Han stod på bakbenen, den lille, och stirrade på köksdörren. Hänfört. Förälskat. Plötsligt började han putsa dörren. Uppvaktade den. Så upptäckte han att det inte var någon annan kanin där. Bara hans egen skugga.

Älskade lille Bosse! Ingen är kärleksfullare än han.

Jag läste en utmärkt artikel för ett tag sedan om kaniners naturliga beteende. Artikeln var en intressant kontrast till en hel del av det man kan läsa på nätet. Jag har t ex sett råd på hur man ska få kaniner att sluta gräva. Men kaniner ska inte sluta gräva. Tvärtom bör de få möjlighet att göra det, eftersom det är deras instinkt. Istället ska man ge dem hö, halm, fleecefiltar, jord så att de kan få bejaka sina naturliga behov. Samma sak med s k gallerbitning. Det är en stressreaktion, vilket inte är förvånande eftersom kaniner inte vill sitta i små burar överhuvudtaget.
 
Vad jag vill säga med dessa exempel är att vi börjar från fel håll – vårt – när vi vill ge våra kaninkamrater ett bra liv. Självklart kan man inte anpassa hela sitt boende. Som jag har skrivit många gånger tidigare, handlar det om att kompromissa. Men väldigt mycket av den info som finns online (och i böcker) utgår från att det är kaninen och inte den som tar hand om den som ska anpassa sitt liv. Det absolut bästa sättet att förstå vad en kanin behöver är att söka information som handlar om hur kaniner lever naturligt ute i det fria och sträva efter att imitera den miljön så långt det går inom ramarna för det egna boendet. Som t ex att bygga tunnelsystem av lådor eftersom kaniner lever i avancerade grytformationer med flera utgångar. Se till att det finns bo- och byggmaterial som de kan hålla på med. Respektera deras sov- och mattider. Osv.
 
Börja inte bakifrån när kaninen flyttar in. Börja från rätt håll. Kaninens.
 
Länk: Djurens rätt, Djur som familjemedlemmar.
https://www.djurensratt.se/djur-som-familjemedlemmar/fordjupning-naturligt-beteende-hos-kaniner

Vi har länge grubblat över hur vi ska hitta ett bra sätt att placera höet så att det blir enkelt att äta för kaninerna.

I djuraffärerna säljs s k höhäckar, små korgar som ska hänga på burgallret. Konstruktionen är OK i sig men höhäckarna räcker inte för våra kaniners behov och öppningarna i gallret är alldeles för små för att de lätt ska få ut höet. Vi har provat många alternativ. Ett som fungerade ganska bra var att lägga höet i blomlådor ända tills kaninerna kom på att man kunde sätta sig i dem. Nedkissat hö är inte så bra att äta så den idén övergav vi. Sedan dess, får kaninerna höet i högar utanför pottan. De äter ungefär hälften av det och kissar i resten, vilket är oundvikligt. Det är ju så de har det i naturen och de kan inte förstå skillnaden. Men så hittade vi gallerkorgar som liknar höhäckar men som är mycket större. De säljs som extrahyllor till garderober och är perfekta för vårt ändamål! Både korgarna i sig och öppningarna i dem är lagom stora. Vi hänger korgarna ganska lågt på kompostgallret som är bakom matplatsen så att det inte ska bli ansträngande för kaninerna att sträcka sig. Samtidigt är det bra för dem att stå på bakbenen ibland och använda kroppen. De har ju inte samma möjlighet till motion i en lägenhet som ute i det fria. För att de inte ska behöva jobba för mycket för maten, lägger vi hö även under korgarna så de kan välja. Hittills äter de helst ur korgarna och nu går nästan inget hö till spillo som kissunderlag. Våra korgar köpte vi på Lidl, två för 50 kronor. De finns i många andra affärer också men var uppmärksam på vilket material de är gjorda av så att de inte är behandlade med något farligt medel. Vi har bl a sett korgar med galvaniserad tråd och dem skulle vi aldrig använda.

Tänk om vanliga matvaruaffärer visste hur mycket perfekta kaningrejor de säljer!

Även denna vecka blir det lite reklam för IKEA (nej, bloggen får inte betalt för detta).

Sagas och Alfons favoritmöbel är bordet HOL. Det står på högkant i vardagsrummet. Ovanpå ligger en mjuk filt så att kaninerna kan sitta där och titta, vilket de tycker mycket om. Höjden på HOL ger dem även utsikt genom fönstret. Inuti ligger också en mjuk filt och Saga tycker om att sova där. Locket har vi satt korta ben på och ställt framför så att det blir som en trappa upp till själva bordet. Men ofta ligger Saga under det och vaktar ingången till utrymmet i bordet. I ”Den Stora Kaninboka” (se länk) har författarinnan använt den större varianten av HOL till kaninhus genom att vända bordet upp och ner och såga ut en ingång.

Vad har ni för kaninmöbler hemma? Hör av er och berätta!

Som jag har bloggat om tidigare, får man när man är sådana kaninförvaltare som vi är välja vem man säger vad till. Alla förstår inte varför vi lever tillsammans som en enda stor flock, om än med anpassningar till individernas behov.

Häromveckan när vi kanin-shoppade på IKEA, blev vi påminda om att det gäller att tala tyst eller i alla fall se till att man inte har åhörare när man diskuterar kanin-möbler. Vi spanar ständigt efter prylar som kan användas i kaninsyfte och när vi fick syn på en skomatta i plast, fick vi samma tanke:

- Den där går ju att kissa på!

Vi menade förstås att den skulle ligga framför lådan där kaninerna har sin potta och matplats, eftersom det ibland kan hända små olyckor när de inte hinner fram eller rumpan är lite för långt utanför pottan. Men vi såg på IKEA-besökarna som stod bredvid oss att de inte alls var med på vår planet.

Så om det var ni som stod bredvid oss på IKEA i helgen – nej, vi köpte inte skomattan för att kissa på den. Men kaninerna har fattat grejen och använder den precis så som vi men nog inte IKEA tänkte.

Våra småttingar har koll på vad klockan är.

Klockan sju sätter sig Saga och Alfons vid grinden och väntar på rumsbytet. Om jag försover mig fem minuter, skakar Saga i grinden med tänderna så att jag ska vakna. Om inte det hjälper – vilket händer – skickar Saga in Bosse i sovrummet där han rejsar fram och tillbaka och gnager i gallret runt sängen så att inte ens en trött kaninförvaltare kan missa det. Vissa dagar börjar jag jobba tidigare, och då är småttingarna redo redan vid klockan fem eller sex. Klockan nio, går Saga och Alfons självmant in i sin del av lägenheten och väntar på att jag ska stänga grinden. Och ge dem pellets, förstås. Klockan ett och halv fyra kommer Alfons ut ur sitt korggryt och vill ha sitt mellanmål, som han får för att han är gammal och trött och inte orkar äta hö då. Sista tiden att passa för dagen är klockan fem, då det är dags för rumsbyte igen (med undantag för de dagar då jag jobbar längre men även där är småttingarna flexibla). Under kvällen och natten har de små sina sovtider varvat med ätande och lekande men då sköter de schemat själva. Så börjar allt om nästa dag.

Ibland kommer någon på besök under den långa sovtiden på dagen.

- Var är kaninerna, undrar besöket då.

Det är tyst i lägenheten och ingen kanin syns, så man kan förstå frågan. Bosse brukar ligga under bokhyllan och snarka, Alfons under den uppochnervända korgen och Saga i en trälåda från IKEA. Det händer att jag följer deras exempel och tar mig en tupplur jag också vid den tiden. Trots allt är vi ju en flock, fastän några av oss har längre öron än andra.

Fällningen sker inte alltid enligt kalendern.

Våra småttingar släpper nu vinterpälsen, och den är både tjock och riklig. Vi plockar och vi kardar varje dag, flera gånger om dagen till och med, men ändå hittade vi en riktigt hemsk "pälsplutt" från någon av dem - fem pluttar som hängde ihop med päls emellan. Det såg ut som ett litet pärlhalsband, och kan inte ha varit lätt att klämma fram. Med tanke på Bosses problem förra året då han fick stopp i magen av en pälsplutt, fick vi rådbråka våra hjärnor i hopp om att hitta ytterligare ett sätt att förhindra att samma sak händer igen. En klädroller, slog det oss. Det visade sig vara ett perfekt hjälpmedel! När vi såg på den hur mycket päls som inte kardan eller vi får med, förstod vi varför "pärlhalsbandet" hade uppstått.

En klädroller är en billig livförsäkring för en liten fällande kanin.

Att ta sig an ett litet djur är som att skaffa barn, med den skillnaden att tamdjur oftast inte klarar sig på egen hand om man överger dem.

Innan man adopterar ett djur, bör man därför ha ingången att det är för livet. Precis som man inte slänger ut sina barn när man är trött på dem (fast man kanske vill...), slänger man inte ut ett värnlöst djur. Fast när man läser annonser, förstår man att många människor verkar tro att djur inte har känslor. Man behandlar dem som leksaker. En kvinna skrev att kaninen måste säljas för att dottern ”växt ifrån den”. Jag förstår om man inte kan behålla sitt djur p g a allergier eller annan egen sjukdom som gör en oförmögen att ta hand om det. Men även då måste man se till att det får ett bra hem. Att annonsera ut ett litet liv för någon hundralapp gör att det riskerar att bli reptilfmat då bl a ormägare söker billig levande föda. Det bästa alternativet är att vända sig till någon djurförening för omplacering. Om ingen förening finns inom rimlig närhet, kräv i annonsen att få besöka hemmet djuret ska omplaceras till och besök det även efter någon månad. Säkerställ att den som ska ha ansvaret för djuret känner till skötselråd etc. Var noga med att påpeka att hö och pellets ska trappas ut och in om man inte tänker använda sig av samma sort, och att eventuell ny mat måste fasas in långsamt.

Jag hoppas att era djur inte behöver flytta hemifrån. Att ta ifrån en liten känslig kanin dess trygghet för att man inte har tid eller lust med den är grymt. Men om så, så se till att den får ett bra hem där den får kärlek så länge den lever.