När Tovis kom till oss sommaren 2018, var hon i bedrövligt skick. Hon lämnade dagligdags blindtarmsavföring, var oborstad och ovårdad, skygg och ängslig. För magproblemen sökte vi veterinärhjälp många gånger men ingen hittade någon orsak. En online-veterinär rekommenderade att vi matade Tovis med blindtarmsavföringen så hon skulle få i sig alla viktiga ämnen. Vi gjorde det. Och vi uteslöt allt utom hö, ingen skillnad. Försökte göra henne trygg, reducera all stress. Till sist blev hon frisk. Pluttade normalt och kunde till och med äta små mängder smaskigt gräs, och torkade löv.

Varje år fick hon dock problem med päls i magen trots att vi noggrant borstade hennes yviga päls och klippte den. I vintras lyckades vi få igång magen själva (med Critical Care) och hon slapp en jobbig vistelse på djursjukhuset. Men i veckan började hon bli däven igen och jag gav henne CC, utifall att. Nästa dag tog hon med glädje sin lilla äpplekvist. Sedan var det stopp. CC hjälpte inte och det blev till att åka in akut med henne. Nästa dag kom hon hem. Lämnade massor av minipluttar men åt ingenting själv så jag stödmatade var tredje timme, dag som natt. Efter en redig hög av minipluttar och hon började äta lite hö, drog jag ut på matningen till var fjärde timma. Då blev det längre mellan pluttarna. Efter att ha lämnat ca 20 stycken på 6-7 timmar matade jag var tredje timme igen. Morgon och kväll fick hon smärtstillande och tarmstimulerande, vilket var nytt för mig att använda hemma. När hon framåt kvällen började lämna blindtarmsavföring och klet, blev jag orolig över det tarmstimulerande men samtidigt kom ju ingen avföring. Hon var ändå pigg emellanåt, sprang runt och busade med Ru, fast var väldigt trött långa stunder också. När hon nästa morgon hade lämnat ännu mer kletig avföring ringde jag sjukhuset och frågade om jag verkligen skulle fortsätta med medicinerna. De sa jag skulle sluta med det tarmstimulerande. En del pluttar hade kommit under sen-natten dessutom. När jag gjorde morgonstädningen hörde jag plötsligt flera smällar. Vände mig om och såg stackars Tovis krampa våldsamt och snurra runt. Hon låg bredvid ett skåp och slog i det, om och om igen. Jag skrek av förtvivlan och lyfte in henne i transportburen. Ringde sjukhuset och en vän som kom på fem minuter med sin bil. Det tog en kvart till sjukhuset. Hon krampade så jag knappt kunde hålla transportburen. Jag grät av vanmakt. På sjukhuset sa man att detta inte hade samband med magstoppet utan förmodligen var e cuni. De såg en chans att rädda henne och jag åkte hem, förtvivlad över försämringen. Efter några timmar ringde veterinären och sa att det inte gick att mata Tovis och hon åt ju inte själv. Inget mer fanns att göra. Jag åkte dit direkt. När jag såg henne, kände jag nästan inte igen henne. Hon låg stelnad, utsträckt med tassarna och huvudet så vridet att jag först inte hittade det i den pälsboll hon alltid var. Hennes ena öga var uppspärrat och hon såg mig, men ändå inte. Jag tog detta lilla knyte i min famn och jämrade mig vid vad hon måste gå igenom, och att jag inte kunde rädda henne. Det tog tid innan hon somnade helt, hennes hjärta slog svagare och svagare men det var som att hon höll emot, ville hem och höra favoritmusiken en gång till. Jag sjöng den för henne. Sa hur mycket jag älskade henne. Så var hon borta.

Jag försöker förstå. Inte bara att hon inte är med oss längre, utan hur detta kunde ske. Varför kom e cuni ihop med magstoppet, var hon så svag att det kulminerade? Eller var det inte magstopp utan e-cuni symptom? Det kunde också vara en hjärntumör sa veterinären. Kan hon har varit förgiftad, grubblar jag, för kramperna var så våldsamma och ihållande. Men hon fick bara hö, ett par pyttesmå äpplekvistar och en tredjedels litet äpplelöv, samma som de andra kaninerna. Bidrog den kletiga avföringen, blev hon toxisk? Skulle jag slutat ge henne tarmstimulerande fast hon inte åt och pluttade? Matade jag med CC för ofta, för sällan? Kunde jag förhindrat detta, har jag missat något? Det känns fel alltihopa, hon skulle inte dö nu, hon ville inte. Och hon fick plågas, evighetslånga timmar för en liten kanin.

Än kan jag inte omfamna minnena för bilderna av hennes hemska sista dag står för mina ögon. Och jag känner att jag svikit henne, fast jag inte vet hur jag skulle agerat annars. Flocken är inkomplett, och jag ser henne ligga närmast CD:n med musiken som varje kväll, till sist nöjd och trygg i en flock där hon var älskad och omhändertagen.

Älskade Tovis. Nu springer du över gröna ängar med Saga. Och här kämpar vi i flocken med att gå vidare med det liv du nog inte var riktigt färdig med.

 

Hz

13 augusti 2023 12:56

Jag kan bars föreställa mig hur jobbigt det känns just nu.....men dessa ord fick mig att tänka på dig:

"Vår första plikt mot våra enkla syskon (djuren) är att inte skada dem, men det är inte nog. Vi har ett högre uppdrag - att tjäna dem när de kräver det... "

Jag är säker på att du har gjort allt i din makt att tjäna Tova (och säkert även den andra människan i hemnet). Nu tänker jag att någon annan tar väl hand om Tova och säkert är det längs de fina gröna kullarna m Saga och alla andra älskade vänner.

❤

kaninkamrat

13 augusti 2023 18:20

Tack min älskade kaninvän. Vi har landat och insett att det fanns inget att göra. Se kvällens blogg. Förtvivlan tar sig så många uttryck och man ska väl igenom sorgefaserna. Ditt stöd är ovärderligt i detta

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ru krafsar när hon är uttråkad. Jag har försökt erbjuda pottorna med rikligt med hö i, halm i en kartong, filtar. Inget har fallit henne i smaken. Till sist hittade jag en kattlåda på Arken Zoo. Den har två hål, ett på framsidan och ett ovanpå. Lådan...

Nu har det varit ett långt uppehåll i bloggen igen. Jag opererades i februari och kunde inte engagera mig för mycket i kaninerna under en period. Men det var svårt att låta bli så jag ringde sjukhuset efter någon vecka och frågade om jag inte i alla ...

De flesta honkaniner får livmodercancer när de är runt tre år. Av det skälet (och lite för att deras uppvaktning har kört slut på de kastrerade hannarna) steriliserades både Saga och Tova. Tova väntade vi med ganska länge eftersom hon hade stora prob...

Stöd utsatta djur genom att köpa Göteborgs Djurskyddsförenings kalender 2024!   Lilla Ru är fröken Augusti <3         ...

Som alltid när det är långt mellan blogginläggen beror det på att det händer för mycket i Flocken för att jag ska hinna skriva.   Först fick Bosse ett mildare återfall i e.cuniculi. Det blev en vända på det Stora Djursjukhuet igen och sedan kom h...