...när man ska ta på sig finbootsen och gå på restaurang och Saga varit framme.

Ibland tittar jag in på barnhemmets hemsida. Ser foton på nya, ledsna kaniner som väntar och hoppas på att någon ska förbarma sig över dem. Helst vill jag rädda dem alla. Ta hem dem och hålla om dem. Men det går ju inte.

En till kanske kan få plats här, har vi resonerat. Tre eller fyra kaniner, det är ingen större skillnad. Alfons och Saga är ju så kära i varandra. Bosse skulle också behöva en flickvän. Visst är han mer människa ibland än kanin. Visst ger vi honom allt han pekar på. Och visst har han sina kamrater. Men det är inte samma sak som att ligga nära en annan kanin. Äta på samma pinne. Vi är heller inte alltid vakna när Bosse vill det, klockan 4 på morgonen till exempel. Så när jag fick se en liten trubbnos på barnhemmets hemsida, såg jag framför mig hur hon och Bosse putsade varandra och lekte tafatt. Jag kom överens med barnhemmet om att besöka henne för att se om hon verkade passa in i flocken. Den lilla var lite skygg för mig först. Men snart blev hon nyfiken. Kom närmare. Såg maten i mina händer. Hon nickade mot marken. ”Lägg den där är du snäll. Jag vill inte äta ur din hand.” Sedan upptäckte hon att jag luktade kanin. Skuttade ett varv runt mig och gjorde binkies, om och om igen! Så hade hon aldrig gjort, sa personalen på barnhemmet. De berättade att hon hade kommit in i januari, mager och utsvulten (ännu en familj som tröttnat på sin leksak och slängt ut den för att dö). och att honan hade varit mycket rädd men att man hade kämpat länge med att få henne trygg och förtroendefull. Det gjorde ont i mig. Jag ville inte lämna den lilla där. Men åkte hem för att tänka igenom beslutet ordentligt, så att det skulle bli bra för alla parter. En ny flockmedlem betyder stress för kaninerna hemma. En ny rangordning, en ny bonding som kan sluta med skador och dödsfall. Jag hade hoppats att den lilla skulle vara i Bosses storlek, eftersom det hade gjort en en uppgörelse mer jämlik. Men hon var ganska mycket större än honom. Han skulle få svårt att försvara sig. Med tungt hjärta meddelade jag barnhemmet mitt beslut. Den lilla skulle få stanna där, väntande på någon annan som kanske ville ha henne. Det var svårt att sova den natten. Jag hade svikit en liten förhoppningsfull varelse som längtade efter gemenskap. Men jag måste också göra det som jag tror är bäst både för henne och för vår flock.

Så många liv, så mycket lidande, alldeles i onödan. Ingen kanin skulle behöva bo på barnhem. Men så länge det finns människor som inget begriper, kommer trubbnos och andra i hennes situation att sakna en egen flock.

Jag älskar alla tre kaninerna lika mycket. Möjligen har min kärlek till dem olika uttryck, men storleken på den är jämnt fördelad mellan dem.

Vi har våra rutiner, jag och de små. Bus och gos är anpassade efter var och ens behov. Jag försöker ge dem den tid och den uppmärksamhet de vill ha, när de vill ha den. Men hur jämlika vi än är, så befinner vi oss i lite olika stadier i livet. Jag och Alfons är gamlingarna. Vi har samma lunk. Lite tröttare och lite mer stelbenta än övriga flockmedlemmar. Då och då drar vi oss tillbaka för att vila en stund. Då ska det vara mörkt och tyst, så att vi kan ligga och filura i lugn och ro. Vi har inte så stora krav längre; att lyssna till fåglarnas sång genom det öppna fönstret och känna en vindil rista i den gråsprängda pälsen är nog. Vi är nöjda med det som är. Tycker om goda samtal på kvällskvisten, gärna med lite stillsam musik i bakgrunden. Vi håller oss gärna nära CD-spelaren, för hörseln har med ålderns rätt mattats lite. Men lukten är det inget fel på. Vi vädrar nyfiket och identifierar 1. grannens läskiga katt 2. nybakade bullar högre upp i huset och 3. en potta som behöver rengöras. När de andra i flocken fortfarande stökar runt i mörkret, tackar jag och Alfons för oss. Vi viskar vackra ord i var och ens öra, sedan går vi till sängs.

När vi somnar, är jag ganska säker på att vi drömmer om samma sak: en flock där alla är lika mycket värda, och lika mycket älskade.

När jag köper bröd i lösvikt läggs de i sådana där prassliga papperspåsar, ni vet.

När jag kommer hem med mitt bröd, brukar Alfons få påsen att leka med. Den håller honom sysselsatt en lång stund. Den är lite läskig, låter konstigt när man går på den. Men den är också spännande! Man kan krypa in i den, vända på den och så luktar den gott.

Man kan köpa en dyr kaninleksak, en plastig pingelboll till exempel, eller så kan man köpa bröd i en påse. När jag äter min lunchsmörgås hör jag prassel från vardagsrummet; Alfons mår gott, och jag också.

Tyvärr kan jag inte vara så mycket som jag skulle vilja med Alfons och Saga. Bosse blir ledsen och svartsjuk om han lämnas ensam så jag får först se till att han är sysselsatt med något, en äppelkvist till exempel.

Imorse när Bosse hade fullt upp med att undersöka en näve färskt hö, gick jag in till Saga som var uttråkad eftersom Alfons vilade i korggrytet. Hon kom fram till mig och buffade hårt på mitt ben för att få min uppmärksamhet. Sedan rejsade hon fort, fort runt hela vardagsrummet.

- Jag är så glad att du är här, skrek hon på kaniniska.

Därefter satte hon sig och åt ivrigt, med ett öga på mig.

Lilla buttra Saga, vår duktiga flockledare, som annars är så reserverad och avvaktande. Att efter två år få en sådan kärleksförklaring från henne slår det mesta.

- Har ni mascara som inte är djurtestad? Frågar jag expediten på apoteket.

Hon ger mig en mascara som det står TEST på att prova.

- Nej inte jag. Jag behöver inte testa. Jag vill ha en produkt som inga djur har behövt lida för, förtydligar jag.

Kvinnan stirrar på mig.

- Ingen har någonsin frågat mig detta, svarar hon och rör vid min arm. Nu börjar jag nästan gråta!

Vi blir stående och pratar en stund. Hon undrar varför jag bryr mig, om jag jobbar med djur. Jag förklarar att jag älskar djur. Att de är som vi, kännande. De bara kommunicerar annorlunda. Jag berättar om småttingarna, och att jag har blivit vegan för deras, och andra djurs, skull. Hur skulle jag någonsin kunna skada någon medvetet, speciellt som mascara och skinkmacka inte är det minsta viktigt? Det mesta inom kosmetikaindustrin testas dessutom på kaniner. Man spänner fast dem och häller shampoo i ögonen på dem. När de kämpar för att slita sig loss för att komma undan smärtan, bryter de ofta ryggen. Detta är bara ett hemskt exempel. Det finns inga gränser för våra mänskliga grymheter mot djuren. Jag förändrar inte systemet genom att köpa en icke djurtestad produkt. Men jag kanske minskar de arma djurens ohyggliga, livslånga lidande en promille. Det är inget svårt beslut. Allt annat vore själviskt.

När jag lämnar apoteket med min mascara i väskan tittar expediten fortfarande förundrat efter mig. Det borde inte vara så. Hennes blickar borde följa den som köper något den inte behöver, och som ett djur har behövt plågas för alldeles i onödan.

Våra kaniner är smartare än vad vi är. Det blir uppenbart när vi kommunicerar; de har lärt sig hur de ska få vår uppmärksamhet och de kan förmedla vad de vill, men det omvända är svårare.

Efter flera år börjar jag nu försöka prata kaniniska, inte bara tolka det. Jag ska erkänna att jag inte är helt bekväm med de fysiska uttrycken; att vicka på näsan när någon som inte tillhör flocken är närvarande är inte att tänka på. Men att gå kaninerna till mötes är viktigt. Jag ska ge ett exempel på när Bosse visade hur mycket det betydde för honom att jag faktiskt kommunicerade på hans språk. Nästan alltid när jag kommer hem från jobbet, sitter han i hallen och halvsover i väntan på att dörren ska öppnas. Det känns lite ledsamt men värmer också i hjärtat att man är så älskad. När det hände sist, blev han så glad när jag kom att han gjorde en piruett. Jag talade som vanligt om för honom hur lycklig jag var över att vara hemma hos honom och såg att visst förstod han, men att vi inte riktigt möttes. Då tog jag sats och gjorde en klumpig piruett jag också. Bosse blev helt till sig! Han gjorde en till piruett. Och jag en till. Så höll vi på en stund, och det lyste i hans vackra, stora ögon. Sedan blev vi hungriga båda två och åt tillsammans. Han hö, jag rotsaksgratäng.

Och från den stunden försöker jag tala lite kaniniska varje dag, men bara när ingen ser.

Att ge kaninerna en så naturlig miljö som möjligt är viktigt och går utmärkt att göra utan att bygga om hemma. Ibland räcker det med att flytta om grejor; en dm åt vänster eller byta plats på pottorna, så blir det som kaninerna vill ha det (ska tillägga att våra småttingar är duktiga på att möblera om själva också).

Den senaste förändringen hemma var att vinkla lådorna från IKEA och tunneln som jag har gjort av ett gammalt liggunderlag så att det liknar det system av gångar som kaniner har ute i naturen. Notera att det måste vara möjligt att slinka ut på sidorna också, kaninerna som är bytesdjur vill ha flera flyktvägar.

Det är ledsamt att det som erbjuds i djuraffärer är så långt ifrån verkligheten att det måste synas väldigt torftigt för en kanin; att sitta instängd i en liten bur med ett pyttehus och en lekboll är inte särskilt stimulerande. Så gå inte till affärer för att hitta svaren utan till naturen, kaninernas naturliga habitat. Jag länkar idag en fantatiskt bra artikel. Informationen i den kommer ursprungligen från Djurens Rätt men är så gammal att jag inte kan finna den där. Läs och inspireras!

http://www.animalen.org/Svenska/vildakaniner.htm