Ni som följer bloggen vet att i Världen Lägenheten, bor fyra kaniner. Tre av dem är adopterade från djurhem eftersom de slängts ut för att dö när någon tröttnat på dem. Att ge dem ett så bra liv jag kan, är en sak jag kan göra för dessa små värnlösa. Jag försöker alltid sätta deras behov före mina och avstår gärna från mycket jag annars skulle gjort för när de mår bra, mår jag bra.

Genom att jag även jobbar som skribent ibland, får jag möjlighet att hjälpa andra kaniner också, fast på ett annat sätt; jag kan belysa problemen när de inte tas om hand, och fokusera på verksamheter som verkar för deras goda. De verksamheter jag haft förmånen att lyfta fram har varit otroligt glada, särskilt som de till stor del dras runt av frivilliga eldsjälar. Men ibland när jag kontaktar organisationer och frågar om de är intresserade av att jag skriver en artikel om dem eller bidrar till deras hemsida, svarar de inte ens. Jag förstår att de har mycket att göra med att rädda djur, men ändå är det lite konstigt för gratis PR kan göra deras arbete enklare, t ex genom fler bidragsgivare och/eller volontärer. Det är inte var dag man får erbjudande om positiv reklam, tänker jag, och att inte ens ta sig tid att skriva ”nej tack” gör liksom att man hamnar längst ner på listan av potentiella intervjuobjekt nästa gång.

Så här i juletid vill jag i alla fall tacka alla er som gör det ni gör för djuren, enskilda som organisationer. Oavsett om ni hamnar i tidningen eller ej, är ni hjältar.

Det är ingen ordning med fällningen.

Naturligtvis följer den klimatet mer än årstiden – det är ju inte direkt så att kaninerna kollar i kalendern vilken månad det är innan de börjar släppa päls – men lite oväntat var det ändå att Alfons framförallt, även Saga, började bli hängiga i november och låter sig kardas och rollas utan att protestera. Sagas päls är fin och för henne funkar kaninkardan bäst. Dess täta piggar fångar upp det mesta. Ibland tar jag ett par tag med rollern efteråt. En fuktig handduk funkar också, bara man ser till att hon är torr efteråt. På Alfons är kardan rätt värdelös. Inget fastnar, och man kan luras att tro att han inte fäller mycket alls. Sedan drar man rollern över honom och blir rent förfärad över den mängd päls som släpper.

Kaninkardan finns att köpa både online och i butiker. Den jag använder kommer från Arken Zoo. Rollers har flocken testat många. T ex Clas Ohlsons och Fixas, som finns i matbutiker. Ingen av dem är särskilt bra. Överlägset bäst är IKEAs. Obs att om ni inte använt roller förut, ta det försiktigt och låt kaninen bekanta sig med den först. Det kan upplevas otäckt när pälsen klibbar fast på ryggen och lyfts. På Bosse funkar det även att ta loss pappret från rollern och sätta det på honom och sedan dra loss det, då fastnar mer. Men han är förstås lite speciell och går med på det mesta bara han får en halv pellets.

Hårbollar i magen är en hemskt åkomma som kan ta våra små ifrån oss på ett plågsamt sätt. En karda och en roller kan förhindra det.

Det råder inte alltid harmoni i flocken.

Jag går upp ganska tidigt på mornarna. Visserligen jobbar jag hemifrån, men jag har ändå en startsträcka för att vakna till och se presentabel ut online innan solen ens gått upp. I veckan var jag tröttare än vanligt när jag vacklade ut i vardagsrummet för att servera kaninerna frukost. Först satte jag foten i blindtarmsavföring, som Tovis inte hunnit äta upp (hon har lång päls i rumpan och kommer inte alltid åt den så ibland lägger hon den på golvet och äter den därifrån). Sedan råkade jag vinkla en potta som visade sig vara full med urin och hällde allt över mig själv. Helsr av allt ville jag yla av trötthet och förtvivlan men jag samlade mig och tog ett djupt andetag innan jag kom så långt. Gav de små varsin smaskig äppelgren och strök var och en av dem långsamt över huvudet (utom Saga, hon avskyr beröring just där).

- God morgon Bosse, god morgon Tovis, god morgon Alfons, god morgon Saga!

Därefter tände jag adventsstjärnan i fönstret och kokade kaffe.

Friden lägrade sig över grytet. En ny dag kunde börja.

Många djur är flockorienterade. Kråkorna där jag bor, till exempel, kraxar alltid högljutt och upphetsat om någon av dem hittar mat.

Alfons är som kråkorna. En dag när jag lade fram höet, tappade han det nästan av iver. Sprang fram mot det men tvärstannade. Inte kunde väl han sitta och mumsa alldeles ensam när hans älskade Saga låg och sov? Självklart sprang han tillbaka till hyllan där de båda nyss nussat tillsammans. Han knuffade på henne med nosen.

- Vakna! Färskt hö har kommit!

Saga ställde sig tvärt upp, ruskade på sig och så sprang de båda mot matplatsen.

Att äta ensam är värdelöst, särskilt om den man älskar ligger och sover och missar allt det goda. Att äta tillsammans är dubbel glädje, både för människor, kråkor och kaniner.

Det har varit frost den senaste veckan och temperaturen har krupit nedåt mot flera minusgrader. Fåglarna har förgäves letat i det frusna gräset efter mat.

Med det kallare klimatets ankomst har jag bekymrat mig speciellt för skatfamiljen, och undrat var den bor. Alla i flocken är magra och en av ungarna är undernärd. Ungens vingar är inte helt utvecklade så den flyger inte så bra. Men så såg jag boet häromdagen. Det har kommit till i år, och ser lite rangligt ut. Säkert behöver det kaninpäls att tätas med, har jag tänkt. Igår lade jag en stor tuss, som mest kom från fluffiga Saga, under trädet med boet. Idag var den borta. Om Saga hade vetat, hade hon säkert glatts åt att pälsen kanske räddar små fågelliv.

Flockens återvinning är inte storskalig. Men varje liten pälstuss är byggmaterialet i något som är större än så, och det kallas medkänsla.

Jag har inte gjort några inlägg på ett tag helt enkelt för att jag inte har haft tid. Efter extremt långa arbetsdagar, har kaninerna varit min prio.

Material finns alltid. Ofta inte positivt, i alla fall när jag tittar bortom alla seriösa kaninägares hem. Nyligen var det en artikel i en stor dagstidning om att kaninen blivit populärare som husdjur sedan pandemin började. Jag gråter inombords när jag ser det. Nu gnuggar uppfödare händerna för tyvärr tror jag inte att så många barnfamiljer vill ha en viltfärgad, traumatiserad kanin från ett djurhem. De söker någon av de tokavlade gosedjur som presenterades på bild, med en päls som ingen unge kommer att orka sköta. Men kanske gör det inget för uppfödarna, som kan sälja fler kaniner (på en sida erbjöd man en ny kanin om den man köpte dog inom en månad) och barnfamiljerna (som kan slänga ut kaninen i naturen när ungarna tröttnat).

Jag generaliserar, eftersom det naturligtvis finns de som tar sitt förvaltarskap på allvar. Men det är inte majoriteten. Jag ser dagligen verkligheten, bland annat på sociala medier där kännande människor försöker rätta till det andra gjort fel (ofta slutar det med att det arma djuret måste avlivas). Därför vill jag vädja till er som läser bloggen att verka för att ta hand om de stackars kaniner som farit illa, och inte stödja en inhuman verksamhet som föder upp och handlar med djur. Djurindustrin i sig är ett annat kapitel, som bara står för död och förintelse, men den tar jag inte här och nu.

Till syvende och sist handlar allt om lagändringar men de låter vänta på sig, speciellt när det gäller lågstatusdjuret kanin, som föds för att bli gosedjur men inte att vara sig själv. I väntan på en lag som kanske inte kommer, låt oss vara humana; för våra egna samvetens skull, men framförallt för kaninens bästa.

Knappt hade Alfons blivit sig själv igen förrän Tovis började bete sig annorlunda. En morgon rusade hon inte fram mot höutfordringen och gjorde krumsprång utan sprang tvärtom och gömde sig. Jag jämrade mig inombords eftersom jag direkt förstod att det var magen som krånglade.
 
Tovis har mycket lejonhuvud i sig vilket är gulligt men farligt eftersom hon trots daglig kardning får i sig päls ibland när hon putsar sig. Jag trugade med pinnar som hon inte rörde, men motvilligt tuggade hon i sig ett halvt torkat äppellöv. Så jag kastade mig på telefonen och ringde min stackars veterinär igen. Fick en tid omgående. Medan jag for runt i lägenheten och packade allt vi behövde, briefade den andra människan i flocken och klädde mig, ropade han plötsligt att hon började småäta. Truligt petade hon i sig strå efter strå, blev rörlig igen efter att ha legat tryckt i samma ställning. Så kom den första gasplutten, oval och stor. Jag ringde veterinären igen och avbokade tiden. Lite senare på dagen levererade hon några ”pärlhalsband” med päls mellan pluttarna. Inte undra på att hon haft ont! Jag grät nästan av lättnad för hennes, och för flockens skull. De andra gånger detta hänt med henne och Saga och Bosse (Alfons har faktiskt aldrig haft problem med magen, hans akilles verkar vara tänder och ögon), har magarna inte kommit i gång utan veterinärhjälp. Men denna gång, fixade lilla tappra Tovas kropp det på egen hand och hon slapp stress och rädsla av bilkörning samt vård utanför hemmet. Det sista som hände var att hon lämnade en liten klutt blindtarmsavföring med ett par pälsstrån i istället för att äta upp den. Det var klokt, för det hade varit extra farligt att äta. Det var så Bosse fick sitt stopp för några år sedan. För säkerhets skull fick Tovis lite Critical Care under dagen och på kvällen var hon som vanligt. Kom springande in i köket för att leka:
- Tovis gå på ryggen? Nafsa i låret? Snälla?
 
Och så klart fick hon gå på ryggen och nafsa i låret. Vem kan säga nej när ett litet Träsktroll tittar bedjande på en, speciellt ett som haft mycket ont i magen.

En arla morgon kom inte Alfons springande som vanligt och hoppade upp på pallen för att äta hö ur min hand. Istället låg han tryckt under sin favoritbänk och såg plågad ut.

Jag förstod direkt att något var fel och sprang fram till honom. När jag såg hans vänstra öga, hoppade jag till av förfäran. Det var igenmurat av klet och det som syntes av ögat var blodrött. Jag fick en tid nästan omgående på min lokala veterinärklinik. Inte bara är de förstående och kunniga, de finns också fem minuter från min lägenhet vilket gör att kaninerna slipper långa, stressande bilfärder som påverkar deras hälsa negativt. Väl på plats, konstaterades återigen sår på hornhinnan. Antagligen hade ögat kliat (kvällen innan var det dock okej) och Alfons krafsat med klorna i det. Ögonproblem kan bero på yttre faktorer som skräp i ögat (vilket var fallet förra gången detta hände, Alfons älskar nämligen att borra in huvudet i hö-högen) men också tänderna. Tandproblem kan i sin tur bero på felavling (vilket är ett av skälen till att jag är helt emot denna omoraliska företagsamhet) eller på att tänderna är långa alternativt vassa. Nu hade Alfons fått små nabbar på tänderna som orsakade problemen. Jag var förtvivlad. Hur var det möjligt, han får ju bara hö som sliter ned hörntänderna, lite lite grönt och en och annan pinne. Fullt medveten om kostens påverkan, ger vi Alfons bara 4-6 pellets om dagen och aldrig i andra fall än som muta för att få karda hans päls. Nu var det ändå som det var. Kanske för att Alfons antagligen är gammal (jag vet inte säkert eftersom han är adopterad från ett djurhem), för att han fått fel kost innan han kom till oss (han hade tendens till höga tänder för fyra år sedan och fick slipa lite lätt på dem då) eller att det är något genetiskt. Jag fick börja med att få läkt såret med hjälp av Kloramfenikol droppar och smörjande Comfort Shield. Först var Alfons mycket motsträvig, tills han mindes att droppar = torkade äppellöv. Snart satt han villigt och väntade vid samma tider varje dag, till och med efter det att kuren var klar. När vi kom på återbesök för att se om såret läkt, gjordes ett försök till sköljning av tårkanalerna vilket tyvärr inte lyckades eftersom de var svullna. Hem igen med ny salva, kortison denna gång. Alfons gillade upplägget: Kortisonsalva = fler torkade äppellöv. Efter ytterligare en och en halv vecka, hade svullnaden lagt sig och tårsköljningen lyckades. Men tänderna måste ändå åtgärdas. Bra var att vi kommit i ett tidigt skede, dåligt att problemet ens uppstått och att en sövning alltid innebär en risk för kaniner som har svaga hjärtan och kanske aldrig vaknar mer. Men lille Alfons kämpade på, vaknade snabbt efter sövningen och var överlycklig när han kom hem igen. Redan efter någon timme började han småäta och framåt kvällen var han sig själv, om än något vinglig.

Nu är vår lille pensionär som vanligt igen, i alla fall för ett tag. Om och när nästa slipning behövs vet vi inte, kanske inom ett halvår eller ett år. Men just nu är han lyckligare och piggare än någonsin, och vi med honom.