Jag jobbar med kommunikation, både egen och andras. Det har känts viktigt att i det arbetet vara en röst för djuren, som inte har en egen i det mänskliga (ibland omänskliga) samhället. Speciellt kaninerna värnar jag om, inte bara för att det råkar bo fyra i min lägenhet utan också för att jag känner igen mig själv så mycket i dem. Det föll sig därför naturligt för något år sedan att skriva en bok om just våra kaniner. Texten är klar, jag har bara saknat illustrationer som gör dem rättvisa. Nu har livet lett mig till en konstnär som entusiastiskt har tagit sig an uppgiften. När jag såg hans första skiss, fick jag tårar i ögonen; han har förstått kaninernas personlighet, och förmår uttrycka den.

När boken blir helt klar vet jag inte, den har sin kreativa process och ingen deadline är satt. Men en dag ska våra kaniner få berätta sin historia, och den ska läsas av människor som också förstår att de är så mycket mer än ord och bilder förmår säga. .

En morgon väntade den här installationen på vardagsrumsmattan. Vi vet att konstnären är Bosse eller Tova men inte hur det har gått till. Kanske båda, för att få pinnen genom pingelbollens hål kan inte ha varit enkelt. Möjligen är det inte en installation, utan konstruktionen har gjorts för att få tyst på pinglan. Vi vet inte. Vad vi vet är att kaninerna är smartare än vi, och att varje dag med dem är ett äventyr.

I februari brukar alltid kvaliteten på höet vara lite sämre; det kan kännas lite fuktigt och jag har hört av andra att det även kan damma. I mars, är det bättre igen av någon anledning. Kanske är det vädret som påverkar, fukt tränger in i lador och förråd under vinterns kallaste månad.

I år var det dock sämre än någonsin. Inte var höet bara på gränsen till blött, det var också ohyggligt dammigt. Jag fick ta ur höet och påsarna och först torka det på galler i ett skåp, sedan skaka av dammet. Ganska snart insåg jag att detta var ohållbart främst för kaninerna som skulle bli sjuka om det fortgick men också för mig som började hosta. Att byta foder snabbt är inte bra men situationen var så akut att jag fick göra det på fyra dagar. Det underlättade att jag bytte till ett ”nöd-hö” som kaninerna hade ätit det förut om än inte nyligen utan under en het sommar då bondens skörd helt enkelt tog slut. Nöd-höet var också fuktigt och dammigt men inte alls lika mycket, så det fick duga i ett par veckor tills det vanliga höet återställt sin mycket goda kvalitet.

Nästa år, ska inte ta några risker utan bunkra ordentligt innan februari månad. Och nu, ett par månader senare, har jag äntligen fått bort hela det lager av damm som lagt sig över precis hela lägenheten. Men inte är det någon fara med extra städning; det viktigaste är att de små här hemma mår bra och får leva det goda livet så länge det bara går.

Sedan något halvår tillbaka, har jag förmånen att få jobba hemma. Det är verkligen ett privilegium; jag sparar tid när jag slipper resa, och pengar också. Dessutom har jag fler stunder tillsammans med kaninerna, vilket både de och jag uppskattar.

Innan jag kunde börja jobba hemma var det dock mycket praktiskt att fundera kring. Jag behövde en arbetsplats med skrivbord och en uppkoppling av laptopen med kabel till fiberuttaget. Eftersom fiberuttaget är längst in i Sagas och Alfons del av lägenheten (bakom kompostgallret dessutom) grubblade jag dag och natt på hur jag skulle få plats och hur jag skulle skydda all el som var bakom ett stort skåp. Dessutom var jag lite fundersam på ifall Saga och Alfons skulle gilla att ha mig därinne, de som är vana att sköta sig själva lite mer än Bosse och Tova. Faktiskt tog det ett par månader innan jag hade allt på plats och då hade jag möblerat om många gånger och förbrukat runt 100 buntband. Resultatet blev en liten men effektiv arbetsplats med en bokhylla som har galler på framsidan och ett skrivbord framför. All el är ovanpå bokhyllan och jag har sett till att inte ens det olympiska hoppet Saga kan ta sig upp dit. När jag jobbar och är online, vrider jag skrivbordet lite så att allt som syns i webbkameran är mig och väggen (hur mycket jag än älskar kaninerna, får de inte vara med på jobbet så att säga). De första dagarna, var Saga irriterad över att jag var på deras revir och knuffade hårdhänt på mina fötter under skrivbordet. Nu har hon motvilligt accepterat min närvaro och lägger sig ibland där och sover. Tyvärr blir kaninerna ibland störda av min skrivbordslampa som jag måste ha tänd, men då hänger jag en filt över deras gryt där de är just då och det fungerar bra.

En extra stor bonus med min nya arbetsplats är att jag kommit mycket närmare Saga och Alfons, de kommer springande nu när jag gör dem sällskap. Och bättre kaninjobb kan man väl inte ha än att sitta vid ett skrivbord med en kanin som sover på ens fötter.

Det här är årets viktigaste blogg för den handlar om hur kaniner överlever värme. Den kommer i god tid för när hettan slår till, är det svårt att hitta fläktar och andra hjälpmedel.

De senaste två åren har varit en mardröm från djurens synvinkel. Vi människor må tycka att det är mysigt att ha fått medelhavsklimat i Sverige, men för kaniner är värmen ett lidande. Den första varma sommaren klarade de med nöd och näppe tack vare fläktar och våta handdukar. Nästa sommar var tuffare och vi fick hitta fler sätt att hålla dem svala. Alla dessa sätt kommer jag nu att lista så får ni själva välja vad ni tycker fungerar bäst.

Ingen användning av icke nödvändiga värmealstrande produkter som ugn och dammsugare.
Två fläktar, en från varje håll. En av dem placerade vi ute på balkongen där det var som varmast så den blåser luften in i rummet.
Kyl ner rummet innan utetemperaturen blir högre än innetemperaturen. Men sätt inte korsdrag, kaniner är känsliga för drag.
Luftkylare. Sänker temperaturen bara någon grad men den var mycket värde när det var 35 plus ute. Obs att isklampar i den måste bytas ofta.
Värmeavvisande folie på fönsterrutorna (avsedd för bil och inköpt på Biltema). Vanlig folie (som man har på bilrutorna när det är snö) bakom persiennerna. Och ett fantastiskt tips som hjälpte mycket: vita lakan som dränktes i kallt vatten och hängdes upp för fönstren. Byt så snart de torkat!
Absolut mest angeläget: våta handdukar att vira in kaninerna i, speciellt öronen. Isade pet-flaskor bredvid kaninen och utplacerade i rummet.

Ett tips vi inte provat än men hört fungerar bra är keramikplattor som läggs i kylen och som kaninerna sedan kan lägga sig på. Man måste dock hålla koll hela tiden så att de inte biter i dem men vanligtvis orkar de inte röra sig alls när det är som varmast. De jag köpt i god tid fanns på Animail men många nätbutiker har dem.

Vid minsta tecken på värmeslag, blöt ned kaninen direkt med handdukar och åk AKUT till veterinären då kaninens organ slås ut fort. Och snälla, läs dessa länkar för de kan rädda livet på era småttingar.

Svalt inne, Expressen
https://www.expressen.se/leva-och-bo/10-basta-knepen-for-att-fa-det-svalare-hemma/

FirstVet, Kaniner – Värmeslag
https://firstvet.com/sv

Grenar från träd är livsviktiga för kaninerna, både för att hålla deras mage i trim men också för att tänderna inte ska växa fel.

Att få tag i grenar har varit svårt de senaste två åren. Inte för att tillgången av träd i bekantskapskretsen minskat, utan för att de haft sjukdomar. För något år sedan, tog en bekant ned två träd i sin trädgård och erbjöd dem till oss. Denna vänliga människa körde flera gånger för att få hit alla grenar. Sopsäck efter sopsäck bar jag in, upplivad av tanken på vad det skulle innebära för kaninerna. Inte bara massor av gott och nyttigt att gnaga på utan även till byggen. Hur det såg ut i sovrummet med två träd magasinerade där ska jag avstå från att berätta. Doften av äpple var bedövande och man fick vända sig försiktigt i sängen för att inte få en utstickande kvist i ögat. En morgon när jag vaknade och stirrade rätt in i en kraftig gren, fick jag en oroskänsla i magen. Den var full av fläckar. Det såg inte normalt ut. En avbruten gren var helt orange i köttet. Jag frågade runt bland vänner och bekanta samt handelsträdgårdar. Ingen visste, vilket faktiskt är rätt skrämmande när man tänker på att butiker som säljer träd borde veta. Till slut hittade jag en kunnig person som sa att det var trädkräfta. När jag läste online, stämde alla symptomen. Sjukdomen har blivit vanlig, både på grund av miljön och att den kommer med vissa sorters äppelträd redan från start. Veterinären avrådde från dessa grenar som föda men när jag började titta runt på andra träd, var i stort sett alla angripna. Inte bara av trädkräfta utan även rostsvamp, som också blivit vanligare och som jag såg förra året på bland annat rönn och björk.

Att hitta friska träd var ett större jobb än att bära de två sjuka träden i omgångar till soprummet. Till sist förbarmade sig en kollega, vars svärmor i en annan kommun hade friska grenar som efter en lång bussresa anlände till oss. Då naturen inte längre klarar av att ge oss av sina gåvor, är jag mer än tacksam över de goda människor som ser djuren för vad de är – släktingar och kamrater.

Ibland är jag lite rädd att dela våra kaniner med andra.

De är verkligen fantastiska på många sätt; roliga, gosiga, smarta, väluppfostrade (nåja) och kärleksfulla. Men risken finns att andra ser bara detta, och själva tar sig an kaniner i tron att det enbart är mysigt. Eller, än värre, att allt det som är bra sker alldeles av sig själv. För det är inte bara mysigt. Det är oroligt och slitsamt i lika stora portioner. Att våra småttingar är som de är, beror på att vi lägger ner en oerhörd tid (och pengar) på deras välmående. Naturligtvis gör vi detta mer än gärna. Men varje kanin har varit ett stort beslut, eftersom det är ett stort ansvar att förvalta ett litet liv. Det innebär också att man får välja bort en del av det liv man levt innan – särskilt om man som jag har en ganska liten lägenhet där kaninutrymmet prioriteras.

Jag kan varmt rekommendera att ta hand om en långörad småtting, särskilt en som farit illa. Men bara om man är beredd att vara någons hela värld, och att göra den så beboelig som möjligt.

Jag säger aldrig att jag är ”djurägare” eller att jag ”har” husdjur eftersom jag anser att det uttrycker att djuret har en underordnad ställning i förhållande till mig. Vanligtvis kallar jag mig ”kaninmamma”, även om det ju inte är riktigt sant heller. Någonstans finns – eller fanns – en mycket stolt äkta kaninmamma som säkert aldrig glömmer sina små hon en gång hade. Kanske är jag mer en adoptivkaninmamma, som gör mitt bästa för att småttingarna ska ha det så likt ett riktigt kaninliv som möjligt. Fast jag säger det förstås också med glimten i ögat, och för att tydliggöra hur starka mina känslor för småttingarna är. Oftast säger jag att jag förvaltar eller ansvarar för kaninerna vilket jag tycker visar respekt. Den andra männisan i flocken kallar sig inte kaninpappa utan säger att kaninerna är hans bästa vänner. Det uttrycker också ett jämlikt förhållande och andra människor riskerar inte att tro att vi tror att djuren är våra barn på riktigt, vilket inte vore så sunt.

Vad vi än kallar oss i relation till våra djur, tänker jag att det borde symbolisera att vi möts på samma nivå. Förtryck finns det gott om i världen; att avskaffa det hemma är en bra början på ett humanare samhälle.