Att göra ren kaninpottorna ofta är viktigt. Inte bara för att kaniner är renliga och tycker att det är äckligt att sitta i kiss och bajs (urinen är dessutom frätande för deras ömtåliga tassar) utan för att stanken är farlig för dem. Urin innehåller ammoniak och den skadar kaninernas lungor om de utsätts för den för länge. Därför måste man också försöka få bort fläckar i pottan som kan uppstå om man inte täcker botten tillräckligt med strö. När Bosse flyttade in, slängde jag konsekvent hela pottans innehåll. Numera skopar jag bort det som är använt och sparar det strö som är torrt; det finns ingen anledning att kasta något användbart, särskilt som det går åt ganska mycket av det till fyra aktiva kaniner. Inte bara ammoniak utan alla konstgjorda, starka dofter kan orsaka lunginflammation hos de små. Därför har vi slutat helt med doftsatta produkter; tvål, tvättmedel (sköljmedel skulle vi aldrig få för oss att använda vare sig på egna kläder eller kaninmattor. Det är giftigt och stannar ju kvar i textilierna), after shave, rengöringsprodukter osv. Det enda vi använder är ren såpa och utspädd ättika till pottorna. Övrigt, som tvål och shampoo etc, köper vi oparfymerat (och veganskt så att det inte innehåller slaktrester och annat).

Ibland glömmer även vi av oss och tänker kanske inte på somliga lukter som skadliga. Det blev jag påmind om senast jag var hos det omtänksamma, lokala djursjukhuset. Djurskötaren som visade mig och Alfons till ett undersökningsrum bad mig vänta med att placera hans transportbur på undersökningsbordet eftersom hon spritat det. Det luktade verkligen starkt från bordet och naturligtvis ville jag inte utsätta Alfons för den doft-chocken.

Om någon tycker att denna anpassning hemma är en för stor eftergift vill jag ställa en fråga tillbaka: Vad är viktigast, att själv lukta på ett visst sätt trots att det är både onödigt och onaturligt eller att skydda kaninerna från plågsam sjukdom? Om det första överväger, ska man inte bo tillsammans med Stampe och hans vänner. Men så länge det finns människor som väljer bort djurens välfärd för egoistiska drivkrafter, kommer synen på dem som inte kallas mänskliga att förbli omänsklig.

Alla höhäckar jag har köpt för dyra pengar i affärer har varit helt värdelösa, tycker jag och kaninerna. Men när jag såg IKEAS plastbehållare ”Variera” insåg jag att den var det ultimata tillbehöret jag behövde för att slippa slänga kontaminerat hö (dvs att kaninerna dragit ned det i pottan och kissat på det vilket säkert är jättemjukt och mysigt). Alfons demonstrerar här "höhäcken” vågrät men den fungerar även lodrätt. Priset, 19 kronor, är också lagom för min plånbok. Tack för det, IKEA!

Kaniner känner på lukten om folk och fä eller snälla eller inte.

När grannens katt sitter i fönstret och tittar ut, varnar kaninerna varandra för rovdjuret; de stampar och fäller öronen, redo att fly. När en människa kommer på besök, måste de komma lite närmare och undersöka lukten. Kanske döljer vi våra rätta identiteter bättre, kanske är kläder och deo i vägen. Kaninerna brukar i alla fall sikta på fötterna. Redan i hallen får besökaren finna sig i att bli nosad på i kaninhöjd. Luktar hen snällt, har hen en vän för livet. Men om lukten är fel, fnyser kaninen och försvinner in i lägenheten för att komma fram först när den illaluktande personen gett sig av. Som när en f d kollega kom hem till mig på frukost. Hen tittade oförstående på Bosse, som var den enda fyrfotingen här på den tiden.

- Varför har du skaffat en KANIN? Var hens enda kommentar.

Bosse tog en sniff på hens fötter och sedan var den relationen över. För mig hade det tagit några månader att lista ut att hen inte var särskilt empatisk; Bosse förstod det direkt.

Jag läste någonstans att förr, valde vi människor partners efter lukten men att det numera är svårare eftersom vi har så många kemiska dofter på oss som förvillar. Kanske borde vi göra som kaninerna, lära känna någons fötter innan vi släpper in resten.

Jag har nu utvärderat Millamore pottströ (alla sorterna) under flera månader och jämfört det med Toalätt (alternativt Remiss, som inte finns överallt i landet).

I jämförelse, är papperspelletsen (Toalätt eller Remiss) klart överlägsna i mitt tycke. Möjligen dammar papperspellets mindre men Millamore-flagor ligger över hela rummet och är svåra att få bort. Urinen luktar starkt varför jag inte upplever att uppsugningsförmågan är särskilt god och det bildas fläckar i botten på pottorna som är näst intill omöjliga att få bort. Om Millamore är mer hälsosamt låter jag vara osagt – det är onekligen det viktigaste – men själv har jag nyst varje gång jag städar så jag känner mig tveksam. Eftersom jag har tröttnat på att släppa hem 55-kilos säckar med Toalätt, köper jag nu 10-kilos säckar i mataffären för runt 30 kronor, vilket torde bli billigare om jag räknat rätt.

Att testa nytt är viktigt, att diskutera med andra också. Prova er fram, så hittar ni säkert er och era kaniners favorit. Toalätt är min och mina kaniners.

Det är viktigt att kaniner har gömställen och gryt som i möjligaste mån liknar vad som finns i naturen. Eftersom tamkaniner tyvärr också har en begränsad yta att röra sig på, behöver de variation för att få stimulans. Därför flyttar jag runt saker i lägenheten och försöker tänka nytt med jämna mellanrum.

Ett av mina projekt har varit en stenborg till Tovis. Hon trivs bäst under bokhyllan. Golvet är dock kallt där och varje gång jag lägger en filt på det för att hålla henne varm, slänger hon irriterat undan den. Därför har jag byggt en slags ruin av (nya) gatstenar som hon kan ligga på. Den har små utgångar på olika sidor som hon kan smita igenom när kardan närmar sig. Hon kan också gömma sig bakom stenarna när hon vill känna sig trygg.

Häromdagen kom Tovis borg väl till pass när det var kloklippning på gång. Hon sprang längst in under bokhyllan, bakom kantstenarna. I vanliga fall skulle jag aldrig jaga ut henne, det är viktigt att gryten får förbli fredade platser eftersom kaniner är känsliga för stress. Men klorna måste klippas och då behöver jag ibland gå över gryt-gränsen. Denna gång bad Tovis Bosse om hjälp. Han lade sig beskyddande framför henne och det var näst intill omöjligt för mig att komma åt henne. När jag trevade efter Tovis på Bosses vänstra sida, flyttade han sig dit och tvärtom.

Efter mycket stök blev det ändå kloklippning och när Tovis kom hem, hade hon och Alfons ett långt samtal eftersom det var han som klippte klorna närmast innan henne och hade färska minnen av vad det innebär. Nu slipper både Alfons och Tovis manikyr och pedikyr på ett tag. Men nästa vecka är det Sagas eller Bosses tur. Och då börjar allt om igen.

Alfons behövde klippa klorna i veckan. Jag hade dragit ut på det på grund av pandemin och hettan så nu var de något längre än vanligt när vi kom till djurkliniken. Därför tog klorna också lite mer tid att klippa och detta var Alfons påtagligt missnöjd med. När vi kom hem, erbjöd jag därför för ovanlighetens skull en liten onyttig äpplebit som kompensation. Alfons tittade sorgset på den, sedan på mig och gick sin väg.

- Alfons ledsen, var vad han sa på kaniniska.

Efter en stund testade jag igen. Reaktionen var densamma. Men då jag försökte en halvtimme senare, tog Alfons i nåder emot äpplebiten. Det tog ytterligare någon timme innan hans upprördhet gick över. Han kom och lade sig under skrivbordet vid mina fötter.

- Alfons ledsen fortfarande. Men det är okej.

Den som tror att djur inte har känslor, har fel. Det är väl därför vi har en köttindustri som uppvisar grymheter bortom rimlighetens gränser. Djur är smarta, de känner, de lider; de kommunicerar det bara på ett annat sätt. Så när Alfons är ledsen, säger han det klart och tydligt, fast väldigt, väldigt tyst.

Klockan 03.30

- Äppelpinne!

Bosse skakar gallret till sovrummet lätt.

- ÄppelPINNE!

Bosse skakar gallret lite hårdare.

- ÄPPELPINNE!!!

Bosse väcker hela huset med sitt skakande och jag kravlar upp ur sängen på spaghettiben för att servera den efterlängtade pinnen.

Klockan 03.40 somnar jag om och drömmer om äppelpinnar.

Klockan 05.00

- Hallååå!

Alfons springer runt runt i vardagsrummet.

- Hallååå, hööö!

Alfons springer fortare och sladdar i kurvorna.

- Hallååå, hööö, hääär!

Naturligtvis kravlar jag mig upp igen. Inte för oväsendets skull, utan för att mitt hjärta blöder. Höet är ju 1 ½ timme gammalt och såklart vill Alfons ha det färskare än så.

Klockan 05.10 somnar jag om och drömmer om hö.

Klockan 05.30

Det är tyst. Jag vaknar ändå, eftersom jag vet att Tovis står utanför sovrumsdörren och väntar.

- Leka?

- Njae… Är ganska trött. Behöver sova lite till innan jobbet.

- Snälla. Leka lite?

- Nja…

- Snälla. Leka lite. Ligga på köksgolvet. Tovis gå på ryggen.

- Jaja. Jag ska ändå upp om en halvtimme.

Klockan 05.45 somnar jag om på köksgolvet med en Tovis på ryggen.

Klockan 05.58

Saga stampar, två minuter innan alarmet på mobiltelefonen går igång.

- Vattnet är jolmigt! Det ska bytas nu!

- Två minuter. Ge mig två minuter, okej?

- NU!

- Jaja jag kommer.

Jag byter vattnet. Stänger av alarmet. Drar upp persiennerna. Öppnar fönstret och släpper in morgonluften. Kaninerna jublar, börjar skutta och äta. Jag brygger kaffe och njuter av stillheten. Snart börjar min arbetsdag. Men en stund till är det jag och kaninerna, och jag är så lycklig.

Under heta sommardagar lever de som känner för djur de som inte gör det i två världar; en där värmen är något att njuta av, en där värmen dödar.

Anledningen till att jag skriver ”känner för djur” och inte djurägare är att det finns människor som till exempel lämnar sina hundar instängda i varma bilar Det finns också och människor som själva lider av för höga temperaturer utan att blanda in djur i ekvationen. När gradantalet går uppåt, mobiliserar vi hemma med folie, vita blöta lakan, frysta isflaskor, kylaggregat, fällda persienner och avstår från att laga mat i ugnen samt dammsuga. Ändå hjälper det inte alltid fullt ut. Under de värsta dagarna i sommar då vi sprang i skytteltrafik hemma för att kyla ner kaninerna, nådde temperaturen inomhus ibland 24 grader. Panik fick vi när de isflaskorna tog slut eftersom de tinade på nolltid och frysen inte klarade av fler. Det var på håret att det gick. Samtidigt som vi gjorde allt vi kunde, läste jag om oförstående kaninägare (de är inte ”förvaltare” i mina ögon) som åkte hemifrån hela dagen och inte förstod varför deras djur låg livlöst när de kom hem. Vad dessa arma varelser gått igenom under sin dödskamp medan ägarna roade sig, vill jag inte ens tänka på. Vi prioriterar alltid kaninerna. Ingenting är viktigare än att de mår bra. Självklart kan vi inte ligga på stranden om det innebär att våra småttingar plågas. Av det skälet, har vi inte sett mer än lägenheten under den tropiska delen av sommaren i år. När vi har kunnat gå ut sent på kvällen, har vi placerat ut vattenskålar och fyllt på dem regelbundet för ALLA djur lider av törst. Vi har sorgset sett små individer ligga på gräsmattorna med benen i vädret och vi har undrat varför så få människor ställt ut vatten till dem. Det kostar inget och så himla jobbigt är det inte heller. Det enda jobbiga är det agg det väcker. Tåligt ställer vi ut nya skålar när de gamla slängts eller krossats (beroende på material) och försöker förstå hur man kan vilja död mer än liv.

Förhoppningsvis är värmeböljan över för den här gången och vi slipper göra fler ”kaninpaket”. Tills dess vill jag be er förena er med oss i rörelsen ”låt tusen vattenskålar fyllas” så att vi minskar det stora lidande vi människor skapar dagligen och stundligen för dem som inte förtjänar det alls.