Saga har varit trött på sistone. Legat i korggrytet och sovit medans Alfons, pensionären, suttit ensam i pottan och ätit. Ändå har hon verkat må okej. Varit lika sprittig och busig som vanligt när hon gäspat stort och gjort flocken sällskap.

En dag, gick Saga inte ut alls ur grytet. Vi trugade, fjäskade och lockade. Inget hjälpte. När hon erbjöds pellets, vände hon bort huvudet. Då förstod vi att något var fel. In med henne i transportburen och iväg till det Stora Djursjukhuset. Hon fick stanna där över natten med stödmatning och vitaminer. Prover togs men inget fel hittades. Medtagen av sjukhusbesöket och sitt tillstånd, återvände Saga till flocken. Vi var glada över att hon var hemma men ändå inte. Utan diagnos kände vi oss väldigt oroliga. De råd vi hade fått var att ge henne Critical Care och hö, inget annat. Att tvångsmata en rädd kanin är inte roligt. Ätandet blir traumatiskt. Vi gick över från den hemska sprutan till att lägga Critical Care på torkade löv. De gick ner till slut. Under nästan en vecka, var Saga fortsatt hängig. Somnade ideligen. Så snart vi la fram färskt hö, ryckte hon till och åt några strån. Sedan föll ögonen ihop på henne igen. Vi såg att hon kämpade och gissade att det var magen som krånglade; en trött kanin har nästan alltid problem antingen med den eller tänderna och bettet var det inget fel på. Vi önskade att en röntgen skulle gjorts, men man ansåg inte på sjukhuset att det behövdes. Ändå visade Saga själv att det var i magen problemet fanns. Hon tuggade i sig så många grova pinnar hon kunde, precis som Bosse när han hade stopp i tarmarna och fick trumsjuka. Vi var rädda att magen skulle fyllas med gas eftersom det mest kommit minipluttar och Saga låg stilla på golvet, utmattad. Nästa morgon fortsatte jag med Critical Care, pinnar och hö. Framåt eftermiddagen visade Saga för första gången tecken på att något var på väg att förbättras. Hon tog några varv runt vardagsrummet. En stund senare hade hon producerat två hemska pärlband av pluttar med tjock päls i – detta trots daglig kardning och rollning. Man kunde se hennes lättnad! Och snart fick hon aptit, blev rörligare och glad i livet igen. Än vågar vi inte ropa hej, hon är inte riktigt sig själv, äter inte helt normalt och gör inga krumsprång. Men det går åt rätt håll, och dosen Critical Care kan minskas dag för dag. När den akuta fasen väl var över, grät jag glädjetårar i hennes päls.

Det går inte en dag utan att vi tänker på hur mycket vi älskar dessa små. Men när man nästan förlorar någon av dem, blir det ännu tydligare hur viktiga de är för oss och vilka personligheter de är. Vår tappra, starka lilla flockledare har kämpat för sitt liv och vi ska göra allt vi kan för att hjälpa henne att vinna den fighten. Saga segrar till sist, det hoppas och tror vi på.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ru krafsar när hon är uttråkad. Jag har försökt erbjuda pottorna med rikligt med hö i, halm i en kartong, filtar. Inget har fallit henne i smaken. Till sist hittade jag en kattlåda på Arken Zoo. Den har två hål, ett på framsidan och ett ovanpå. Lådan...

Nu har det varit ett långt uppehåll i bloggen igen. Jag opererades i februari och kunde inte engagera mig för mycket i kaninerna under en period. Men det var svårt att låta bli så jag ringde sjukhuset efter någon vecka och frågade om jag inte i alla ...

De flesta honkaniner får livmodercancer när de är runt tre år. Av det skälet (och lite för att deras uppvaktning har kört slut på de kastrerade hannarna) steriliserades både Saga och Tova. Tova väntade vi med ganska länge eftersom hon hade stora prob...

Stöd utsatta djur genom att köpa Göteborgs Djurskyddsförenings kalender 2024!   Lilla Ru är fröken Augusti <3         ...

Som alltid när det är långt mellan blogginläggen beror det på att det händer för mycket i Flocken för att jag ska hinna skriva.   Först fick Bosse ett mildare återfall i e.cuniculi. Det blev en vända på det Stora Djursjukhuet igen och sedan kom h...