- Bara inte kaninerna tar över, säger en väninna när jag berättar om våra småttingars senaste bedrifter.

Väninnan tycker om djur, men hon delar inte vårt sätt att leva på samma nivå som kaninerna. Jag klandrar henne inte. Jag har tyckt som hon för inte alltför länge sedan. Däremot bjuder jag inte hem henne, eftersom hon inte skulle förstå de anpassningar vi har gjort i lägenheten för att den ska kunna bebos av både kaninerna och oss. Av samma skäl, är vi anonyma i bloggen. Vi har liv utanför lägenheten, och vi vet att väninnans syn delas av många andra. Vi förstår att andra inte förstår. Men vi är inte intresserade av att försvara eller förklara våra livsval. Istället umgås vi hemma med dem som är en del av vår flock, och som gör samma resa som vi i att närma oss djur och natur på ett sätt som en gång har varit naturligt men som idag ses som konstigt.

En annan fråga vi har fått är om vi förmänskligar våra djur. Vi svarar att det är precis tvärtom. Att förmänskliga djur är att tvinga in dem i våra normer, vårt sätt att leva. Att sätta dem i bur, till exempel. Vi har ju gjort det motsatta, gett dem möjligheter att utifrån sina behov i vår mänskliga miljö. Till exempel med stora grenar som de kan skava av päls på i fällningstider, ett gryt under en kökspall, en tunnel under en stol i matgruppen. En av de vänner som vi bjudit hem har själv nyss fått en liten inneboende. Han gick husesyn och såg skönheten i vårt bitvis udda möblemang. Sa att han själv förändrats i och med att han börjat leva sida med sida med sin fyrbenta. Sådana vänner tar man vara på. För sakens skull, vill vi understryka att inga ingrepp har skett i lägenheten, vi har typ inte grävt gångar i parketten åt kaninerna. Det är bara en del förändringar i möblemanget som gjorts, och så har vi ett galler runt sängen för att få sova ifred där. Hyresvärden är helt OK med detta, som nätet på balkongen. Utmaningen är ju att hitta ett sätt att samexistera så att alla mår bra, och det har vi lyckats med. Jag personligen har dock fått brottas med att inte längre kunna vara pedant; det är svårt att ha nystädat när Bosse följer efter en med sitt hö; det kan vara bra att sprida ut strån här och var ifall man blir hungrig, tänker han.

Att somliga människor inte kan besöka oss längre för att de skakar på huvudet åt oss och att jag inte har finstädat jämt är en enkel nedprioritering. Trots allt finns det sådant som är viktigare och vad det är, har vi lärt oss genom tre småttingar som har lärt oss mer om kärlek än vi någonsin vetat.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ru krafsar när hon är uttråkad. Jag har försökt erbjuda pottorna med rikligt med hö i, halm i en kartong, filtar. Inget har fallit henne i smaken. Till sist hittade jag en kattlåda på Arken Zoo. Den har två hål, ett på framsidan och ett ovanpå. Lådan...

Nu har det varit ett långt uppehåll i bloggen igen. Jag opererades i februari och kunde inte engagera mig för mycket i kaninerna under en period. Men det var svårt att låta bli så jag ringde sjukhuset efter någon vecka och frågade om jag inte i alla ...

De flesta honkaniner får livmodercancer när de är runt tre år. Av det skälet (och lite för att deras uppvaktning har kört slut på de kastrerade hannarna) steriliserades både Saga och Tova. Tova väntade vi med ganska länge eftersom hon hade stora prob...

Stöd utsatta djur genom att köpa Göteborgs Djurskyddsförenings kalender 2024!   Lilla Ru är fröken Augusti <3         ...

Som alltid när det är långt mellan blogginläggen beror det på att det händer för mycket i Flocken för att jag ska hinna skriva.   Först fick Bosse ett mildare återfall i e.cuniculi. Det blev en vända på det Stora Djursjukhuet igen och sedan kom h...