Jag vet att jag låter som en stolt morsa när jag skryter om våra små. Alla kaniner är lika duktiga och intelligenta, om de bara får chansen. Men jag upphör aldrig att förvånas över Bosse, som är smartare än något annat djur jag mött. Igår ville han äta ett smaskigt strå som låg bortanför hans mun. Vi trillade nästan av stolarna när han sträckte ut tassarna, tog strået mellan dem och förde det till munnen. Inget konstigt, tyckte Bosse. Det är ju så människorna i flocken gör när de äter. Och han är ju en liten människa ibland, Bosse, som ser och lär av allt i världen lägenheten.

I bloggen skriver jag ofta om hur underbara, roliga och smarta kaninerna är. Även svårigheterna har sin beskärda plats när våra småttingar har varit sjuka. Ett ämne har jag berört för lite och det är vardagsslitet. Det är viktigt att berätta om, annars kanske någon adopterar kaniner i tron att det alltid är lek och gos. Vi har haft tur med våra skyddslingar; de är verkligen lekfulla och gosiga. Men ett skäl till att de är det är att vi ger dem så mycket tid och utrymme. Vi gör det mer än gärna, och varje beslut att ta oss an ännu en liten långörad föregås av diskussioner om ekonomi och ork. Detta måste jag vara oerhört tydlig med: hur mycket vi än älskar dem, så går det inte att komma ifrån att det är jobbigt med allt runtomkring. Totalt sex pottor ska tömmas och rengöras, ofta två gånger om dagen. Eftersom kaniner inte kan hålla sig om de blir kissnödiga, kommer ibland små skvättar här och där trots att de är rumsrena och dem måste man åtgärda direkt, annars blir det fläckar. Ett kaninanpassat hem är per automatik mindre anpassat för människor. Vi har till exempel kompostgaller runt sängen och även om vi har blivit viga som cirkusartister av allt klättrande, muttrar vi också ibland när vi måste på toa mitt i natten. Kaninerna kan också vara riktiga busfrön, springa runt fötterna på en när man har bråttom till jobbet eller tugga sönder ens skor när man vänder ryggen till. Har man dessutom som vi två par kaniner som har olika revir, måste det pluttas för att markera gränser. Lägg därtill tre säckar hö och 55 liter strö i veckan som ska betalas och bäras, tre sorters färskt foder, kloklippning hos veterinär… Och det är bara början på listan. Som ni förstår, är det ett heltidsjobb att ha fyra kaniner.

Förstå mig rätt. Allt stök och städande är inget mot den kärlek vi får ge och ta emot. Men man måste veta vad man ger sig in i innan man tar ansvaret för små liv för det ansvaret varar i hela deras liv; det är omänskligt att komma fram till i halvtid att man inte vill och orkar. Så om ni vill bli kaninförvaltare, fundera först på vad ni behöver göra för att ge ett kaninpar ett drägligt liv (för man ska inte ta sig an bara en kanin eftersom kaniner är flockdjur) och prata sedan igenom om ni är beredda på de förändringar som krävs. Det är inte så annorlunda än att skaffa människobarn. Oavsett vad ni kommer fram till, hoppas jag att beslutet blir rätt, både för er och kaninernas skull.

Tova har börjat tala med oss.

På grund av problemen som har varit med hennes blindtarmsavföring, har hon fått ”fasta” från färska grönsaker tills magen blivit stabil. Vissa dagar har jag inte haft hjärta att ge de andra kaninerna grönsaker heller när Tova står och ser på. Men i längden blir det ju ledsamt för dem att behöva avstå så när tillfälle getts, har jag smugit åt dem paprika och löv. En dag upptäckte Tova detta. Hon kom springande, såg de andra tre smaska och ylade ut sin ilska och förtvivlan. Eller, det gjorde hon ju inte; istället nafsade hon mig sårat i hälen.

- Varför får de och inte jag?

Älskade Tova. Om du visste att vår kärlek är så stor att vi sårar dig för att du ska leva. Men än pratar vi inte riktigt samma språk. Och snart får du lika mycket goda grönsaker som de andra.

I länder som England och USA kan man lämna in sina älsklingar till organisationer som är experter på att sätta samman två eller flera kaniner och så får man hem dem galet förälskade. I Sverige – nope. Ändå talade jag med ett barnhem som hade runt 150 kaniner om detta, och förklarade att det vore bättre både för kaninerna och de som adopterar dem att de lämnades över i par. För att bonda – sätta samman kaniner – är varken enkelt eller riskfritt. Därför vore det till stor hjälp om människor med professionell kunskap fanns att tillgå. Eftersom kaniner är olyckliga då de är ensamma – och notera att människor inte är fullgott sällskap hur mycket tid och kärlek vi än ger – måste de ha en partner eftersom de är flockdjur. Allt annat är grymt mot dem. Av det skälet, bör vi som förvaltare läsa på ordentligt om bonding så att vi gör rätt, och vidta åtgärder för att det ska gå så smärtfritt för alla parter som möjligt. Jag har ju berättat om lilla Tova, Bosses flickvän. Dock har jag inte skrivit om bondingen, eftersom den var lång och jobbig. Jag ville veta först att det gick vägen. Innan har jag bondat tre par: ett gick inte alls. Ett tog två veckor. Ett fungerade direkt (mycket ovanligt och i det här fallet hade kaninerna levt sida vid sida i burar i ett halvår på barnhemmet). Tova och Bosse tog två månader, men en månads uppehåll emellan på grund av värmen eftersom bonding är krävande och tar på hjärtan både av stressen och den fysiska ansträngningen. Varje dag i dessa två månader satt jag med Bosse och Tova. Först i en minut. Nästa dag i fem minuter. Och så vidare. Cirka sex veckor tillbringades på neutralt område i badrummet. När allas vår värsta stress släppt, blev mötena rätt mysiga om än med en viss anspänning – läget kan ändras snabbt och gos kan gå över i slagsmål. I vissa stunder tvekade jag på att det skulle gå. Men för deras skull satt jag där kväll efter kväll och sjöng julsånger, eftersom det lugnade dem (grannarna måste ha undrat varför de hörde Stilla Natt från mitt badrum samma tid varje dag). Och nu – det är nästan ofattbart – springer Tova och Bosse runt i lägenheten och gör allt tillsammans: gosar, äter, sover, leker. Och väcker oss på morgonen när de vill ha färskt hö! Jag kan inte nog säga hur lycklig jag är över att se dem. Men lyckligast är de, och det är så det ska vara.

Till sist: jag är ingen expert på bonding och vill inte tala om hur det ska gå till, för varje bonding är unik. Läs på House Rabbit Societys hemsidor som jag länkat här, det är de som lärt mig allt jag vet. Gör era kaniner lyckliga, för det förtjänar de <3

Kaninerna älskar krafslådan! De sprätter och gräver i den varje dag, vilket de behöver för att må bra. Så duktiga är de på att sprätta och gräva att det har kommit leca-kulor och torv över hela balkonggolvet och in i vardagsrummet också. Vi har visserligen säkrat kanterna på balkongen så inget kan komma utanför (med tanke på eventuella grannar som passerar under) men så lättstädat har det ju inte varit. Så det blev en modifierad version av krafslådan med en mindre ingång som gjordes med en brädbit från en obehandlad IKEA-låda. Vips blev krafslådan också mycket grytigare och därmed populärare.

Trots sina modiga 50 år är Bosse en busig kanin. Fast så busig som när han var bebis, är han inte riktigt. Vi saknar det. Mest saknar vi Hissen och Brio-vagnen. Hissen var Bosses första lek. Som den lille Einstein han är, lärde han sig snabbt att om han hoppade upp på soffryggen, fick han åka hiss ned på soffkudden. Om och om igen hoppade han upp på soffryggen, om och om igen var vi där med kudden. Bosse höll ut längst. Med darriga armar föll vi utmattade ned på golvet.

Brio-vagnen började med en matta. Bosse kan vara förfärligt envis när han sätter den sidan till. Med bakhasorna i golvet, går han inte att rubba. Då får man dra hela mattan med honom på. Det är skojigt, tycker Bosse. Särskilt när det går fort. Förundrade grannar har säkert stått i fönstret och sett oss springa runt lägenheten dragandes på en matta med en kanin på. Det där med mattan var slitsamt, så vi köpte en Brio-vagn för små barn istället. Bosse älskade den! Han skuttade upp i den och tittade uppfordrande på oss tills vi körde honom runt, runt. En vän som kom på besök och såg vagnen fällde följande oförglömliga kommentar:

- Och ni har tänkt att han ska lära sig att gå på bakbenen med hjälp av den?

Nej, där går vår gräns. Men det är nog inte så vanligt med en kanin som vill bli dragen i en vagn heller. Brio-vagnen var Bosses favoritleksak tills Saga flyttade in och gnagde sönder gummi-hjulen. För att hon inte skulle få förstoppning, tvingades vi slänga vagnen (som inte gick att köra med längre). Den dag jag tog vagnen till soprummet, sprang Bosse förtvivlat efter mig ända till dörren.

Bosse bus är han ännu, trots att soffan och Brio-vagnen inte längre hör till hans leksaker. Fast allra mest tycker han om att ligga sked och gosa, och det gör som tur är vi med.

Någon månad efter Tovas ankomst, började hennes mage att krångla. Hon lämnade blindtarmsavföring, som hon behöver äta för att överleva. Vi förstod ingenting. Vi hade vant in henne långsamt på nytt hö, nya pellets, gröna grönsaker. Varför blev hon dålig nu? Stackars Tova hade ont, det syntes. Plötsligt började hon att skaka och ögonen var uppspärrade. Strax därefter lämnade hon den druvklasformade spillningen utan att få i sig den. I vissa fall syntes bara fläckar (och kändes lukt, den stinker rent ut sagt) vilket tydde på att hon kunnat äta den fast inte direkt från rumpan. Jag ringde en veterinär och förklarade situationen. Hon sa att om inte allmäntillståndet var påverkat, skulle vi avvakta lite. Förmodligen fick hon i sig blindtarmsavföringen på kvällen, eftersom vi inte såg den då. Men Tova blev inte bättre. Jag bokade en tid online via FirstVet, som ger gratis råd om man har Agria försäkring. Hon sa att jag skulle mata Tova med avföringen och åka till veterinären med henne direkt efter helgen. Men när helgen kom, låg tre stora kluttar avföring på golvet på morgonen så det blev transport till djursjukhuset redan på söndagen. Tova fick vara kvar till måndagen och ligga med dropp. Man gjorde flera undersökningar, bl a ultraljud. Stackars Tova så rädd hon var! När hon kom hem, var hon bättre i magen efter dieten men snart började problemen igen. Jag drog mig till minnes att Bosse som bebis fått samma besvär av säsongens färska hö. Kunde Tova ha samma problem? Vår bonde hade inget gammalt hö kvar men barnhemmet som Tova adopterades från hade. Dit i ilfart, hem med en bal. Och redan nästa dag var Tova nästan bra. Två dagar senare, såg vi ingen blindtarmsavföring alls. Nu väntar en tid med mycket långsam invänjning av det färska höet. Nästa år är vi förberedda.

Allt står inte i böcker. Ibland får man gissa, och prova sig fram. Jag hoppas att våra gissningar hjälper er.

När grannarna i lägenheten under fick vägglöss, blev jag tvungen att tokstäda för att inte Anticimex gifter skulle skada våra små. Tyvärr fick den älskade krafslådan på balkongen kasseras helt. Det gjorde mig ont i hjärtat. Pallkragen gick knappt att få tag i, den var tillverkad hos Hammenhögs och värmebehandlad för att tåla mögel. Sex säckar jord hade vi slagit i och under fanns en stor säck leca-kulor samt en rejäl markduk. Det var bittert att få kasta allt, särskilt som det tog tid innan alla gifter dunstat – man fick behandla flera gånger mot lössen – och balkongen skurats grundligt. Denna gång inköptes mindre pallkragar men istället två stycken för att göra krafslådan högre. Som tillbehör fanns en bricka att ha under, speciell duk samt även täckande väv. Det tog bara ett par timmar att fixa i ordning lådan. Fast riktigt bra får det aldrig gå. När vi slog på andra säcken ekologisk jord, var den möglig. All jord fick vi hiva bort och köra tillbaka till blomsteraffären med. Då varenda säck de hade var fuktig, åkte jag till en annan affär där de hade ren torv istället. Den innehöll inget gödsel och kostade hälften så mycket. Nu är den nya krafslådan invigd med kaninernas pluttar och är förstås favoritplatsen att hänga i. Kostnad totalt cirka 600 kr; en liten kostnad för en högre livskvalitet för våra fyra små kaniner.