Sagas mage kom igång under gårdagen och hon fick åka hem. Hennes värden var lite knepiga men kunde bero på uttorkning. Ultraljudet visade att allt såg fint ut efter operationen av levern, vilket var en stor lättnad. Väl hemma rusade hon och Alfons mot varandra och satte sig bredvid varandra i pottan.

Nu väntar vi bara på Bosse, som behöver få hjälp med en framtand. Snart, hoppas vi, är Flocken komplett igen.

Lille Bosse. I förrgår kväll vilade han ovanpå platsboxen. Han var så trött. Öronen hängde. Jag kände i maggropen att någon inte stämde fast det inte är onormalt att han är sömnig efter en dag av skuttande.

Igår morse kom han inte springande när det var dags för morgonmaten. Han såg på mig och lunkade långsamt ut i köket där han lade sig ner. Prov-pelletsen åt han inte. Tandgnisslandet talade om smärta, inte förnöjsamhet. Som en trasdocka låg han i mina händer när jag lyfte in hans cirka 1.6 kilo lätta kropp i transportburen. Vi kom in direkt på djurakuten. Hans kroppstemperatur var 36 någonting, jag minns inte exakt för jag var så rädd. Han fick ligga på en värmedyna. Jag täckte honom ovanifrån och försökte andas värme på honom genom munskyddet.

- Det blir bra, du är snart hemma hos Tovis och oss andra i Flocken, viskade jag till honom innan jag med tungt hjärta lämnade djursjukhuset.

Lilla Saga. I morse var det hon som inte kom springande mot höet utan vände bort huvudet när jag lade fram det. Inte heller hon tog emot pelletsen. Så stressad var jag när jag andra dagen i rad behövde hantera en sjuk kanin att jag fastnade med foten i kompostgallret och dråsade rätt i golvet. Efter diverse fula ord – fallet gjorde ont - fick jag in Saga i transportburen (hon var inte så lättfångad som Bosse) och gav mig iväg igen till akuten. Idag tog det längre tid, det var många djur där med sina förvaltare och vi behövde köa till undersökningar. Det var okej. Saga var i bättre skick än Bosse och vi förstod båda att andra patienter behövde mer akut hjälp.

Väl hemma har jag grubblat över om det finns ett samband mellan att Bosse och Saga blivit sjuka dagarna efter varandra. Logiken säger mig att det är en slump. Bosses problem verkar vara tänder och tandkött, Sagas vätska i tarmarna. Båda är skilda från varandra i lägenheten med kompostgallret och har aldrig närkontakt. Alla fyra kaninerna får samma mat (som inte är ändrad förutom att vi är inne på tredje veckan av invänjning av torkade rönnbär, de får nu två om dagen) så Alfons och Tovis borde ha blivit dåliga också om det var något fel på maten. Själv kommer jag inte fram till något vettigt utan får helt enkelt vänta och se vad veterinären har att säga. Jag gläder mig i alla fall åt att Bosse och Saga får vara i samma sjukrum och känna varandras lukter.

Som om det inte räckte med allt detta elände, hade jag tid idag för Alfons kloklipp. Den hann jag inte med utan behövde ringa och boka om den. Så virrig var jag (mest på grund av försenat kaffeintag tror jag) att jag påstod att han var en katt. Nu ska jag dricka mitt kaffe och oja mig lite över mina blåmärken som jag inte hunnit känna av förrän nu. Men viktigast är att Bosse och Saga kommer hem snart, och allt är som förut igen.

Om man tvivlar på hur mycket kaninerna älskar varandra, kan man se dem göra sig redo för sovtid. Tovis och Bosse föredrar nattsömnen uppe på plastboxen. Framåt morgonen kan man hitta dem under köksbordet. Ibland delar de på sig – även kaniner kan få för mycket av varandra, speciellt när de har begränsat med utrymme – men oftast lägger de sig så tätt att man inte ser var den ena börjar och den andra slutar.

Det är viktigt att kaniner får lukta på det de vill. Till exempel är det andra kaninparets plutt det mest spännande som finns. Alfons, som är lite småkär i Tovis, fick nästan kaninspel en dag då jag skulle fylla på påsen med skräp från pottorna och han fick tillfälle att undersöka hennes left-overs lite mer grundligt. Han kastade sig ner i påsen och jag lät honom sitta där och ivrigt sniffa tills han kände sig nöjd och hoppade ur för att gå vidare till nya äventyr.

Lite senare på dagen pratade Alfons och Tovis länge genom kompostgallret. Vad som sades vet jag inte, men alla individer har rätt till sitt privatliv och kaninhemligheter får ni aldrig läsa om på bloggen.

Somliga har H C Andersens sagoböcker i bokhyllan. Jag har Alfons Saga.

Lilla Tovis har varit hos frisören och fixat frisyren. Fast egentligen är det den andra människan i flocken som är skicklig med saxen och har klippt av den hemska långa luggen som hindrat henne från att se. Tovis har mycket lejonhuvud i sig och jag antar att den som avlat rasen tycker den yviga pälsen är gullig. Men för en kanin är den varm, i vägen när man ska ta blindtarmsavföringen och framför allt ett hinder för sikten. En kanin som inte har koll på vad som händer är en rädd kanin, och nu när Tovis plötsligt vet vad som sker omkring henne, är hon inte rädd längre när vi närmar oss.

En liten handling från en människa, en livsavgörande förändring för en kanin.

Fotot visar ett exempel på kaninanpassningen hemma. Det måste finnas både skrymslen och vrår samt nivåskillnader för att så gott det går efterlikna en autentisk miljö. Eftersom kaninerna behöver omväxling brukar jag ändra om konstruktionerna då och då. Här är den senaste. Båda kaninparen har samma konstruktion så de kan ligga och vila sida vid sida om kompostgallret och känna varandras lukter. Ibland ligger de på olika nivåer men avslutar alltid dagen högst upp. Speciellt Tovis gillar att springa upp och ner för broarna. Bosse tycker om att krypa in under pallarna. Alfons och Saga älskar den stora plastlådan vars lock är mjukt och sviktar lite. Bäst är om filten inte ligger ovanpå den så man kan gnugga sig mot plasten tycker Alfons. I boxarna förvarar jag kaninfiltarna som byts ofta. Här ser ni badlakan från Jysk som jag köpte 20 stycken av på rea (50 kronor styck!). Personalen i butiken undrade säkert vad jag skulle med så många badlakan till men slitaget på textilier är stort i flocken. Inget slängs så allt kan vara kaninmaterial – mattor, gardiner, dukar, gamla kläder. Knappar och andra detaljer måste man förstås ta bort, kaninerna är mästare på att demontera saker.

Klockan nio är det dags för kaninernas morgonslummer. När jag är ledig sover Alfons och Saga inte under skrivbordet utan i korggrytet (eftersom det är ljusare nu på dagen). Bosse drar sig ofta tillbaka till mattan under matbordet i köket. Tovis är mer intellektuell och föredrar keramikplattorna under bokhyllan. Själv kryper jag ner i sängen en stund till fast jag mest av allt vill göra dem sällskap för kaninhäng är det bästa som finns!

  Lite ovig är hon än, Saga, och naggat är ena örat. Men att tvätta foten går bra och idag har vi gosat mycket. Hon har legat under skrivbordet vid mina fötter och knäppt.

Jag är så tacksam över att allt har gått väl, och att lilla Saga fått livet tillbaka för utan vår ledare är vi ingen riktig flock.