Med kaninerna är det bra. Men själv har jag fått en och annan skada genom åren.

Först bröt jag en tå när jag hade bråttom in på toa och glömde av plankan som skulle hindra kaninerna från att smita in där (den är nu utbytt mot en dyna). Därefter fick jag Morbus de quervais när jag skulle montera en kaninbur och bråkade med ett trögt plastknäppe (trauma uppstod då jag tog i så att tummen bröts mot handleden). Häromkvällen var det dags igen. Jag böjde mig ner över buren för att rätta till pottan, såg inte kompostgallret i mörkret och dängde hakan i så att läppen klövs och blodet sprutade.

Såklart är alla dessa skador inte kaninernas fel utan mitt. När livet går för fort, står jag på näsan. Men tusen gånger hellre gör jag det än att småttingarna står på nosen. För inget är viktigare än en frisk liten kańin som gläds åt varje ny dag den får.

Saga är den självklara flockledaren. Inte bara för att hon har slagits med pojkarna och gjort upp om titeln, utan för att hon är bäst lämpad på andra sätt.

Saga bevisar sin duglighet gång på gång. Hon vet hur man bygger bo till flocken och skyddar reviret. Hon har gjort ett gryt under fåtöljgruppen genom att dra upp mattan på ena sidan så att den bildar en vägg. En stor trädgren har hon lagt mellan stolarna och väggen så att man ligger bekvämt däremellan och dessutom kan skava av sig gammal päls på den. En annan trädgren har hon släpat iväg så att den markerar området utanför grytet (fåtöljgruppen) och nåde den som överträder reviret! Jag gjorde det av misstag häromdagen (nåja, jag behövde datorskrivaren…) och genast var Saga framme och knuffade bort mig med pannan. Det är också Saga som varnar för faror. Om något konstigt ljud hörs (ett billarm) eller konstig lukt känns (när fönstret är öppet till grannen som har katt), stampar hon så att hela huset skakar. Självklart ser hon också om sina pojkar. Alfons är den hon bevakar mest svartsjukt. Ska man gosa med honom, får det ske snabbt och när hon inte ser, annars blir man hårdhänt tillrättavisad. Alfons älskar att bli gosad av oss men Sagas svartsjuka gör honom nervös och han sneglar alltid ängsligt åt hennes håll samtidigt. Istället försöker han hålla sig nära när vi städar i buren, stryker sig händelsevis mot oss när han går förbi vilket Saga nådigt tolererar. Saga älskar Alfons innerligt. Groomar honom kärleksfullt, mer än vad hon gör med Bosse, som är hennes gos-slav. Men Bosse får gos av oss så det räcker och blir över. Fast det faktum att Saga är kaninigare än pojkarna gör också att hon inte kommunicerar lika bra med oss. Då skickar hon Alfons eller Bosse. Alfons brukar krafsa på en brädskiva när kaninerna vill ha nytt hö (de har hö i överflöd men man kan ju alltid fjäska sig till mer) och Bosse har kommit till oss och stampat när Saga har gått vilse bland möblerna i vardagsrummet och inte hittat ut.

Det är fantastiskt att se hur väl inrättade kaninerna är i sin flock och hur duktiga de är på att hitta kompromisser som gör vårt mänskliga hem till ett gryt, på deras villkor. Vi människor missar så mycket när vi inte ser på djuren från deras perspektiv. Men vi måste, speciellt när de kämpar för att förstå hur vi fungerar. Av det skälet, använder jag inte datorskrivaren mer än jag måste, för annars blir Saga arg :).

- Bara inte kaninerna tar över, säger en väninna när jag berättar om våra småttingars senaste bedrifter.

Väninnan tycker om djur, men hon delar inte vårt sätt att leva på samma nivå som kaninerna. Jag klandrar henne inte. Jag har tyckt som hon för inte alltför länge sedan. Däremot bjuder jag inte hem henne, eftersom hon inte skulle förstå de anpassningar vi har gjort i lägenheten för att den ska kunna bebos av både kaninerna och oss. Av samma skäl, är vi anonyma i bloggen. Vi har liv utanför lägenheten, och vi vet att väninnans syn delas av många andra. Vi förstår att andra inte förstår. Men vi är inte intresserade av att försvara eller förklara våra livsval. Istället umgås vi hemma med dem som är en del av vår flock, och som gör samma resa som vi i att närma oss djur och natur på ett sätt som en gång har varit naturligt men som idag ses som konstigt.

En annan fråga vi har fått är om vi förmänskligar våra djur. Vi svarar att det är precis tvärtom. Att förmänskliga djur är att tvinga in dem i våra normer, vårt sätt att leva. Att sätta dem i bur, till exempel. Vi har ju gjort det motsatta, gett dem möjligheter att utifrån sina behov i vår mänskliga miljö. Till exempel med stora grenar som de kan skava av päls på i fällningstider, ett gryt under en kökspall, en tunnel under en stol i matgruppen. En av de vänner som vi bjudit hem har själv nyss fått en liten inneboende. Han gick husesyn och såg skönheten i vårt bitvis udda möblemang. Sa att han själv förändrats i och med att han börjat leva sida med sida med sin fyrbenta. Sådana vänner tar man vara på. För sakens skull, vill vi understryka att inga ingrepp har skett i lägenheten, vi har typ inte grävt gångar i parketten åt kaninerna. Det är bara en del förändringar i möblemanget som gjorts, och så har vi ett galler runt sängen för att få sova ifred där. Hyresvärden är helt OK med detta, som nätet på balkongen. Utmaningen är ju att hitta ett sätt att samexistera så att alla mår bra, och det har vi lyckats med. Jag personligen har dock fått brottas med att inte längre kunna vara pedant; det är svårt att ha nystädat när Bosse följer efter en med sitt hö; det kan vara bra att sprida ut strån här och var ifall man blir hungrig, tänker han.

Att somliga människor inte kan besöka oss längre för att de skakar på huvudet åt oss och att jag inte har finstädat jämt är en enkel nedprioritering. Trots allt finns det sådant som är viktigare och vad det är, har vi lärt oss genom tre småttingar som har lärt oss mer om kärlek än vi någonsin vetat.

Ett ämne som jag måste återkomma till för att det är så viktigt är tvåsamhet.

Kaniner är flockdjur. De behöver artfränder. Vi som människor kan inte ge dem allt. Även om vi är hemma dygnet runt, kan vi inte tala deras språk och ge dem den stimulans de behöver. Att ha två kaniner är inte svårare än att ha en. Tvärtom. Två kaniner är dessutom mer gos för oss som förvaltare, de blir inte mindre tillgivna för att de har kompisar av sin egen sort. Våra småttingar vill via foton visa vad de mår bra av att göra med varandra:

Gosa

Äta

Hänga

Sova

Och leka, till exempel genom att välta saker. Eller springa runt i lägenheten tillsammans och undesöka den. Eller gnaga på en pinne ihop.

Så låt inte kaninen lida i onödan genom att vara ensam. Adoptera en ensam kanin från ett djurhem, en som ingen vill ha, och gör den lycklig genom att ge den kärlek både från en annan kanin och människor.

Jag bloggade för ett tag sedan om hur Bosse fick stopp i magen på grund av päls. Närmare bestämt, fanns det päls i hans blindtarmsavföring och när han åt upp den – vilket är livsnödvändigt – gjorde ämnen i avföringsklumpen den hård vilket ledde till ett stopp i tarmen.
 
Magproblem hos kaniner är alltför vanligt. ”Hårbollar” är ibland oundvikliga trots att man kardar och plockar päls. För att lösa problemet i Bosses fall, får han inte tillbringa så mycket tid tillsammans med Saga under fällningen eftersom han är hennes ”gosslav” och måste grooma henne ofta. Ett sätt att bli av med päls har kaninerna kommit på själva: i vardagsrummet har de två jättestora trädgrenar som de gnider sig mot. Varje dag tar vi bort pälstussar från dem så att de är rena och kan användas igen. Vanligare magproblem är nog att man byter eller introducerar nytt foder för snabbt. En annan sorglig orsak till plågsamma magsjukdomar som ofta leder till en smärtsam död är att man ger kaninen mat med socker i eller godis. Djurbutikerna erbjuder en stor variation av sådant som man kan tro är nyttigt att äta för kaniner men som i själva verket har motsatt effekt. Kaniner ska INTE ha olika slags fruktstänger eller ens morötter. När det gäller kaninmagar, finns hur mycket vederhäftig info som helst att få tag på online så jag har valt att inte länka någon speciell. Undvik hur som helst diskussionsforum där det skrivs märkligheter som att kaniner förstår själva vad de mår bra av att äta. Det finns ingen genetik som ”lär” kaninen vilken föda som är dödlig och inte (till exempel om man vill låta kaninen äta grönt frän ängen); det är ”trial and error” som gäller, dvs att går det så går det annars blir kaninen sjuk och/eller dör. Det budskap jag vill ge fokus i dagens blogg är att undersöka pluttarna. Varje morgon, plockar jag upp några från pottan och kollar storlek, färg, konstistens. Återigen ber jag er att googla info från veterinär etc. Men bifogar här ett foto på en normal plutt och en pälsplutt så ni ser skillnaden.
 
Googla, kolla källa, lär. Utgå från att det som finns i djurbutiker (förutom hö förstås) är bra för säljaren men inte kaninen. Och rädda liv.

Något av det viktigaste att veta om kaniner är att de är kännande varelser, precis som vi människor. Därför återkommer jag gärna till det i bloggen.

Vi märkte mer än någonsin efter vår bortavaro då vi var ute och reste hur lika barn de är. Våra kaninvakter – noggrant utvalda eftersom de besöker oss regelbundet – var förundrade över hur kaninerna betedde sig mot dem. Vi skrattade gott när vi fick rapporter via mess med frågor om ifall det var OK att ge Bosse fler pellets än vad som sagts bara för att han tiggde så gulligt. Och som jag skrev om förra veckan, krävde Bosse också sitt gos som han är van vid, vilket morgonkaninvakten fick stå till tjänst med klockan 05.30 Kaninerna passade också på att röra till det med hö på golvet och plutt utanför pottan, vilket de aldrig gör annars. Det var lite som ff, nu gör vi vad vi vill när kaninförvaltarna inte är här. Väl hemma igen, har Bosse inte lämnat oss länge i taget och när vi går ut, blir han lite bekymrad. Han vill gärna ha mer gos än vanligt. Saga och Alfons har ju varandra, men även de är överlyckliga över att vi är på plats och passar på att tigga mer äppellöv än vanligt – det är ju lite synd om dem nu som inte har haft ständig passning.

Visst är det viktigt att leva som vanliga människor fast man är kaninförvaltare och det gör vi också. Men när man har förstått hur lika barn kaniner är och inser vad man betyder för dem, är det lätt att göra anpassningar. Och vad är väl en bal på slottet mot en hemmakväll med tre gosiga småttingar som helst av allt vill ha öronen masserade.

Under de fyra år vi har varit kaninföräldrar, har vi aldrig rest bort från småttingarna samtidigt. Vi har inte riktigt kunnat lösa logistiken eftersom de lever med oss som familjemedlemmar. Sanningen att säga, är de väldigt fästa vid oss och påverkas till och med om vi båda är borta från dem  i många timmar under en dag.

Innan vi bestämde oss för att boka en resa, var det en hel del att ta ställning till. Att lämna bort kaninerna till något slags pensionat var uteslutet. Dels är de inte vana att vara instängda, dels finns risken för smitta. Efter mycket resonerande kom vi fram till att vi behövde två kaninvakter som hjälpte till – en som kunde se till dem på mornarna och en på kvällarna. Vi frågade två nära vänner som tycker om kaninerna (och är omtyckta av dem) och de svarade utan betänkligheter ja. Resan vi bokade var tre dagar lång; avresa tisdag eftermiddag, hemkomst torsdag eftermiddag. Innan vi åkte, förbereddes allt noggrant och kaninvakterna bjöds hem på genomgång med bullfika. De fick också en checklista med saker att tänka på (inte trampa på Bosse som gärna är runt fötterna) samt allt som skulle göras som att byta pottor (nya med strö stod klara) och fylla på vatten.

Nu efter resan kan vi konstatera att bortsett från att kaninvakten på morgonen höll på att komma för sent till jobbet på grund av att Bosse krävde gos, har allt fungerat fantastiskt bra. Kaninerna har ätit mer än vanligt – förmodligen för att fylla tiden eftersom de är vana vid stimulans från oss – och har varit trygga med sina kaninvakter. När vi kom hem, var de överlyckliga över att se oss och vi ännu mer över att se dem. Men även om det är roligt och nyttigt att ge sig ut i världen ibland, konstaterade vi att bäst av allt är det när flocken är samlad och allt är som vanligt igen.

När våren var på väg över i sommar, blev vår lille pensionär sjuk. En morgon, låg han på sin favoritplats och såg väldigt ledsen ut. När vi försökte ge honom mat, vände han bara bort huvudet.

I vanliga fall är Alfons skygg och svår att hålla. Men nu lät han sig lyftas som ett hängigt litet gosedjur. In i transportburen med honom och iväg till Det Stora Djursjukhuset. Han blev inlagd och fick stanna över natten med stödmatning, vitamintillskott och aptitstimulerande medel. Man hittade ingen orsak till matstoppet: Det var inget fel på magen och tänderna såg fina ut. Innan vi skulle åka hem med honom dagen efter, föreslog veterinären i sista minuten ett ultraljud. Det visade sig då att Alfons lever var angripen av cancer. Sjukdomen var inte långt gången. Det fanns inga tecken på tumörer eller blödningar. Vi rekommenderades att komma tillbaka två veckor senare för att se hur påverkat hans allmäntillstånd var och om det var dags för honom att få somna in. Vi var förtvivlade när vi åkte hem. Lille Alfons, som vi haft hos oss bara i ett år. Med tanke på det hemska liv han hade haft innan, ville vi ge honom mer tid och kärlek. Det var så orättvist. Väl hemma, fortsatte vi med stödmatningen. Vi hade fått veta att b-vitamin var bra för levern, och gav oss ut för att leta efter sådana droppar. Ingenstans fanns de. Inte hos någon veterinär, inte på djursjukhusen. Efter att ha sökt på nätet, fann vi till slut en försäljare i Uppsala som vi beställde en flaska av. Varje dag sedan den 30 maj, har Alfons sedan fått b-vitamindroppar på morgonen. Eftersom han ogillar smaken på dem, gör vi en kaninsushi – häller ett par droppar på krossad pellets och lägger dem i ett färskt löv som hålls ihop av ett knutet grässtrå. Alfons älskar det! Björk (och c-vitamin) lär bidra till läkning av cancer och eftersom Alfons också tycker om björklöv, får han även det varje dag. Färska löv under vår och sommar, torkade nu under hösten eftersom björken är giftig när frosten kommer.

Vår lille pensionär är ett mirakel. Piggare och gladare än någonsin, far han runt lägenheten som ett Jehu. Dagen börjar han med ett morgonrace som går både högt och lågt. Han är med när vi städar, vill busa och leka med oss och glädjer sig åt så små saker som att få utforska en tom papperspåse. Man kan inte tro att han är så gammal att han har grå strimmor i pälsen. Om vi misstänkte för en sekund att han mådde dåligt eller led, skulle vi ta honom till hans sista vila. Men efter samråd med den förundrade veterinären (återbesöket efter två veckor avbokade vi), tar vi tacksamt en dag i taget och ger honom all den omsorg vi kan. Och av allt han ger oss tillbaka, är kanske det största insikten om hur viktigt nuet är, både för djur och människor.