria, och vi har inte rätt att ta den rätten ifrån oskyldiga kräk som inget gjort. Jag skulle förstås önska att gallret som delar lägenheten i två inte skulle behöva finnas heller, men det är där för att förhindra att hannarna slåss och jag försöker vara ungefär lika mycket på båda sidor (fast Bosse behöver lite mer tid efter Tovas bortgång).

En dag är kaninburar, zoo och minkfarmar borta. Men tills det sker föds och dör oändligt många djur i lidande, och felet är ingen annan än människans.

Det har varit en konstig och jobbig vecka för Flocken.

Bosse har repat sig efter sitt tillfälliga rörelsehinder och tack vare omvårdnaden på djursjukhuset och en hög dos Metacam under någon vecka, far han nu runt som vanligt. Han är trött emellanåt men det kanske beror också på pälsfällningen. Vi har också fått svar på hans prov och det visade tyvärr att han bar på ecuniculi, vilket betyder att det var vad Tovis också hade. Han har fått en medicin utskriven men den påverkar immunförsvaret negativt så vi får vänta i ytterligare några dagar innan han är stabil nog att börja ta den. Vi får utgå ifrån att Alfons och Ru också bär på antikroppar och att även de ska testas samt behandlas, men börjar med Bosse. Vi tänker att Saga kanske inte alls hade diskbråck – det syntes ju inte på röntgen – utan samma sjukdom för hon kunde ju inte gå på slutet utan ramlade omkull. Hela Flocken är förändrad, det är som en väntan på att något hemskt ska hända, som med Tovis, och vi ska reduceras en efter en. Vi har varit i ett rosa skimmer i så många år och lyckats stänga den brutala världen utanför grytet ute, men nu vilar en sorg och en oro över vår idyll. Vi tar ändå en dag i taget och gör det bästa av den, för vad som än händer kan ingen ta ifrån oss den stora kärlek vi alla känner för varandra.

Ett uttryck för den kärleken är när Ru på egen hand drar runt spring-rören och placerar dem strategiskt runt korggrytet. Eller när hon kämpar med sina små tassar så hon darrar av ansträngningen med att välta runt en pall så man kan sova under den. Och Alfons njuter extra mycket av att ligga på platsplattan för den sviktar lite, och när han gnider sig mot den blir pälsen elektrisk och frasig, och klistrar sig mot plattan.

Nej, ingen kan ta ifrån oss kärleken, inte hemska sjukdomar och inte missunnsamma människor som inte förstår sig på vårt sätt att leva. Flocken drar ner persiennerna i grytet, och glömmer allt det dumma och onda. Morgondagen väntar, och vi tar oss an den med tillförsikt.

Det är oår i Flocken.

Möjligen är det allt regnande, som ju behövs, som gjort allt vi plockat nästan omöjligt att torka. I normala fall har vi minst tre stora kassar med löv vid den här tiden. Nu en halv liten påse. Efter tre veckor är äppellöven fortfarande lite mjuka. De som blivit krispiga blir mjuka igen efter några dagar. Sorgset slänger jag det mesta, och tänker att det blir lite tråkigare för kaninerna i vinter. Dessutom är de torkade nyttiga godsakerna ett extra vitamintillskott, och får ofta igång dem när de har magstopp eller någon annan åkomma.

Även min odling på balkongen har drabbats av oåret. Jag hann inte flytta hallonbusken innan en natts ihärdigt oväder och i sitt försvagade tillstånd fick den någon sjukdom – ohyra, svamp eller mögel, jag vet inte vilket. Jag klippte ner den och sanerade. Friska blad växte ut, sedan gav busken inte bara upp utan smittade även vinbärsbusken och sex lådor med maskrosblad. Tre vändor till soprummet fick jag gå med mina dyrbara bördor (de kostade även en hel del, speciellt de frostsäkra krukorna) innan balkongen var tom. Kvar är lavendeln, som står emot de flesta angrepp, och insektsdammen med stenar så humlor och andra utrotningshotade små stackare ska få lite mat och vatten (det är för övrigt konstig politik att kommunen skövlar det gröna här i stan samtidigt som man uppmanar oss vanligt folk att hjälpa till i klimatkrisen med balkongodlingar).

Resten av dagen tillbringade jag med att sanera ytor och redskap så inte ohyran går på kaninerna, som har haft nog av sin beskärda del det senaste. Jag öppnade upp hösäckarna jag köpt, för även höet var fuktigt och behöver torka innan det kan ätas.

Ännu hoppas jag på ljungen, och lägger några kvistar på tork. I Flocken ger vi aldrig upp, oavsett oår och att vår lilla älskade Tovis fattas oss. Vi måste ta hand om det och dem vi har kvar. Det är så det är att leva i en Flock, en dag och ett bekymmer i taget.

Tre dagar efter Tovas hemska slut blev Bosse sjuk.

I onsdags åt han först som en häst. Sedan somnade han på boxen där han helst vill äta, bredvid mina fötter (boxen är också min fotpall när jag sitter i fåtöljen bredvid). När han vaknade, kunde han inte riktigt sträcka på sig. Han försökte vända sig om men det gick inte. Han fick inte med sig bakdelen. Mödosamt vred han sig ett kvarts varv. Försökte nå höet. Kunde inte gå eller hoppa två decimeter till det. Drog sig dit med hjälp av framtassarna. Jag såg hur förvirrad han var och hur han kämpade, och tänkte att det inte kunde vara sant. Hade även han fått ecuniculi? Om det verkligen var det Tova hade, smittar det genom urinen fast alla kaniner behöver inte få symptom. Men neurologiska problem är typiska. Jag lyfte in Bosse i transportburen, ringde Det Stora Djursjukhuset och en kvart senare hade vi tagit oss dit trots vägarbeten och avstängningar (ännu en fördel med att ha flyttat). När vi kom fram gick Bosse lite bättre om än vingligt och promenerade som en hund hellre än hoppade. Han fick stanna över natten och den troliga diagnosen var slitna diskar men prov för ecuni togs ändå.

Nu är han hemma med en hög dos Metacam och förhållningsregler: absolut inte klättra upp på boxen utan hålla sig på golvet. Absolut inte hasa runt på det mattfria köksgolvet och leta smulor utan enbart röra sig i vardagsrum, matdel, hall där vi har tre lager mattor. När han kom hem var han mycket trött och somnade ideligen. Men girig som han är, kom han igång snabbt med ätandet och efter någon dag var hans pluttar normala. Ett par små kluttar CC fick han också men tvångsmata behövde jag inte, han åt dem så gärna direkt från sin lilla plasttallrik.

Tovis bortgång har gjort oss alla oroliga. Att en till kanin blir sjuk samma vecka är ett skräckscenario. Men Bosse är lugn och trygg (han sover vid mina fötter nu) och vi försöker leva normalt. Alfons kommer fram till gallret flera gånger om dagen och tittar undrande in i Tovas och Bosses del. Han undrar var hon är. Försöker förstå. Och jag tänker att det är tur att djur inte vet något om döden förrän den inträffar. Men kanske är det som plågar mig mest med Tovas död att hon var så rädd. Jag såg och kände det, och kunde inte hjälpa henne på något annat sätt än att hålla om henne tills hon slapp ifrån lidandet.

Än har vi de andra tre. Och varje stund med dem är dyrbarare än alla kapitalvaror i världen.

Flocken försöker vänja sig vid tomrummet efter Tova. Den första chocken har lagt sig. Acceptansen över att hon är borta, att det inte fanns något att göra. Jag hittar en hemsida där hennes huvuddiagnos beskrivs och känner igen symptomen. Hon hade ju gått ner lite i vikt. Urinen var knepig. Och i år kunde hon inte alls äta något färskt från naturen. När de andra kaninerna fick gräs och äpplelöv, fick hon nöja sig med torkade alternativ. Hon var nöjd ändå. Sådan var hon, Tovis. Nöjd. Njöt av nuet, men mest musiken.

Första dagen Tovis fattades oss, igår, var Bosse rätt nöjd också. Han var ensam om höet. Och han visste ju att hon var borta då och då. Hon kom alltid hem igen och då luktade hon konstigt. Nu börjar han förstå att det är annorlunda den här gången. Han är sorgsen. Öronen hänger. Han går till platsen på mattan utanför vårt sovrum där hon låg de sista dagarna och lägger sig på samma ställe. Nosar. Det är så nära henne han kan komma. Jag vill göra detsamma, vill hålla om den slitna grå filten ovanpå boxen där hon låg och såg ut över världen lägenheten. Sorgen är ständigt närvarande, den går inte fly. Vi bär den lika varsamt som om den vore Tovis själv. Har man varit älskad, är man saknad. Och vi försöker ta hand om grytet så som hon gjorde. Vi boar, flyttar saker hit och dit för att göra det mer trivsamt. Men glömmer aldrig det viktigaste, att lägga alla aktiviteter åt sedan för att lyssna på musiken tillsammans.

Det ska gå, en dag i taget tack vare allt vi minns och påminns om. Tovis lärde oss att vi har allt vi behöver här i Grytet; för här bor Agape, kärleken som inte ser skillnad på människa och kanin.

Länk:

Neurologiska rubbningar kanin

https://evidensia.se/djurvardguiden/neurologiska-rubbningar-kanin/

När Tovis kom till oss sommaren 2018, var hon i bedrövligt skick. Hon lämnade dagligdags blindtarmsavföring, var oborstad och ovårdad, skygg och ängslig. För magproblemen sökte vi veterinärhjälp många gånger men ingen hittade någon orsak. En online-veterinär rekommenderade att vi matade Tovis med blindtarmsavföringen så hon skulle få i sig alla viktiga ämnen. Vi gjorde det. Och vi uteslöt allt utom hö, ingen skillnad. Försökte göra henne trygg, reducera all stress. Till sist blev hon frisk. Pluttade normalt och kunde till och med äta små mängder smaskigt gräs, och torkade löv.

Varje år fick hon dock problem med päls i magen trots att vi noggrant borstade hennes yviga päls och klippte den. I vintras lyckades vi få igång magen själva (med Critical Care) och hon slapp en jobbig vistelse på djursjukhuset. Men i veckan började hon bli däven igen och jag gav henne CC, utifall att. Nästa dag tog hon med glädje sin lilla äpplekvist. Sedan var det stopp. CC hjälpte inte och det blev till att åka in akut med henne. Nästa dag kom hon hem. Lämnade massor av minipluttar men åt ingenting själv så jag stödmatade var tredje timme, dag som natt. Efter en redig hög av minipluttar och hon började äta lite hö, drog jag ut på matningen till var fjärde timma. Då blev det längre mellan pluttarna. Efter att ha lämnat ca 20 stycken på 6-7 timmar matade jag var tredje timme igen. Morgon och kväll fick hon smärtstillande och tarmstimulerande, vilket var nytt för mig att använda hemma. När hon framåt kvällen började lämna blindtarmsavföring och klet, blev jag orolig över det tarmstimulerande men samtidigt kom ju ingen avföring. Hon var ändå pigg emellanåt, sprang runt och busade med Ru, fast var väldigt trött långa stunder också. När hon nästa morgon hade lämnat ännu mer kletig avföring ringde jag sjukhuset och frågade om jag verkligen skulle fortsätta med medicinerna. De sa jag skulle sluta med det tarmstimulerande. En del pluttar hade kommit under sen-natten dessutom. När jag gjorde morgonstädningen hörde jag plötsligt flera smällar. Vände mig om och såg stackars Tovis krampa våldsamt och snurra runt. Hon låg bredvid ett skåp och slog i det, om och om igen. Jag skrek av förtvivlan och lyfte in henne i transportburen. Ringde sjukhuset och en vän som kom på fem minuter med sin bil. Det tog en kvart till sjukhuset. Hon krampade så jag knappt kunde hålla transportburen. Jag grät av vanmakt. På sjukhuset sa man att detta inte hade samband med magstoppet utan förmodligen var e cuni. De såg en chans att rädda henne och jag åkte hem, förtvivlad över försämringen. Efter några timmar ringde veterinären och sa att det inte gick att mata Tovis och hon åt ju inte själv. Inget mer fanns att göra. Jag åkte dit direkt. När jag såg henne, kände jag nästan inte igen henne. Hon låg stelnad, utsträckt med tassarna och huvudet så vridet att jag först inte hittade det i den pälsboll hon alltid var. Hennes ena öga var uppspärrat och hon såg mig, men ändå inte. Jag tog detta lilla knyte i min famn och jämrade mig vid vad hon måste gå igenom, och att jag inte kunde rädda henne. Det tog tid innan hon somnade helt, hennes hjärta slog svagare och svagare men det var som att hon höll emot, ville hem och höra favoritmusiken en gång till. Jag sjöng den för henne. Sa hur mycket jag älskade henne. Så var hon borta.

Jag försöker förstå. Inte bara att hon inte är med oss längre, utan hur detta kunde ske. Varför kom e cuni ihop med magstoppet, var hon så svag att det kulminerade? Eller var det inte magstopp utan e-cuni symptom? Det kunde också vara en hjärntumör sa veterinären. Kan hon har varit förgiftad, grubblar jag, för kramperna var så våldsamma och ihållande. Men hon fick bara hö, ett par pyttesmå äpplekvistar och en tredjedels litet äpplelöv, samma som de andra kaninerna. Bidrog den kletiga avföringen, blev hon toxisk? Skulle jag slutat ge henne tarmstimulerande fast hon inte åt och pluttade? Matade jag med CC för ofta, för sällan? Kunde jag förhindrat detta, har jag missat något? Det känns fel alltihopa, hon skulle inte dö nu, hon ville inte. Och hon fick plågas, evighetslånga timmar för en liten kanin.

Än kan jag inte omfamna minnena för bilderna av hennes hemska sista dag står för mina ögon. Och jag känner att jag svikit henne, fast jag inte vet hur jag skulle agerat annars. Flocken är inkomplett, och jag ser henne ligga närmast CD:n med musiken som varje kväll, till sist nöjd och trygg i en flock där hon var älskad och omhändertagen.

Älskade Tovis. Nu springer du över gröna ängar med Saga. Och här kämpar vi i flocken med att gå vidare med det liv du nog inte var riktigt färdig med.