Fällningen sker inte riktigt när den ska nu för tiden. Kanske beror det på att klimatet är ur fas. När den än börjar, är det viktigt att hålla efter pälsen omedelbart så att inte pälspluttar orsakar stopp i kaninernas magar.

Att kardas och borstas är något Bosse älskar numera. Alfons och Saga har lärt sig med åren att acceptera det med hjälp av pellets. Tova är livrädd för alla redskap, men låter sig ansas i förbifarten när hon springer förbi en. Tova har sina egna knep att bli av med päls. Dels gnider hon sig mot kompostgallret så att där sitter små tussar för jämnan, dels skaver hon av sig mot ”pälsgrenen” som är buntad i gallret. Hon vet, som alla utekaniner vet, att det är så man gör i naturen. Tyvärr räcker inte det eftersom hon är så långhårig så vi gör med henne som övriga kaniner, kardar och borstar – och plockar för hand, vilket faktiskt är det bästa sättet – lite grand dagligen så att de vänjer sig. Med karda och borste måste man vara försiktig så man inte skadar huden. Lättare är det med en vanlig klädroller, som får med sig all lös päls. Den har vi dock behövt träna mycket på att få använda men nu går det äntligen bra. Sist men inte minst kan en fuktig handduk eller fuktiga händer ta upp små, fina strån.

Säkert har ni fler tips på hur pälsfällningen kan underlättas. Dela gärna med er av dem i så fall. Och glöm inte hur glada fåglar och andra smådjur blir av det ulliga, gosiga som kaninerna inte längre har någon nytta av.

Efter Alfons ögonproblem har hans sätt mot mig förändrats. Han har alltid varit skygg och lite rädd för närhet, samtidigt som han också sökt sig till mig för gos ibland. Men den intensiva kontakt vi haft flera gånger om dagen då han skulle medicineras har gjort honom mer välvilligt inställd. Kanske förstår han att jag vill hans bästa, och att eventuella besvärligheter kompenseras med godsaker. Nu kommer han alltid springande när jag gör ren pottorna, och sätter sig bredvid mig. Han trycker sig försiktigt mot mitt ben och smaskar samtidigt förstrött på ett strå så att han ska se lite upptagen ut. Häromdagen hoppade han upp på taket till potthörnan och såg mig djupt in i ögonen. Jag slutade med städningen och tittade tillbaka. Så förde jag mitt ansikte fram mot hans, och blundade. Han nosade sig över ögonbryn, näsa, kinder. Hans små morrhår gled över min mun och haka. När han var klar, såg jag upp. Vi tittade på varandra igen. Och jag visste att nu var vi kamrater, på riktigt.

Rättvisa är viktigt för kaniner.

Om Bosse och Tova tjatar sig till en extra äppelkvist, hör Saga och Alfons det i rummet bredvid och trampar otåligt tills de också får. Annars blir de ledsna och känner sig förbigångna. Och självklart, om Saga och Alfons vill ha öronmassage så erbjuds den efteråt även till Bosse och Tova så inga dispyter ska uppstå mellan paren. Av vad jag läst mig till på olika kaninsajter, är just förmågan att känna sig förolämpad välutvecklad hos kaniner och kan även handla om att man passerar dem utan att uppmärksamma dem genom en lätt strykning över ryggen. Nu kan vi inte klappa dem varje gång vi går förbi dem för det skulle bli oss övermäktigt, men vi försöker i alla fall att vara noga med att se och bekräfta dem när vi går upp på morgonen, lämnar hemmet och liknande. På samma sätt är kaninerna noga med att tacka (en puff med nosen) eller gosa tillbaka (slick på handen eller foten).

Man kan tänka på kaniner som små barn, och syskon gör man ju inte skillnad på så därför delar vi allt x fyra. Och fyrfaldigt får vi tillbaka i vår jämlika flock.

Det är Alfons som har hand om boandet i lägenheten.

Ibland hörs ett förfärligt liv sent på kvällen och då är han igång med att flytta korggrytet eller gnaga upp ett större utkikshål i sidan av det. Även korggrytet måste ju städas men jag gruvar mig alltid för Alfons blir så ledsen när jag rör till hans ordning. Jag blir rörd när jag ser allt jobb han lagt ned på att placera avgnagda pinnar i rad och puffat till snuttefilten så att den blir en varm vall mot världen. Senaste ommöbleringen skedde när Alfons kom på att den där träplattan som han har för att slipa tänderna på blir en utmärkt liten dörr till burgrytet. På millimetern rätt låg den och jag fick nästan ont i hjärtat när jag tänkte på hur han måste ha slitit för att få den på plats.

Egentligen behöver vi bara ge kaninerna materialet så sköter de resten själva. Trots allt tänker vi inte riktigt som dem och vet hur de vill ha det. Men Alfons vet.

- Vilken snäll kanin, säger den vänliga djurskötaren som klipper Bosses klor.

Att kaninerna är snälla får vi ofta höra när vi är hos veterinären. Det är väl en komplimang, antar jag. Och visst är de snälla. Men det är inte därför de ligger orörliga i undersökningsrummet utan för att de är rädda. Inte bara har bilresan dit varit en skräckupplevelse, även det sterila bordet väcker hemska minnen och man kan inte veta om man ska klippa klorna idag eller få en spruta i nacken.

Det är ledsamt att personal som är van att hantera djur inte ser skillnaden på ett snällt och ett ängsligt djur. Därför är det viktigt att vi som förvaltare kan berätta för djurskötaren att en kanin som darrar och har klotrunda ögon behöver extra mycket omsorg. Kanske kan vi inte skydda våra små för allt som är läskigt men vi måste göra så gott vi kan, så att de kan få njuta av sina korta kaninliv så mycket som möjligt.

Idag vill jag dela med mig av ett praktiskt tips.

Vi har ju delat lägenheten med kompostgaller så att kaninparen får tillgång till varsin del av den. Kompostgallren är monterat i dubbla rader, annars kan kaninerna bita varandra genom dem. Dock måste man lägga något emellan gallren, så att de verkligen är separerade och kaninerna inte kan nå till andra sidan av dem. Länge använde jag papprullar, sådana som man förvarar affischer och ritningar i. Nackdelen var att det ibland kom urin på dem, att kaninerna bet i pappen och att de lärde sig att lyfta rullarna en bit i försök att få bort dem. Då fann jag metallstag på Biltema, som jag buntade mellan gallren. De var billiga och fungerar perfekt, eftersom de inte ger vika utan fixerar gallren.

Bit för bit blir grytet bättre, om än aldrig perfekt.

Vi blev väldigt oroliga när vi en dag upptäckte att Bosse börjat dricka vatten med hela ansiktet. Han var så våt att det droppade både från kinderna och under hakan.

När vi tittade hur han gjorde, såg vi att han inte drack uppifrån skålen som tidigare utan la ned huvudet på sidan. I två-tre dagar torkade och torkade vi. Vred ur pälsen och våndades. Men så gick ju inte hålla på. Det blev till att boka besök hos veterinären även för Bosse. Veterinären passade på att göra en grundläggande undersökning vilket man ska göra av alla äldre kaniner årligen och Bosse fyllde ju sex år i somras. Han var i prima form och som vi föräldrar pöste av stolthet när veterinären sa att han hade en ”fin hömage”. Någon orsak till varför han börjat dricka från sidan hade hon dock inte. Vanligtvis kan det bero på problem med tänder eller leder, men inte i det här fallet. Vi var dock tvungna att åtgärda problemet eftersom han annars kunde få skador på huden. Att dricka från flaska har han alltid vägrat, så det alternativet var uteslutet. Efter att ha grubblat dag och natt, kom jag fram till att vi måste imitera naturen och där dricker kaniner förmodligen oftast stående ovanför ett vattendrag eller en puss. Alltså behövde vi hitta ett sätt att sänka skålarna. På närmaste byggvaruhus inköpte vi gatstenar och byggde en ramp av dem upp till skålarna. Det fungerade! Bosse var helnöjd, och har sedan dess inte varit blöt i skägget. En bonus är att klorna slipas lite av stenarna, vilket gör klippningen av dem enklare.

Nästa gång en liknande situation uppstår, ska jag söka i naturen där de flesta svar verkar finnas.

Ett bra tag efter att sköljningarna av Alfons öga gett resultat, började det rinna igen. Jag ringde direkt till veterinären och fick en tid. Samtidigt passade jag på att boka kloklippning, vilket jag gör regelbundet.

Klorna hade vuxit till en bit och förmodligen skadat Alfons öga då han kliat sig i det för han hade fått ett sår på hornhinnan. Som tur var, var det varken stort eller djupt. Men det blev tre dagar med smärtstillande medicin och tio med antibiotika samt mjukgörande droppar tre-fyra gånger om dagen. Den smärtstillande medicinen skulle ges i munnen, vilket kaniner verkligen inte gillar.
- Det är lätt, sa personalen på kliniken. Medicinen smakar honung så han kommer att tycka om den.
   Men se Alfons tar man inte bara sådär och matar. Så efter att ha tröttat ut både honom och mig med att jaga varandra runt lägenheten, gav jag upp och droppade medicinen på ett torkat äppellöv istället. Det fungerade. Värre var det med ögondropparna. För att göra en lång och slitsam historia kort (jag hann nästan inte jobba de tio dagarna), fick jag än en gång utöva byteshandel: En droppe = torkad morotsblast eller ljung. Efter att de tio dagarna hade gått, var vi på återbesök. Såret var läkt, men det fanns lite ärrvävnad kvar varför vi skulle fortsätta med de mjukgörande dropparna i tio dagar till.

Efter nästan tre veckor med dagliga godsaker, kommer Alfons nu till gallret samma tid som han brukade få dropparna i hopp om mer. Men han får nöja sig med smaskigt hö och de dagliga tre grönsakerna. Ögat är läkt tack vare sommarens skörd, förvarad i en ICA-påse på en hylla i köket.