Lilla skygga Tova börjar bli hemmastadd i flocken. Kommer om och om igen till oss och vill att vi ska gå ner på hennes nivå för att hon ska få undersöka alla delar av oss. Efteråt tackar hon genom att krafsa och nafsa oss i revbenen (vilket gör ohyggligt ont). Häromkvällen låg hon trollbunden så nära CD-spelaren hon kunde komma med sitt enda stående öra riktat mot musiken i en hel timme. Faktiskt tror jag att det är hennes bästa stund på dagen, då vi alla är samlade och lugnet lägrar sig över grytet.

Och därmed blir detta den sista bloggen från oss. Antalet läsare är inte så stort, vi når inte ut till så många som vi skulle behöva med tanke på allt jobb bakom varje inlägg. Tanken när vi startade den var att sprida kunskap om ett missförstått husdjur för att fler kaniner ska få bättre liv. Bloggen får dock ligga kvar som en informationskälla att gå till för den som önskar.

Tack till er som läst. Ni är hjältar och fler som ni behövs!

Alla mina kaninuppfinningar har verkligen inte blivit succéer; hösnorkeln, skåpsgrytet och pälstunneln är exempel på sådana.

Hösnorkeln kom till för att jag behövde få upp höet en bit från pottan så att Bosse, som var pytteliten på den tiden och inte åt så mycket, inte skulle kissa på det. Jag monterade snorkeln vid sidan av pottan och stack in en tuss hö i dess öppning. Det fungerade för all del men såg inte riktigt klokt ut och när Bosse växte till sig, åt han mer än det lilla hö som snorkeln rymde. Hösnorkeln skrotades men än idag, fem år senare, skrattar den andra människan i flocken gott åt just denna uppfinning.

Skåpsgrytet var ett försök att ge Bosse en egen vrå i köket när vi åt. Jag har ett stort hörnskåp som jag tömde längst ned och tog bort dörren på. Sedan inredde jag det med potta och hö. Besökare hoppade alltid till när en kanin plötsligt hoppade ut ur skåpet. Så här i efterhand kan jag tycka att det var en rätt bra uppfinning men ibland skvätte Bosse kiss av misstag utanför pottan och jag fick skrubba skåpet som blev alltmer slitet.

Pälstunneln tycker jag själv är en briljant uppfinning. Tyvärr delade inte kaninerna den åsikten. Den gjordes av en hallmatta, en sådan man ska skrapa av sig skorna på. Jag rullade det raspiga inåt, täckte ”springytan” med fleece och väntade förhoppningsfullt på att kaninerna skulle promenera genom den, skrapa av lös päls på det raspiga och komma ut som nykardade. Efter en timmes lock och pock med pellets drogs Tova motvilligt genom denna läskiga skapelse, men aldrig mer.

Utöver dessa tveksamma uppfinningar (pälstunneln KUNDE ha fungerat eftersom päls verkligen fastnade i den) har jag en del kaninklurigheter på mitt samvete. Många av dem har permanentats, andra har jag förträngt. Det är med kaninuppfinningar som allt annat, trial and error. Till slut hittar man rätt. Och som med allt annat, ska man aldrig tvinga kaniner till något de inte vill, som att dra dem genom en läskig tunnel med rasp på insidan.

Det var ett förfärligt firande på nyårsafton i år.

Förfärligt bara i bemärkelsen att det sköts fler fyrverkerier än vanligt, kaninerna tyckte också att det var rätt hemskt. För Tova var det första gången hon upplevde smällande och ljusblixtar. Trots det, tog hon det ganska lugnt; verkade trygg i de andras sällskap. Bosse var rätt cool också, det var ju hans femte nyår. Men Saga och Alfons var desto mer stressade, mest av ljusblixtarna. När vi täckte fönstren så gott det gick (vi har tyvärr inte persienner överallt), lugnade de sig lite. Varje år, vädjar djurägare om att vi ska avstå eller i vart fall vara måttliga med fyrverkerier. Men varje år, är det likadant. Inte bara tamdjuren lider, också djuren därute i skog och mark far illa. Dessutom ligger raketer och smällare kvar och sprider gifter. En kort stunds oväsen, är det värt allt elände? Går det inte fira nyår utan oljud och ljusfenomen? Som vanligt, betalar djuren det högsta priset.

2019 börjar i egoismens tecken. Jag hoppas att det slutar bättre.

Som ni har förstått av tidigare bloggar, ser lägenheten inte riktigt ut som de flesta lägenheter; därav kallas den grytet. För oss är anpassningen en självklarhet. Visst saknar vi somligt, som att kunna gå ur sängen på morgonen utan att först klättra över ett 90 cm högt galler. Men det är värt det för att vi älskar de små så mycket. Eftersom en del som måste anses som standard i ett hem för människor saknas, är det viktigt att kompensera detta. Det vill säga, det som går att pimpa, pimpas. Gardinerna är valda med omsorg. Tavlornas placering också. I fönstren står vackra prydnadssaker och badrummet har spa-känsla. Viktigt är det också att välja vad utomstående får se. Inte så att vi drar fram kulisser vid besök, men vi väljer vinklarna som visas. Om någon knackar på ytterdörren och vi öppnar, ser besökaren ett vitrinskåp och ett pelarbord. Tar man ett kliv in i hallen, kan man skymta en helt annan miljö, såvida inte vi drar för draperiet. Kaniner eller ej, ska man alltid välja vilka man släpper in i sitt hem och vad man låter dem se; somligt ska förbli privat. Och när världen därute överväldigar oss, kryper vi alla ihop tillsammans i vårt skyddade gryt, bakom pimpade fönster.

Från oss alla i grytet till er alla!

Det är skillnad mellan våra kaninpojkar och kaninflickor, har vi lärt oss.

Saga och Tova är matriarker; de har attityd, säger ifrån om något inte passar. Häromdagen blev Tova så förargad över att Saga och Alfons fick hö före henne och Bosse att hon ilsket nafsade mig i byxbenet; inte hårt, men som en markering med att hon var missnöjd. Ofta ser vi Saga och Tova stå framför varandra och diskutera. Att diskussionerna är av seriöst slag kan vi ana när vi betraktar deras hållning och nosarnas intensiva vickande (vi är fortfarande övertygade om att det sker någon slags kommunikation också med ljud på en frekvens vi inte kan höra eftersom kaninerna har kontakt med varandra mellan olika rum. Det är konstigt att det inte går att finna forskning på detta men kanske har vi inte letat tillräckligt online. Vanliga kaninsajter verkar ju inte vara intresserade av mer signaler än att kaniner kan höja och sänka svansen). Det är Saga, flockledaren, som håller vakt och varnar övriga kaniner för läskiga flugor och besökare som inte luktar ”rätt”. Och särskilt gosiga är våra honor inte. Saga tar i nåder emot en och annan ryggstrykning. Tova har börjat grooma oss lite och promenerar gärna på oss men att ta på henne går ännu inte alls. Alfons och Bosse däremot är riktiga gosmonster, särskilt Bosse som aldrig får nog. Pojkarna är generellt också lite ”ynkigare” och springer och gömmer sig snabbare än honorna. Än så länge är ändå Bosse boss över Tova men riktigt nöjd med detta är hon inte, som jag har skrivit om förut i bloggen.

Oavsett kön, ska man aldrig tvinga på kaniner gos. Och oavsett kön, är kaniner individer som vill interagera på olika sätt. De har också sin dagsform, som precis som för oss varierar. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad, med lyhördhet och respekt, är en bra riktlinje både för djur och människor.

Jag har ju skrivit en del om kaninspråket och även länkat utmärkta websidan ”Logomorphs” för den som vill bli expert i ämnet. Men inte en rad har jag ägnat åt Bosses mänskliga vokabulär, som är rätt omfattande om man tar i beaktande att han inte är människa. Om vi ropar BOSSE eller GODIS så kommer han som ett skott (OBS han får inte godis. Begreppet betyder i vår flock en halv pellets). Han förstår också nej, farligt, SLUTA (det skriker vi inte så ofta, bara vid slagsmål som kan uppstå vid bonding), kom, vänta, vi kommer snart (vilket är lite lögnaktigt för snart i ett kaninliv är väl typ en kvart). Ett väldigt viktigt ord som man måste säga om man har varit dum är förlåt. Det ordet har stor betydelse för alla kaniner. Det åtföljs av ögonkontakt (man får lägga sig på golvet) och strykningar från huvudet ner över ryggen. Men favorituttycket framför alla är förstås jag älskar dig. Och att de små – inte bara Bosse – förstår det vet vi av alla tacksamhetsbetygelser vi får när vi ger dem mat, gosar dem och gör rent deras pottor; för ord är bara ord om de inte omsätts i handling, det vet både kaniner och människor.

I veckan hade flocken besök av reparatörer, som skulle undersöka ventilation och värme i lägenheten.

Förvisso tycker vi kaninförvaltare att vårt gryt är både vackert och funktionellt, men vi är också medvetna om att alla kanske inte delar den uppfattningen. För att tillgodose reparatörernas behov, förberedde vi därför besöket noga. Någon timme innan ankomst, vecklades kompostgallret för sängen i sovrummet ihop och ställdes mot väggen. I vardagsrummet, som kaninparen delar på, har vi ju ett dubbelt kompostgaller som skiljer dem åt. Detta galler är låst i mitten med små karbinhakar (så att kaninerna inte kan slinka emellan). Gallret öppnade vi i mitten och vek ihop åt varsin sida så att det bildade två rektanglar. Där fick kaninerna vara i någon timme tills inspektionen var över. Vad de tyckte om sitt begränsade utrymme? Inte mycket alls. Vi fick ännu ett bevis för hur viktig friheten är för dem, så stor den nu är i en lägenhet. Särskilt Alfons mådde dåligt, satte tänderna i gallret och skakade det förtvivlat innan han fick en pinne att distrahera sig med. När reparatörerna gått, sprang han genast lättat in i sitt korggryt och tvärsomnade. Vad vi lärde oss av detta är att det är viktigt att ha flexibilitet i grytet så att det snabbt kan byggas om efter behov. Säkert går det att förbättra och jag ser det som en personlig utmaning att både vi och kaninerna ska ha ett ännu mer funktionellt boende framöver. Vi lärde oss också att våra små faktiskt litar på oss och förstår att det vi gör, är för deras bästa. Även om de visade tecken på obehag när deras utrymme krympte, är de lika tillgivna efteråt som innan.

Och nu lägrar sig åter lugnet över flocken, tills nästa utmaning.