Än en gång har kaninerna överlistat oss.

Jag hörde in i köket hur det rasslade i kompostgallret som skiljer kaninparen åt. Sprang in i vardagsrummet men såg inget konstigt förutom att Bosse hade gömt sig. Räknade in kaninerna. Fick dem till tre. Var fanns Alfons? Jag kollade alla gömställen. Han var obegripligt försvunnen. Så såg jag upp och upptäckte honom OVANPÅ kompostgallret, bredvid höet. Han var vettskrämd, hade kurat ihop sig till en liten boll. Inte var det så spännande som han tänkt sig däruppe för trots att han befann sig där den åtråvärda säcken var, kom han inte åt den (jag har lagt papp över) och ner tog han sig inte igen på egen hand. Jag omfamnade honom varsamt och lyfte ner honom till Saga. Han sprang direkt in i korggrytet. Jag väntade tills han kom fram av egen vilja och strök honom över den blanka pälsen.

- Lille Alfons, du ska få färskt hö fast du fick för en kvart sedan. Men lova att aldrig hoppa så högt igen, det är farligt!

Så lät han mig känna igenom sin kropp så att inget var skadat men allt var som det skulle.

Efter någon timme hade Alfons morskat upp sig igen och när jag kom in i vardagsrummet, skuttade han fram till kudden han använt som språngbräda och tittade menande på mig.

- Ger du mig inte färskt hö så hoppar jag upp igen, tror jag att han sa.

Vad gör man? Jag svarade jaja och gav alla kaninerna varsin tuss. Men påpekade också att jag inte tänkte låta mig hotas dagligen och stundligen.

Kaniner är duktiga förhandlare. De lär sig snabbt var man har sina svaga punkter. Jag har uppenbarligen inte lärt mig deras starka än. Som att byteshandla om färskt hö, och att hoppa tillräckligt högt när man vill ha något tillräckligt mycket.