Flocken försöker vänja sig vid tomrummet efter Tova. Den första chocken har lagt sig. Acceptansen över att hon är borta, att det inte fanns något att göra. Jag hittar en hemsida där hennes huvuddiagnos beskrivs och känner igen symptomen. Hon hade ju gått ner lite i vikt. Urinen var knepig. Och i år kunde hon inte alls äta något färskt från naturen. När de andra kaninerna fick gräs och äpplelöv, fick hon nöja sig med torkade alternativ. Hon var nöjd ändå. Sådan var hon, Tovis. Nöjd. Njöt av nuet, men mest musiken.

Första dagen Tovis fattades oss, igår, var Bosse rätt nöjd också. Han var ensam om höet. Och han visste ju att hon var borta då och då. Hon kom alltid hem igen och då luktade hon konstigt. Nu börjar han förstå att det är annorlunda den här gången. Han är sorgsen. Öronen hänger. Han går till platsen på mattan utanför vårt sovrum där hon låg de sista dagarna och lägger sig på samma ställe. Nosar. Det är så nära henne han kan komma. Jag vill göra detsamma, vill hålla om den slitna grå filten ovanpå boxen där hon låg och såg ut över världen lägenheten. Sorgen är ständigt närvarande, den går inte fly. Vi bär den lika varsamt som om den vore Tovis själv. Har man varit älskad, är man saknad. Och vi försöker ta hand om grytet så som hon gjorde. Vi boar, flyttar saker hit och dit för att göra det mer trivsamt. Men glömmer aldrig det viktigaste, att lägga alla aktiviteter åt sedan för att lyssna på musiken tillsammans.

Det ska gå, en dag i taget tack vare allt vi minns och påminns om. Tovis lärde oss att vi har allt vi behöver här i Grytet; för här bor Agape, kärleken som inte ser skillnad på människa och kanin.

Länk:

Neurologiska rubbningar kanin

https://evidensia.se/djurvardguiden/neurologiska-rubbningar-kanin/

När Tovis kom till oss sommaren 2018, var hon i bedrövligt skick. Hon lämnade dagligdags blindtarmsavföring, var oborstad och ovårdad, skygg och ängslig. För magproblemen sökte vi veterinärhjälp många gånger men ingen hittade någon orsak. En online-veterinär rekommenderade att vi matade Tovis med blindtarmsavföringen så hon skulle få i sig alla viktiga ämnen. Vi gjorde det. Och vi uteslöt allt utom hö, ingen skillnad. Försökte göra henne trygg, reducera all stress. Till sist blev hon frisk. Pluttade normalt och kunde till och med äta små mängder smaskigt gräs, och torkade löv.

Varje år fick hon dock problem med päls i magen trots att vi noggrant borstade hennes yviga päls och klippte den. I vintras lyckades vi få igång magen själva (med Critical Care) och hon slapp en jobbig vistelse på djursjukhuset. Men i veckan började hon bli däven igen och jag gav henne CC, utifall att. Nästa dag tog hon med glädje sin lilla äpplekvist. Sedan var det stopp. CC hjälpte inte och det blev till att åka in akut med henne. Nästa dag kom hon hem. Lämnade massor av minipluttar men åt ingenting själv så jag stödmatade var tredje timme, dag som natt. Efter en redig hög av minipluttar och hon började äta lite hö, drog jag ut på matningen till var fjärde timma. Då blev det längre mellan pluttarna. Efter att ha lämnat ca 20 stycken på 6-7 timmar matade jag var tredje timme igen. Morgon och kväll fick hon smärtstillande och tarmstimulerande, vilket var nytt för mig att använda hemma. När hon framåt kvällen började lämna blindtarmsavföring och klet, blev jag orolig över det tarmstimulerande men samtidigt kom ju ingen avföring. Hon var ändå pigg emellanåt, sprang runt och busade med Ru, fast var väldigt trött långa stunder också. När hon nästa morgon hade lämnat ännu mer kletig avföring ringde jag sjukhuset och frågade om jag verkligen skulle fortsätta med medicinerna. De sa jag skulle sluta med det tarmstimulerande. En del pluttar hade kommit under sen-natten dessutom. När jag gjorde morgonstädningen hörde jag plötsligt flera smällar. Vände mig om och såg stackars Tovis krampa våldsamt och snurra runt. Hon låg bredvid ett skåp och slog i det, om och om igen. Jag skrek av förtvivlan och lyfte in henne i transportburen. Ringde sjukhuset och en vän som kom på fem minuter med sin bil. Det tog en kvart till sjukhuset. Hon krampade så jag knappt kunde hålla transportburen. Jag grät av vanmakt. På sjukhuset sa man att detta inte hade samband med magstoppet utan förmodligen var e cuni. De såg en chans att rädda henne och jag åkte hem, förtvivlad över försämringen. Efter några timmar ringde veterinären och sa att det inte gick att mata Tovis och hon åt ju inte själv. Inget mer fanns att göra. Jag åkte dit direkt. När jag såg henne, kände jag nästan inte igen henne. Hon låg stelnad, utsträckt med tassarna och huvudet så vridet att jag först inte hittade det i den pälsboll hon alltid var. Hennes ena öga var uppspärrat och hon såg mig, men ändå inte. Jag tog detta lilla knyte i min famn och jämrade mig vid vad hon måste gå igenom, och att jag inte kunde rädda henne. Det tog tid innan hon somnade helt, hennes hjärta slog svagare och svagare men det var som att hon höll emot, ville hem och höra favoritmusiken en gång till. Jag sjöng den för henne. Sa hur mycket jag älskade henne. Så var hon borta.

Jag försöker förstå. Inte bara att hon inte är med oss längre, utan hur detta kunde ske. Varför kom e cuni ihop med magstoppet, var hon så svag att det kulminerade? Eller var det inte magstopp utan e-cuni symptom? Det kunde också vara en hjärntumör sa veterinären. Kan hon har varit förgiftad, grubblar jag, för kramperna var så våldsamma och ihållande. Men hon fick bara hö, ett par pyttesmå äpplekvistar och en tredjedels litet äpplelöv, samma som de andra kaninerna. Bidrog den kletiga avföringen, blev hon toxisk? Skulle jag slutat ge henne tarmstimulerande fast hon inte åt och pluttade? Matade jag med CC för ofta, för sällan? Kunde jag förhindrat detta, har jag missat något? Det känns fel alltihopa, hon skulle inte dö nu, hon ville inte. Och hon fick plågas, evighetslånga timmar för en liten kanin.

Än kan jag inte omfamna minnena för bilderna av hennes hemska sista dag står för mina ögon. Och jag känner att jag svikit henne, fast jag inte vet hur jag skulle agerat annars. Flocken är inkomplett, och jag ser henne ligga närmast CD:n med musiken som varje kväll, till sist nöjd och trygg i en flock där hon var älskad och omhändertagen.

Älskade Tovis. Nu springer du över gröna ängar med Saga. Och här kämpar vi i flocken med att gå vidare med det liv du nog inte var riktigt färdig med.

Det är skördetid. På balkongen blommar maskros-odlingen (jag plockade utblommade fjuniga bollar och planterade), hallonbusken och vinbärsbusken. Äpplegrenar är hårdvaluta. Tåligt trampar jag på cykeln runda efter runda till andra ändan av stan där vänner med trädgård fyller min ryggsäck med grenverk. En del av godsakerna går åt direkt. Men det mesta ska torkas. Somligt ligger på galler i grytskåpet. I hallen står ställningen för tvätten uppfälld men istället för strumpor hänger blommor och blader på den. Små knippen löv får plats i pappersklämmor som är buntade på galgar. Vart man vänder sig i lägenheten, slår doften av natur emot en. För det vet alla djur, att efter en grönskande sommar kommer en lång, kall vinter och då ggsgäller gäller det att ha förråden fulla och förberedda.  

Älskade lille Bosse. I veckan fyllde du hela tio år. Du är lite tunn i pälsen här och där, och stel i benen ibland. Men varje dag vaknar du i total glädje över livet och de godbitar det har att erbjuda. Du är en förebild, och du kommer alltid först i mitt liv. Fast jag är också ganska nöjd med att Tovis kommer först i ditt.

Frånvaron på bloggen beror på att Flocken har flyttat. Detta stora projekt har förberetts länge och inte varit helt enkelt att genomföra. Hur gör man med visning av en lägenhet som anpassats efter både tvåbentas och fyrbentas behov, vad gör man av kaninerna när man bygger upp den nya miljön och kommer alla att slåss på en gång när de släpps ut på nya territorier? Jag ska erkänna att jag legat vaken många nätter när jag har försökt hitta lösningar på dessa problem. Och visst har det varit en jobbig process, men resultatet har blivit mer lyckat än förväntat. Syning och visning av lägenheten var slitsamt eftersom det var viktigt att folk kunde se mer av lägenheten än pottor och gryt. Tidigt på morgonen körde jag iväg de skräckslagna kaninerna till ett smådjurshotell och städade sedan undan alla spår av deras dagliga aktiviteter. När alla besökare hade gått, tog det mig en halv dag att återställa ordningen igen och kaninerna var uppskakade i flera dagar efter att ha blivit fördrivna från sitt trygga hem. Själva flytten gick oväntat bra. Alla småttingarna satt tålmodigt instängda i sina burar medan deras boendemiljö kom på plats. En del av mina planer gick inte att genomföra för en planritning är något annat än verkligheten men riktigt fint blev det till slut ändå. Kaninerna stormtrivs, de har nya spännande utrymmen att utforska och det är inte alls lika varmt där vi bor nu som i den gamla lägenheten. Lyckan var störst när balkongen var nätad och klar och Ru storögt invigde den.

Allt är perfekt. Det enda som skulle kunna göra lyckan större är om Saga fått uppleva lyftet. Men säkert ser hon ner på oss från sitt fluffiga moln och gläds åt att hennes Flock har det bättre än de någonsin kunnat drömma om.

När kaninerna här hemma vill ha något (hö, äpplelöv, pinnar…) ställer de sig ofta på mina fötter. Det är som om de vet att jag inte har hjärta att lyfta bort dem och gå därifrån utan att ha gett dem något (för jag tror inte att de på allvar inbillar sig att de håller fast mig). När det händer brukar jag säga att jag har kanintofflorna på mig. Och nu har jag minsann ett par ”riktiga” kanintofflor, eller så är det de som är fejk. Fina är de i alla fall!

En dag såg vi att Bosse hade blivit kal på ena benet. Visserligen är han senior – tio år i år – och lite flintis här och var – men detta pälsbortfall på benet såg inte normalt ut. Han fick besöka det lilla lokala djursjukhuset (där världens bästa exo-veterinär jobbar) och det visade sig vid röntgen att Bosse hade förändringar i levern, och att han slickade sig på benet för att han hade ont på den sidan. I väntan på ultraljud fick han Metacam, vilket aldrig är några problem att ge honom; han håller själv reda på medicintiderna, kanske både för att det smakar gott och gör gott (tyvärr blir han nog dessutom beroende av det). På ultraljudet såg man förändringarna tydligare. Det gick inte säga om de var cancer eller förgiftningar av något slag och provtagning i levern innebar sådana risker (och lidande) att vi inte ville utsätta Bosse för detta. Med Alfons besvär för flera år sedan i åtanke och att han fick dem i samband med en kort period med spån i buren (det vanliga ströet var slut i affären), ville jag hoppas att Bosses besvär relaterade till det och inte cancer. Kanske är det förnekelse, men vi är inte redo att ge upp vår lille buse som vi levt med i så många år. Alfons blev ju frisk när jag tog bort spånet och hjälpte hans lever avgifta med b-vitamin varje dag. Han fick också björklöv, som sägs kunna bidra till att läka lever-cancer. Så efter att ha grubblat på tänkbara förgiftningsorsaker slängde jag alla pallar som Bosse gnagt på det senaste eftersom grenar saknats. Jag gjorde mig också av med alla torkade löv som inte kändes helt krispiga ifall det fanns mögel på dem. Något annat kunde jag inte komma på, vi är noga med att aldrig använda något kemiskt i lägenheten. För säkerhets skull slutade jag även använda grönsåpa till pottorna eftersom den också kommer från barrträd. Veterinären rekommenderade ett kosttillskott som heter Denamarin och om det är det, Metacam eller Bosses kämpaglöd vet jag inte men han är sig själv igen, om än lite mindre i storlek eftersom han förlorat vikt. Han far runt i lägenheten och älskar livet med en 100 procentig glöd som vi lär oss av. Trots allt vet ingen av oss hur mycket tid vi har och då ska vi ta vara på den som en kanin, närvarande i nuet som om slutet inte fanns.

Efter flera års förhandlingar har Tovis blivit så duktig på att låta sig kardas. Visserligen grymtar hon lite då och då men sitter stilla och verkar slitas mellan förfäran och förtjusning. Jag tror att hon tycker att det är ganska skönt, lite som massage, och pälsen blir ju så blank och fin. Trots dessa vedermödor både från hennes och mitt hål, var det dags för det årliga pälsstoppet i magen i vintras. En lärdom från förra årets långvariga stopp med flera besök hos veterinär, gav jag henne denna gång en rejäl dos Critical Care direkt vid första tecknet. När inte omgång två hjälpte tre timmar senare, blev det akuten direkt. Dagen efter fick hon komma hem och kom snart igång med ätande och pluttande.

Att ge en full spruta CC direkt vid minsta tecken på magproblem och inte vänta med att åka till Det Stora Djursjukhuset besparade framförallt Tovis men även oss lidande. Kardandet behövs varje dag, och jag hoppas och tror att om vi kan utveckla det samarbetet så ska vi nog slippa både CC och akuta veterinärbesök nästa vinter.