En tidig morgon fick jag till min fasa se Tova sitta och slita sin päls från kroppen. Jag blev iskall. Hade hon fått ett psykbryt? Inte konstigt med tanke på allt hon gått igenom, alla nya miljöer och människor dessa senaste månader i hennes liv.

När Tova hade plockat färdigt, lade hon sig ner i höet och såg olycklig ut. Jag strök över hennes rygg för att se om hon som vanligt skulle spritta till och springa iväg, men hon låg stilla. Ett jämrande ljud kom från henne. Det avgjorde saken. Hon behövde vård! Då jag lyfte henne in i transportburen, gjorde hon inte motstånd. Det stärkte mig i övertygelsen om att hon var allvarligt sjuk och jag körde i ilfart klockan 6 denna tidiga söndagsmorgon till veterinären, som hade akutöppet. Väl där, piggnade Tova till. Undersökte behandlingsrummet, nosade och hakade intressanta kablar och stolsben. Det visade sig att hon var skendräktig. Trots alla år med kaninerna och all information jag plöjt igenom, hade detta tillstånd gått mig förbi (möjligen för att vi har två hannar och en steriliserad hona). Stackars Tova hade helt enkelt förberett födseln av sina bebisar. Man hade sagt oss på barnhemmet att man trodde att hon kanske var gravid eftersom hon ”boade”. Därför fick vi vänta på henne i en månad, så vi inte skulle överraskas här hemma av ännu en flock kaniner. Uppenbarligen fortsatte boandet i Tovas nya hem där hon förberedde själva nedkomsten. Pälsen som hon hade lagt så kärleksfullt i en grop i höet fick vara kvar ganska länge för att hon inte skulle må dåligt. När vi så sedan flyttade hennes hägn ett par veckor därefter till ett större, fick hon annat att tänka på. Kamraterna kom närmare. Vi satte ihop alla kaninernas matplatser (fast med galler emellan) så att de kunde kommunicera lättare i väntan på bondingen, som inte ha gått att göra i den extrema värmen (kaninernas hjärtan kan stanna av ansträngningen och stressen).

Nu är skendräktigheten över – 1800 kr kostade det att få en diagnos, men det var det värt – och våra fyra små underbara personligheter lär känna varandra bättre för varje dag. En ny flock växer fram, och kärleken i lägenheten är större än någonsin.

Det är inte alltid lätt att få i kaninerna mediciner. Den ska ju shottas in i munnen med pipett men att göra det samtidigt som man ska få kaninen att sitta stilla om man inte har någon som hjälper en är en prövning. Jag är inte säker på om medicin ger samma effekt när den inte ges separat utan blandas med födoämnen men ibland har jag inte haft något val. Som med skygge lille Alfons, som behöver sin b-vitamin varje dag. Den smakar förfärligt illa (jag har testat) så oftast gör jag en smaskig sushi som han inte kan motstå. Först ett par goda löv - äpple, helst. Här på bilden är det asp. Sedan krossar jag en pellets och droppar b-vitaminen på. Därefter viker jag ihop det hela till ett litet paket och knyter ett par saftiga grässtrån om som håller ihop allt. Så har Alfons fått ännu en dag av hälsa och vi kan andas ut.

Det är i senaste laget att blogga om hur små känsliga kaniner överlever sommarvärme men hettan verkar ju inte ge med sig och fler somrar kommer: därför upprepar jag temat (se tidigare inlägg).

I år har det ju varit värre än vanligt och kaninerna har haft det jobbigt trots att vi har vidtagit alla tänkbara åtgärder.

• Värmeavvisande folie för fönstren INNANFÖR persiennerna (finns att köpa för en tjuga på Clas O, typ liggunderlägg, eller så kan man använda den sortens fönsterfolie som man använder på bilar vintertid.
• Frysta PET-flaskor med vatten i. Lägg bredvid kaninen men rulla först in i tjocka handdukar så att den inte får köldskador. Anledningen till att vi inte använder kylklampar är att de kan läcka, särskilt om kaninerna biter på dem.
• Fläkt! Ett måste. Vi har en stående som roterar och sprider luft i hela rummet. Vi har även ofta på luftrenaren, som avger kyla. AC är inte så lämpligt, kan ge kaninerna problem med lungorna.
• Håll fönster stängda för att värmen inte ska komma in. När det har blivit svalare på kvällarna, har vi öppnat balkongdörren som har fått stå öppen hela natten och kyla ner lägenheten. Korsdrag, även när det är varmt, leder till förkylningar och lunginflammation hos kaninerna.
• Om kaninerna har varit för varma för att orka dricka mycket, har vi gett dem grön paprika och gurka ( i små mängder, kan ge lös mage). Oftast får de då energi att börja dricka vatten igen. Alternativt ger man dem Critical Care eller vatten i spruta i mungipan (akta läppar och tänder).
• Undvik att ha lampor tända och använd inte ugnen i onödan.

Till sist: Över 24 grader är direkt skadligt för kaniner, så gör vad ni kan och håll koll på reaktioner. De svettas enbart genom fötterna och kan inte göra sig av med överskottsvärme. Börjar kaninen darra och/eller fälla ut öronen, måste man direkt agera. Akut, lägg en PET-flaska med is bredvid kaninen (invirad i tjock handduk) för att kyla ner den.

Vi människor njuter ofta av värmen. För kaninerna kan den vara dödande.

Tova flyttar in, bit för bit.

Hon är försiktig, ängslig. Vågar inte ta sin plats än. Inte så konstigt, med tanke på hur turbulent och traumatiskt hennes korta liv varit; tas ifrån sin flock som bebis och säljas, möjligen med en djuraffär som mellanhand, hamna i en liten bur hos en barnfamilj som kastar ut en när man tröttnar, forslas till djurhem och sedan komma till ännu en ny miljö hemma hos oss. Men här får hon utrymme, och allt hon behöver när hon behöver det. Hon bor i ett hägn på cirka fyra meter. På ena sidan har hon Alfons och Saga, på andra sidan sin nya pojkvän, Bosse. Vi har långsamt vant henne av med det hö och de pellets hon har fått tidigare. Även helt nya godsaker vänjs in – äppellöv, grön paprika, morotsblast till exempel. Successivt har Tova fått tillgång till resten av lägenheten. Får utforska alla gryt och spännande lukter i sin takt. Det märks att hon inte är van att röra på sig. Hon rör sig klumpigt och blir trött av att hoppa och springa. Men för varje dag blir hon starkare och piggare. När hon kom, var Saga mycket irriterad. Vad gjorde en annan hona här? Skulle hon utmana Saga om ledarpositionen? Alfons föll direkt. La sig vid gallret så nära Tova han kunde. Tittade trånsjukt på henne och fick sig en utskällning av Saga. Bosse fattade ingenting. En kanin som såg ut som han? Fast med… Skägg???

Vem Tova är, vet vi inte riktigt än. Men alla i flocken vill lära känna henne och älskar henne reservationslöst. Hon är här för att stanna. Och aldrig, aldrig mer ska hon behöva vara rädd och hungrig.

Vi väntar tillökning i flocken.

Om någon hade sagt för några år sedan att jag skulle bli kaninförvaltare, hade jag inte trott det. Sedan kom Bosse, och förändrade livet. För er som inte har följt bloggen från början, vill jag kort berätta hur flocken sedan ökade i storlek. Kaniner är flockdjur, och ska inte vara ensamma. Bosse har alltid fått all vår lediga tid, men ibland måste vi ju lämna honom. Det gjorde honom så ledsen. Ofta låg han i mörkret i hallen och sov när vi kom hem. Så vi hämtade en kaninkamrat till honom på ett barnhem. Vi valde den kanin som var svårast för dem att bli av med. Hon var stor och klumpig och säkert inte gullig i andras ögon, men det vackraste både vi och Bosse sett. Problemet var bara att honan - Saga - hade fäst sig vid en gammal hane på hemmet, en som ingen heller ville ha och som hade varit där i nästan ett år. När Saga flyttade hit, gav hanen upp. Ville liksom inte mer. Så vi fick ta oss an honom också. Kunde inte lämna honom där. Vi försökte bonda Bosse och Alfons, som vår lille pensionär heter. Att bonda hanar är svårt och riskfyllt, speciellt med en hona närvarande. Det gick inte. Så lägenheten delades mellan hanarna och länge gick Saga mellan dem. Men det gjorde rivaliteten värre, och Bosse, som var längst ned i hierarkin och Sagas gos-slav, fick stopp i tarmarna eftersom hon krävde att han ideligen skulle slicka hennes päls. Därefter har Saga och Alfons varit i sin del av lägenheten och Bosse i sin. Bosse är ganska nöjd med vår fulla uppmärksamhet och att samtidigt kunna interagera med de andra genom gallret. De äter och sover och hänger samtidigt. Men riktigt bra är det inte. Han tittar sorgset på dem när de gosar. Och vi behöver fortfarande vara hemifrån emellanåt (jobb och sådant där, ni vet). Att ta sig an en fjärde kanin har tett sig otänkbart. Men tanken har vuxit. Det innebär inte mycket mer kostnader, inte jobb heller. Snarare mindre jobb, eftersom jag i dagsläget måste gå upp 4.30 varje morgon innan jobbet för att leka med Bosse. Så efter att ha kontaktat barnhemmet och hälsat på trubbnos (se tidigare blogg), en stor kaninhona som vi kände nog inte skulle fungera med Bosse, fick vi en dag ett samtal om en liten hona som såg ut som Bosse. Enda skillnaden var att hon har en pälsig krage runt halsen. Vi besökte den lilla och förlorade oss i henne. Hon gillade Bosses lukt och när vi kom hem, slickade Bosse min hand som luktade av honan. Vi ska kalla henne Tova, för hon var lite tovig. Om en vecka kommer hon, och förberedelserna är i full gång.

Tyvärr kommer vi inte att vilja berätta för alla om den fjärde kaninen, då vi redan vid den tredje - Alfons - fick tråkiga kommentarer som "ska ni möblera lägenheten med kaniner". Ingen har med vår flock att göra, och ingen skulle heller säga så om kaninerna varit människobarn. Så Tova smyger vi in stillsamt, och hälsar henne hjärtligt välkommen till värme, kärlek och gemenskap från oss och från andra som förstår.

När man får så här fina presenter -kaninkakformar och ett vattentätt mobiltelefonfodral - måste de naturligtvis visas upp i bloggen! 

När man är så liten och näpen och har lärt sig att det fungerar. Men bara en halv pellets, Bosse, sedan är det nog!