- Vad händer, undrade en vän.

- Saga tvättar foten, svarade jag.

Kanske inte det svar vännen förväntat sig. Men i Flocken är de små händelserna de mest betydelsefulla. Och att vårt lilla mirakel Saga sitter på golvet och putsar sig är inte självklart efter den stora operation hon gick igenom i somras.

Så jo, att Saga tvättar foten är stort. Och det delar vi gärna med andra.

Alfons och Saga ligger på nedersta hyllplanet i bokhyllan. Jag bredvid på mjuka kuddar. Plötsligt hör jag en duns. Tittar åt sidan. Alfons har ramlat ner från hyllan och landat till höger om mig. Han ligger på rygg med alla fyra tassarna i vädret och öronen åt sidorna. Han rör sig inte. Har han fått hjärtslag och dött? Jag är lite orolig men inte mycket. Vet att han är en mycket lycklig kanin och troligen har tokfloppat. Jag rör lätt vid hans päls. Han vrider sig. Jag andas ut. Och så somnar vi till, alla tre, på rygg med tassarna i vädret.

Här kommer, långt om länge, en uppdatering om kaninerna.

Saga är pigg och visar inga tecken på att hon genomgått en lever-operation. Allt oftare uttrycker hon sin glädje över närhet och vill interagera, till exempel genom att lägga sig så nära mig hon kan.

Tovis har tuffat till sig och det är inte lika tydligt längre att Bosse är boss utom när mat vankas. Den andra människan i flocken har friserat henne så fint och ingen dum päls är längre i vägen för henne.

Alfons har haft ett hornhinnesår (vet inte hur vi ska få honom att sluta borra ner ansiktet i höet, vilket han älskar) men efter fem veterinärbesök är han nu så gott som återställd.

Bosse beter sig som en ungkanin efter tandutdragningen. Säkert har bölden plågat honom länge utan att han visat det. Såret har läkt fint och hans andra ”ät-tänder” slipas normalt.

Med andra ord mår alla bra och vi hoppas nu på en lugnare (och billigare) period av livet. För om någon i en flock är sjuk känner alla av det oavsett vilka arter den består av.

...för Metacam och man inte riktigt kommer åt det sista i medicinsprutan kanske det hjälper om man tuggar på spetsen på den.

Igår drogs Bosses tand ut. Det gick fint. Tanden var redan lös och Bosse klarade narkosen bra. Redan idag har han börjat äta hö och i eftermiddag får han komma hem. Förmodligen kommer det att rinna ut gegga ur hålet och den ska tas bort med tops doppad i koksaltlösning. Det blir också en ny omgång smärtstillande men Bosse gillar ju smaken så det kommer nog att bli enbart en bonus för honom.

Vi är så tacksamma, både för att Bosse är en kämpe som älskar livet och för personalen på djursjukhuset som aldrig ger upp hoppet om det viktigaste vi har.

Bosse är inte lik någon av de andra kaninerna.

Igår kväll när det var dags för medicinen, kom han inte bara in till mig i köket vid rätt tid, han lade sig också tillrätta på golvet och lät mig lägga handduken mjukt över honom. Sedan öppnade han munnen! Vi hade en riktigt mysig stund medan han smaskade i sig metacam (kanske gör den inte bara gott utan smakar även gott) och sedan tog han nöjt emot en torkad blomma som belöning. Samma sak i morse, han låg med handduken som en stålmannenmantel över sig och flyttade själv pipetten i munnen dit där den låg bäst.

Nu när jag ser att Bosse är sig själv och att intag och uttag fungerar som det ska, är det dags att ringa veterinären för att boka tid för att dra ut tanden. Sedan börjar allt om igen med Critical Care och metacam. Men Bosse vet hur man tar på sig stålmannenmanteln och då går allt av sig själv.

Igår kväll började Bosse äta normalt. Helt plötsligt skuttade han runt som vanligt i lägenheten, lite långsammare förstås, och intresserade sig för om vi möjligen tappat något ruccolablad i köket. Hans ögon fick liv och han kaninstretchade för första gången sedan han kom hem.

Exakt klockan åtta på kvällen satte han sig vid mina fötter. Jag tänkte att det var en slump att det var just den tid han skulle ha smärtstillande, eller rättare sagt torkade blommor som belöning efteråt. Men han kom tillbaka exakt klockan nio, då han skulle ha tarmistimulerande och såklart något grönt till. I morse var det samma sak; klockan åtta och klockan nio satte han sig förväntansfullt vid mina fötter.

Jag tror han ska klara sig nu utan tarmstimulerande, endast smärtstillande återstår i ett par dagar till. Men lite ynklig är han än och efter morgonens mediciner, kröp han intill mitt ben och ville ha gos. Alla hans favoritsånger sjöng jag, från julpsalmerna till Dan Andersson; det mesta funkar utom Bellman, som Bosse verkligen hatar.

Nu sover vår lille hjälte bredvid Tovis på plastboxen efter att ha farit fram som ett Jehu. Och jag tänker att det finns så mycket att lära av djur, för de har fattat att livets mening är gos.

Bosse kom hem i förrgår. I väntan på tandutdragning behöver han äta upp sig och bli lite starkare. Han var märkbart lättad över att vara hos sin flock igen. Kollade runt så att ingen lagt beslag på hans favoritplatser och ätit upp allt hö. Sedan lade han sig under köksbordet och somnade.

Efter att knappt ha kunnat hålla sig vaken och behövt matas och medicineras, börjar han nu bli sig själv sakta men säkert. Inatt när jag låg bredvid honom på golvet, vaktade vi varandra. Hans första ”oink” kom i morse när jag gick mot påsen med torkade maskrosblad. Några höstrån har han också petat i sig och en vän förgyllde Bosses dag med färska äppellöv.

Bosse älskar livet mer än någon annan individ jag någonsin träffat. Att han behöver opereras är riskfyllt men tur i oturen är det en framtand som ska dras ut och som han klarar sig utan. Det faktum att den är lös är också positivt. Kaniner har ofta problem med tänder på grund av felaktig kost. Jag vet inte varför Bosses tand är dålig, för han har aldrig fått morötter eller ”skräpmat”, bara hö och lite färskt grönt. Men nu är det som det är, och hans odds är trots allt goda.

Även om man inte kan förebygga alla sjukdomar hos kaniner, måste man försöka genom framförallt rätt mat. När det inte hjälper ska man vara medveten om att just tandproblem ersätts inte av försäkringsbolagen. Redan innan operationen är gjord har Bosses vård kostat runt 12 000 kronor. Men allt är han värd, vår lille kämpe som just nu snarkar nöjt under köksstolen där han trivs allra bäst.