Med kaninerna är det bra. Men själv har jag fått en och annan skada genom åren.

Först bröt jag en tå när jag hade bråttom in på toa och glömde av plankan som skulle hindra kaninerna från att smita in där (den är nu utbytt mot en dyna). Därefter fick jag Morbus de quervais när jag skulle montera en kaninbur och bråkade med ett trögt plastknäppe (trauma uppstod då jag tog i så att tummen bröts mot handleden). Häromkvällen var det dags igen. Jag böjde mig ner över buren för att rätta till pottan, såg inte kompostgallret i mörkret och dängde hakan i så att läppen klövs och blodet sprutade.

Såklart är alla dessa skador inte kaninernas fel utan mitt. När livet går för fort, står jag på näsan. Men tusen gånger hellre gör jag det än att småttingarna står på nosen. För inget är viktigare än en frisk liten kańin som gläds åt varje ny dag den får.