Flocken försöker vänja sig vid tomrummet efter Tova. Den första chocken har lagt sig. Acceptansen över att hon är borta, att det inte fanns något att göra. Jag hittar en hemsida där hennes huvuddiagnos beskrivs och känner igen symptomen. Hon hade ju gått ner lite i vikt. Urinen var knepig. Och i år kunde hon inte alls äta något färskt från naturen. När de andra kaninerna fick gräs och äpplelöv, fick hon nöja sig med torkade alternativ. Hon var nöjd ändå. Sådan var hon, Tovis. Nöjd. Njöt av nuet, men mest musiken.

Första dagen Tovis fattades oss, igår, var Bosse rätt nöjd också. Han var ensam om höet. Och han visste ju att hon var borta då och då. Hon kom alltid hem igen och då luktade hon konstigt. Nu börjar han förstå att det är annorlunda den här gången. Han är sorgsen. Öronen hänger. Han går till platsen på mattan utanför vårt sovrum där hon låg de sista dagarna och lägger sig på samma ställe. Nosar. Det är så nära henne han kan komma. Jag vill göra detsamma, vill hålla om den slitna grå filten ovanpå boxen där hon låg och såg ut över världen lägenheten. Sorgen är ständigt närvarande, den går inte fly. Vi bär den lika varsamt som om den vore Tovis själv. Har man varit älskad, är man saknad. Och vi försöker ta hand om grytet så som hon gjorde. Vi boar, flyttar saker hit och dit för att göra det mer trivsamt. Men glömmer aldrig det viktigaste, att lägga alla aktiviteter åt sedan för att lyssna på musiken tillsammans.

Det ska gå, en dag i taget tack vare allt vi minns och påminns om. Tovis lärde oss att vi har allt vi behöver här i Grytet; för här bor Agape, kärleken som inte ser skillnad på människa och kanin.

Länk:

Neurologiska rubbningar kanin

https://evidensia.se/djurvardguiden/neurologiska-rubbningar-kanin/

När Tovis kom till oss sommaren 2018, var hon i bedrövligt skick. Hon lämnade dagligdags blindtarmsavföring, var oborstad och ovårdad, skygg och ängslig. För magproblemen sökte vi veterinärhjälp många gånger men ingen hittade någon orsak. En online-veterinär rekommenderade att vi matade Tovis med blindtarmsavföringen så hon skulle få i sig alla viktiga ämnen. Vi gjorde det. Och vi uteslöt allt utom hö, ingen skillnad. Försökte göra henne trygg, reducera all stress. Till sist blev hon frisk. Pluttade normalt och kunde till och med äta små mängder smaskigt gräs, och torkade löv.

Varje år fick hon dock problem med päls i magen trots att vi noggrant borstade hennes yviga päls och klippte den. I vintras lyckades vi få igång magen själva (med Critical Care) och hon slapp en jobbig vistelse på djursjukhuset. Men i veckan började hon bli däven igen och jag gav henne CC, utifall att. Nästa dag tog hon med glädje sin lilla äpplekvist. Sedan var det stopp. CC hjälpte inte och det blev till att åka in akut med henne. Nästa dag kom hon hem. Lämnade massor av minipluttar men åt ingenting själv så jag stödmatade var tredje timme, dag som natt. Efter en redig hög av minipluttar och hon började äta lite hö, drog jag ut på matningen till var fjärde timma. Då blev det längre mellan pluttarna. Efter att ha lämnat ca 20 stycken på 6-7 timmar matade jag var tredje timme igen. Morgon och kväll fick hon smärtstillande och tarmstimulerande, vilket var nytt för mig att använda hemma. När hon framåt kvällen började lämna blindtarmsavföring och klet, blev jag orolig över det tarmstimulerande men samtidigt kom ju ingen avföring. Hon var ändå pigg emellanåt, sprang runt och busade med Ru, fast var väldigt trött långa stunder också. När hon nästa morgon hade lämnat ännu mer kletig avföring ringde jag sjukhuset och frågade om jag verkligen skulle fortsätta med medicinerna. De sa jag skulle sluta med det tarmstimulerande. En del pluttar hade kommit under sen-natten dessutom. När jag gjorde morgonstädningen hörde jag plötsligt flera smällar. Vände mig om och såg stackars Tovis krampa våldsamt och snurra runt. Hon låg bredvid ett skåp och slog i det, om och om igen. Jag skrek av förtvivlan och lyfte in henne i transportburen. Ringde sjukhuset och en vän som kom på fem minuter med sin bil. Det tog en kvart till sjukhuset. Hon krampade så jag knappt kunde hålla transportburen. Jag grät av vanmakt. På sjukhuset sa man att detta inte hade samband med magstoppet utan förmodligen var e cuni. De såg en chans att rädda henne och jag åkte hem, förtvivlad över försämringen. Efter några timmar ringde veterinären och sa att det inte gick att mata Tovis och hon åt ju inte själv. Inget mer fanns att göra. Jag åkte dit direkt. När jag såg henne, kände jag nästan inte igen henne. Hon låg stelnad, utsträckt med tassarna och huvudet så vridet att jag först inte hittade det i den pälsboll hon alltid var. Hennes ena öga var uppspärrat och hon såg mig, men ändå inte. Jag tog detta lilla knyte i min famn och jämrade mig vid vad hon måste gå igenom, och att jag inte kunde rädda henne. Det tog tid innan hon somnade helt, hennes hjärta slog svagare och svagare men det var som att hon höll emot, ville hem och höra favoritmusiken en gång till. Jag sjöng den för henne. Sa hur mycket jag älskade henne. Så var hon borta.

Jag försöker förstå. Inte bara att hon inte är med oss längre, utan hur detta kunde ske. Varför kom e cuni ihop med magstoppet, var hon så svag att det kulminerade? Eller var det inte magstopp utan e-cuni symptom? Det kunde också vara en hjärntumör sa veterinären. Kan hon har varit förgiftad, grubblar jag, för kramperna var så våldsamma och ihållande. Men hon fick bara hö, ett par pyttesmå äpplekvistar och en tredjedels litet äpplelöv, samma som de andra kaninerna. Bidrog den kletiga avföringen, blev hon toxisk? Skulle jag slutat ge henne tarmstimulerande fast hon inte åt och pluttade? Matade jag med CC för ofta, för sällan? Kunde jag förhindrat detta, har jag missat något? Det känns fel alltihopa, hon skulle inte dö nu, hon ville inte. Och hon fick plågas, evighetslånga timmar för en liten kanin.

Än kan jag inte omfamna minnena för bilderna av hennes hemska sista dag står för mina ögon. Och jag känner att jag svikit henne, fast jag inte vet hur jag skulle agerat annars. Flocken är inkomplett, och jag ser henne ligga närmast CD:n med musiken som varje kväll, till sist nöjd och trygg i en flock där hon var älskad och omhändertagen.

Älskade Tovis. Nu springer du över gröna ängar med Saga. Och här kämpar vi i flocken med att gå vidare med det liv du nog inte var riktigt färdig med.