Ibland behöver även en kaninförvaltare sova ut.

Efter en lång, stressig vecka med kaninservice klockan fem på morgonen, ville jag inte alls gå upp imorse. Kvart över fem satte Bosse tänderna i gallret till sovrummet. HÖ betyder det. Sömndrucken stapplade jag upp och levererade höet. När jag precis hade somnat om, satte han tänderna i gallret igen vilket signalerar PINNAR. Jämrande kravlade jag mig ur sängen igen och levererade pinnarna. Efter en stund kom han tillbaka. Skrammel skrammel i kompostgallret. Jag vet att det finns GRENVERK, lät Bosse meddela, och det är mycket roligare än pinnar. Faktiskt har jag inget minne av hur jag tog mig upp en tredje gång men eftersom det låg grenverk på golvet nu på förmiddagen, har jag nog levererat dem också. Tro det eller ej men Bosse gjorde promenaden till sovrummet en fjärde gång. Hö? Pinnar? Grenverk? Nej. Bosse saknade morgonrutinerna. Han gick in i köket och satte sig där jag brukar äta frukost.

- Bosse vill att du ska vara här, med oss.

Älskade lille Bosse, åtta år i sommar. Jag vill göra allt för dig den tid du har kvar i detta jordeliv. Men idag orkade jag inte. Jag behövde sova ut, för att kunna vara en god kaninförvaltare resten av veckan.

När jag äntligen vaknade till på riktigt, halv elva, var Bosse fortfarande vaken. Som alltid vakar han över oss, oroligt. Inte kan man somna så länge man inte vet om alla i flocken är okej. Han orkade knappt hålla uppe huvudet, så trött var han. Jag pussade på hans panna och smekte hans blanka päls tills han gjorde goseljuden.

- Allt är okej Bosse. Sov nu. Sedan ska du få hö, pinnar och grenverk. Och mer gos.

Äntligen somnade Bosse, lugnt och gott.

Dagen i flocken kan börja, om än lite senare än vanligt.

Kaniner måste få vara kaniner.

Som tur är, har jag bekanta som generöst delar med sig av sådant som gör livet roligare för Alfons, Saga, Bosse och Tovis. I veckan var det fest när inte bara pinnar från beskurna äppelträd men också hela grenverk erbjöds. Här är det Alfons som ivrigt vrider och vänder på godsakerna för att komma åt den smaskiga barken.

Jag har väntat med att skriva om Tovas sterilisering tills jag har vetat resultatet. Mycket kan gå fel med en liten kanin som opereras; den klarar inte sövning, den vill inte äta, såret går upp eller blir infekterat. Att ta sig igenom alla momenten från lämning hos veterinären till den dag kaninen skuttar runt som vanligt i lägenheten är jobbigt, mest för kaninen men också oss förvaltare.

Vi har haft tur med vårt lilla träsktroll. Hon började äta hö redan på sjukhuset och fortsatte hemma så vi slapp tvångsmata henne. Medicinen måste däremot ges i spruta i munnen och stackars Tova, som ju är ett bytesdjur, kämpade förtvivlat för att komma loss ur ”handdukspaketet” vi gjort av henne. Vi var jätterädda att såret skulle gå upp under denna dagliga tvekamp men det klarade sig. Inte heller kunde vi sätta ihop henne med Bosse på grund av hans starka revirbeteende. Veterinären rekommenderade tio dagars separation, dels för eventuella bråk, dels för att Tova inte fick springa och hoppa. Jag byggde en begränsad liten yta till henne som hon tyckte väldigt illa om. Visserligen fanns Bosse på andra sidan gallret men hon kunde inte få gos och ligga bredvid honom. Efter att ha ätit riktigt bra började Tovas pluttar bli mindre och man såg att hon var nere. Efter åtta dagar trotsade jag veterinärens råd och släppte under sträng övervakning ihop de båda som varken cirklade eller slet av varandra päls. Det morrades och markerades lite och efter ett par vändor, fick Tova äntligen puts av Bosse och lade sig nöjt tillrätta bredvid honom. Så glad över att vara tillbaka med honom igen var hon att när jag försökte karda honom, skällde hon högre än vanligt VÖFF VÖFF och bet mig över handen. Himmel så ont det gjorde!

Imorgon har det gått elva dagar och då kommer alla pallar och skrymslen tillbaka igen. En ny lärdom har vi efter detta sista kirurgiska ingrepp och den är att när ett litet djur får morfin i flera dagar, får den precis som människor abstinens. Tova har inte varit sig själv, uppträtt aggressivt och både morrat, skällt och försökt bita flera gånger. Jag pratade med en expert på beroendeproblematik som bekräftade detta och som sade att detta ju testas på djur (fruktansvärt!) så självklart upplever de också oro och ångest. Kaniner är aldrig stygga. Däremot stressade och rädda ibland, och så måste vi finnas där för dem. Och till sist: Vill ni slippa mista er lilla honkanin i cancer, bör ni sterilisera henne för detta är det öde som de flesta går till mötes. Det blir också lugnare för hankaninen, som slipper en stundtals intensiv uppvaktning.

Med det önskar jag er en fortsatt god helg med både påskharar och -kaniner.

Av de fyra kaninerna, är Saga gatusmartast. Ovanpå buren – notera, LÅNGT ovanpå – har en liten papperspåse med Alfons björklöv (viktig cancermedicin) stått. Jag hade beräknat att löven skulle räcka tills nya kommer på träden i vår. Men när han skulle få sin dagliga dos (ett löv), fanns inte ett enda kvar. I påsens botten var det ett stort hål. Saga låg och tryckte bredvid en klutt blindtarmsavföring och avslöjades genast som tjuven. Oroligt höll jag extra koll på henne efter detta överintag av björklöv (inte nyttigt!) men snart for hon runt som vanligt igen och lämnade inga fler cecotrofer. Men plötsligt en dag när jag satt och jobbade såg jag Saga stå på hyllan ovanpå matburen och sträcka sig orimligt långt upp mot gallertaket. Där stod en annan påse, som jag förvarade ratade pinnar i (att brännas i ugn av bekant. Allt återvinns i flocken). Vildsint slet Saga sönder påsen i botten med tänderna. När hon upptäckte att det inte alls fanns några smaskiga torkade björklöv i, blev hon ursinnig. For runt och slängde ilsket med öronen.

Saga, vår lilla ligist. Ofta ett steg före oss så någon förvaring ovanpå gallret blir det inte mer. Och snart kommer de färska björklöven till hela flocken, men mest av allt Alfons.

Tova är hemma igen! I tisdags fick vi hämta henne och vår lycka var obeskrivlig. Att få vara i sin trygga, välkända miljö gjorde Tova gott direkt. Men det betydde inte att faran var över. Ständig tillsyn och stödmatning krävdes i cirka tre dagar och nätter. Vi klarade det denna gång utan Critical Care i spruta vilket vi var glada för eftersom det är hemskt att behöva tvångsmata henne. Istället fick vi försöka se till att hålla henne vaken då det var dags att äta – hon somnade hela tiden – och lura i henne färskt hö och torkade löv.

Innan hemkomsten hade vi avsatt köket och hallen till Tova, väl medvetna om att det inte skulle gå att sätta ihop henne med Bosse direkt. De fick lukta på varandra genom burgallret men inte mer än så. Närheten var viktig för Tova, som var medtagen. Men snart började de små, svarta kulorna komma. Vi samlade dem och räknade dem noga. De blev fler och fler fast under onsdagen oroväckande ovala, vilket tydde på gas i magen. Och Tova var synbart nere. Eftersom hon ändå var rörlig och åt hyfsat, lät vi henne träffa Bosse på neutral mark, i badrummet. Det funkade fint och Tova levde upp, Putsade kärleksfullt Bosses panna och skuttade runt honom. Stärkta av denna framgång tog vi ut dem i hallen där Tova såg sin chans att bli boss över Bosse och klättrade upp på hans rygg. Detta gjorde Bosse mycket förnärmad och när han gjorde utfall mot Tova, särade vi på dem. Bosse var lite skakad efter denna upprörande maktdemonstration men Tova blev sig själv igen, gjorde binkys och började tokäta. Pluttarna började nästan omgående bli normala och behövde inte kollas lika noga så vi lät Bosse stanna i hallen och köket och flyttade istället Tova till vardagsrummet där hon kunde tillfriskna ytterligare genom att ha kontakt med Alfons och Saga. Även om Bosse saknar Tova jättemycket och just nu behöver mycket gos från oss, finner han sig väl tillrätta i sitt begränsade utrymme så länge han har ensamrätt på maten. Bondingen går vidare och vi tror att de båda snart får tillbringa all tid tillsammans som vanligt. Sist tog det cirka två veckor innan Tova luktade som sig själv och Bosse tolererade henne.

Om två veckor ska Tova operera bort sin livmoder, eftersom den är i ett förstadium till cancer. Det blir en ny pärs för henne. Men hon älskar livet och sin flock så mycket att vi hoppas och tror att hon kommer att klara det bra. Tills dess gläds vi åt hennes stora, runda pluttar och tänker att lycka inte alltid är det man tror.

Ett år efter lilla Tovas magstopp på grund av päls var det dags igen. Hon vägrade helt enkelt att äta ens pellets och jag åkte in till det helgöppna Stora Djursjukhuset med henne innan hon kom så långt att hon låg helt orörlig.

Magproblem hos kanin är vanligt. Ofta på grund av fel kost, stress eller pälsbollar vid fällning. Tovas kost är exemplarisk. Hemmet är synnerligen ostressat och kaninvänligt. Pälsen borstas varje dag. Man kan inte göra mer än allt, och ibland räcker det inte till. Att kaninen blir sjuk på helgen är inte optimalt. Lägg till pandemi och mörkt ute i en stad där inget ligger där det låg förra veckan så förstår ni min sinnesstämning då jag okammad och svettig efter en dags stök i lägenheten fick gå in i andra andningen. Förmodligen såg jag ut som en crazy bunny lady när jag rusade in på akutmottagningen efter att ha betittat ett par industriområden på vägen (inte ens GPS:en hittar längre). Väl på plats fick vi sitta i ett separat väntrum för att hon skulle slippa konfronteras med de hundar som väntade på sin tur. Stackars Tova darrade av skräck, kanske mindes hon förra besöket då hon fick sondas och säkert hade mycket ont. Vi fick sällskap av en annan kaninägare som var på samma våglängd, vilket inte sker ofta. Visserligen är vi en växande skara, vi som förstår att kaniner har känslor och behov men vi är ändå i minoritet. Trots eländet med att behöva uppsöka veterinär akut, var det en glädje att prata med någon som inte bara hade samma värderingar utan även samma kanininnovationer hemma. Så blev det vår tur och lilla Tova lades in för vård. Fyra dagar sammanlagt blev det och en undersökning visade att livmodern inte var helt normal men att den förmodligen ändå inte var orsaken till magproblemen. Vi har ju inte låtit sterilisera henne eftersom hon har problem med blindtarmsavföringen från och till, och vi har också avråtts från det av någon (jag minns inte längre vilken) av de tre veterinärer vi konsulterat. Efter att ha trilskats med stödmatningen fick vi idag veta att Tova gett sig ut på upptäcktsfärd på sjukhuset (i alla fall i buren och i rummet där hon är) och att hon äter och bajsar riktigt bra. Nu väntar vi bara på SAMTALET som säger att vi kan komma och hämta henne, vilket hela flocken längtar oerhört efter. Stackars Bosse har varje dag letat efter henne i hela lägenheten och blivit alltmer modfälld när han inte hittat henne. Alfons och Saga hänger mer än de äter och det märks att de är ledsna. Men snart är flocken komplett igen.

Nu hoppas jag bara att det gick bra också för den lilla kaninen som väntade på vård samtidigt som Tova. Vi i flocken håller tummarna. Och till kaninens människoföräldrar vill jag säga att om alla vore som ni, skulle varenda kanin ha ett precis så fantastiskt liv som den förtjänar.

Det är helg vilket människorna men inte kaninerna uppskattar. Jag ska vara upp klockan sex PRICK varje dag, dra upp persiennerna och servera färskt hö och vatten.

På helgerna är det sämre med ordningen. Det händer att jag som idag stapplar upp kvart över sex och det ogillas.

- Dålig service, skriker Saga och stampar så hela huset skakar.

Att jag inte är i kaninernas huvudsakliga rum hela tiden (som jag är när jag jobbar) ogillas också. Trots att de har varandra, uppskattar de det mänskliga sällskapet och det värmer såklart i hjärtat. På helgerna är jag inte hos dem lika mycket, men kan ta mig mer tid till deras speciella behov. Förutom att jag storstädar – vilket de älskar eftersom de är renliga – kan jag borsta Sagas tjocka päls extra länge, hålla extra rent i Alfons känsliga öga, klippa Tovis tonårslugg extra kort och smörja Bosses tass som har lite tunnare päls med extra mycket aloe vera. Dessutom är det extra tyst i lägenheten och det betyder att kaninerna kan lyssna någon extra gång på sin klassiska favoritskiva (på låg volym. Deras hörsel är ju så bra).

Ett kaninliv är inte så långt. Jag är tacksam för varje dag jag får dela det med dessa små individer som har så stora personligheter. Därför är varje dag också extra viktig på sitt sätt, vardag som helg.

Efter att ha jobbat mig genom klo för klo men inte fått till det lika bra som den duktiga personalen hos veterinären, bokade jag en tid för manikyr för tre av kaninerna.

Alfons slapp den här gången eftersom han fick klorna klippta när han var inne akut för sitt rinnande öga. Att synka tre kaniner och få in dem i två transportburar är ingen lek men det gick ändå ganska bra med hjälp av lite snacks, dvs torkade löv från förra sommaren. När jag kom till min lilla trivsamma lokala djurklinik kände jag mig trygg då jag såg att inte bara jag utan även andra besökare samt personalen var lika välskyddade som ishockeyspelare. Jag hade oroat mig innan besöket för att kaninernas klor skulle vara ohälsosamt långa men den vänliga kloklipperskan försäkrade mig att mina fumliga försök hade gett hyfsat resultat och att det hade kunnat vara värre. Tovis, som definitivt inte tillåter att jag närmar mig med klotången, hade konstigt nog kortast klor av alla men det kanske beror på att hon ”boar” mycket. Lättnaden när vi alla fyra kunde åka hem var enorm. Alfons sov lugnt när vi kom in genom dörren men floppade av glädje över att se sina tre kaninkamrater igen. Sedan fick kaninerna ett par tröstepellets och färskt hö som de mumsade i sig. Medan de lite senare sov middag, spritade jag transportburarna och tvättade deras snuttar som såklart var med till veterinären. Det finns ingen anledning att ta onödiga risker med denna eländiga pandemi som inte verkar ta slut i det närmaste.

Bästa lärdomen idag var att när kaninerna får gå igenom saker tillsammans istället för en och en, blir de mindre stressade. Jag lärde mig också att det är bättre att jag försöker mig på att klippa en och annan klo ibland än inte alls för det gör att småttingarna inte behöver lida sig igenom bilresan och kloklippningen hos veterinären lika ofta. Men nu glömmer vi allt som hänt och gör fredag tillsammans hela flocken för imorgon är en annan dag.