Mitt hemmakontor är i Alfons och Rus del. Jag försöker fördela min tid så rättvist som möjligt mellan kaninerna, och därför är matbordet i Bosses del. Något normalt människovardagsrum, ett sådant med soffa och TV, har jag därför inte. TV:n gjorde jag mig i och för sig av med innan mitt hem blev ett gryt och jag saknar den inte. Livet är för kort för att tillbringas framför en skärm istället för att leva det i 3D. Ibland tittar jag på dokumentärer, noga utvalda, på YouTube. Dokumentärerna handlar oftast om hur människor och djur lever i andra länder, för det är viktigt och intressant att se bortom sin egen gata.

Men tillbaka till ämnet för idag, mitt hemmakontor. Ru älskar när jag jobbar. Nu ska vi göra ljud, skriker hon inombords och i samma ögonblick jag loggar in på mitt möte far hon runt som en tornado, river allt i sin väg och kastar i sin framfart upp IKEA-pallarna i luften så de landar med ett förfärligt brak. Jag varvar mellan att muta mikrofonen och skrika åt de andra i mötet för att överrösta henne. När Ru tröttnat på att göra-ljud-leken och lämnat mig med hjärtklappning, går hon över till nafsa-i-hälen-leken. Jag ihhh-ar så skojigt då. Jag hoppas att de jag har möte med tror att jag är entusiastisk över det de säger. Lek nummer 3 går ut på att bita sig fast i mina byxben för Ru vet att efter en stund orkar jag inte sitta med benen uppe i luften längre utan låter henne hållas. När mötet är över, måste jag byta till ett par hela byxor (jag har allt färre av dem) för det går inte för sig att gå på eftermiddagens personliga möten i trasiga kläder.

Varje dag med kaninerna är ett äventyr, för de är kaniner och lever sina kaninliv parallellt med mitt. Och vad de än gör, älskar jag dem, för deras uttryck är alltid kärlek och lek, och aldrig med någon baktanke som vi människor ibland gör oss skyldiga till.

I veckan fick vi besked om Alfons och Rus provsvar. De har inte e.cuniculi Vi kan inte tro att det är sant med tanke på att kaninerna delar pottor, hö och filtar. Glädjen är stor i Flocken, vi har hopp om livet igen och ser framåt. Från och med nu är det extra strikt hygien som gäller. Ingenting som varit i kontakt med Bosse och hans kroppsvätskor får föras över till Alfons och Ru, inte ens sådant som tvättats för man vet aldrig. Smittan kvarstannar i fyra veckor på allt material och det verkar oklart vid vilken temperatur den garanterat försvinner. Så om Bosse tacksamt slickar mina fötter när han fått ett litet löv, blir det till att tvätta dem noga innan jag tar klivet över till Alfons och Ru. Men det är lätt att göra för kaninernas välmåendes skull.

Och extra glad är Lilla Ru, som funnit sig så väl tillrätta i Flocken nu och gjort en alldeles egen ingång till Grytet!

Alfons och Ru har testats för e.cuniculi De uppskattade inte alls att bli intvingade i den lilla transportburen och att behöva åka bil tvärsöver stan. Men det kändes viktigt att veta hur aggressiv sjukdomen är i dem för om de plötsligt får symptom kan de få medicin direkt och inte behöva vänta på provsvar i en hel vecka. Provtagningen gick inte på försäkringen så kalaset kostade 6500:-. Men de fick också en allmän undersökning och kloklippning så förhoppningsvis ska de inte behöva göra om proceduren i det närmaste. När vi kom hem, och kaninerna fått lite extra färskt grönt som tröst, avbokade jag tandläkaren som inte var jättenödvändig just nu för det får räcka med extra utgifter för den här månaden.

Nu väntar hela Flocken på att få veta hur friska kaninerna är. Bosse är i alla fall piggare än på länge och äter mer än han gjort tidigare i år. Stora, fina pluttar lämnar han och igår sprang vi ikapp för första gången sedan vi flyttade in i det nya grytet.

Alfons och Ru har förlåtit mig och mumsar nöjt på sitt goda hö.

Finns det liv, finns det hopp. Vi fångar dagen och nuet, och gläds åt varje stund vi får vara tillsammans.

Bosses halva kur mot e.cuniculi är avslutad. I början var han förfärligt trött men kanske berodde det mer på fällning och saknad efter Tovis. Nu är han i alla fall sig själv, äter som en liten häst och vill vara med hela tiden och se vad som händer. Han har fått stöd under kuren av CC, det innehåller ju mycket nyttigheter så jag tror att det har hjälpt till. Jag hoppas att medicinen har hjälpt, och att han får fortsätta leva sitt lyckliga liv så länge han vill.

Nästa vecka ska Ru och Alfons testas. Det är viktigt att få veta om de är smittade, och vara förberedd på symptom. Jag vet inte om de kan få behandling förebyggande men börjar med att låta veterinären ta prov på dem.

Annars går livet sin gilla gång. Vi har precis avslutat kvällsmusiken (CD:n hade blivit lite dammig av hö så jag fick starta om den). Ru bygger bo med pappkartonger och Alfons ligger så nära Bosse han kan komma genom gallret. Det har han gjort sedan Tova lämnade oss. Ibland står han och tittar undrande över på hennes och Bosses del av lägenheten, det är som att han försöker förstå om hon gömmer sig där han inte kan se henne.

Vi är inte oss själva, vi är sorgsna och tilltufsade. Men så länge vi kan spela kvällsmusiken är allt nästan som vanligt. Och på den evigt gröna ängen springer Saga och Tovis, saknade av oss varje minut.

Idag gjorde jag något så dumt att jag knappt kan med att tala om det.

Eftersom det är ont om utrymme för hö och en av säckarna har balanserat på ett pelarbord (skaderisk där) ville jag göra en hörna med kompostgaller att placera ett par säckar i. Jag gick in till Ru och Alfons och satte igång. Efter att ha fäst gallren stadigt med buntband (världens bästa uppfinning) insåg jag att jag även buntat fast grinden i gallret som skiljer kaninerna åt och som jag normalt öppnar och stänger med en karbinhake. Jag brukar alltid ha med en sax in i Rus och Alfons del men så icke denna gång. Så där stod jag, och kom inte ut. Att klättra över var inte tal om, gallret är ca 150 cm högt eftersom Ru är en olympisk höjdhoppare. Inte heller hade jag något att klättra på som skulle bära min tyngd, även om jag inte väger så mycket. Som tur var hade jag mobilen med mig och jag fick helt enkelt ringa en god vän som har extranyckel till lägenheten. Han var på gymmet men kastade vikterna åt sidan för att komma till min räddning. I väntan på honom (jag var ganska kissnödig också) försökte jag vara kreativ. Det låg en sax ovanpå ett skåp ett par meter från burgallret. Inne i buren har jag “kaninpinnen”, som jag bl.a puttar fram pinnar och annat gott till kaninerna med istället för att ta mig in till dem titt som tätt för det är en ganska jobbig process. Jag sträckte den så långt jag nådde mot skåpet och den räckte på millimetern för att peta ner saxen. Mödosamt putte jag den sedan en bit i taget tills den låg inom räckhåll och jag kunde dra in den och klippa av buntbandet som skiljde mig från friheten. Jag ringde min vän och avstyrde räddningsaktionen, vilket både han och jag var glada för.

Väl på andra sidan om gallret tänkte jag på alla de djur som är instängda mot sin vilja och inte kan ta sig ut för att människor hindrar dem från det. Alla levande varelser vill vara fria, och vi har inte rätt att ta den rätten ifrån oskyldiga kräk som inget gjort. Jag skulle förstås önska att gallret som delar lägenheten i två inte skulle behöva finnas heller, men det är där för att förhindra att hannarna slåss och jag försöker vara ungefär lika mycket på båda sidor (fast Bosse behöver lite mer tid efter Tovas bortgång).

En dag är kaninburar, zoo och minkfarmar borta. Men tills det sker föds och dör oändligt många djur i lidande, och felet är ingen annan än människans.

Det har varit en konstig och jobbig vecka för Flocken.

Bosse har repat sig efter sitt tillfälliga rörelsehinder och tack vare omvårdnaden på djursjukhuset och en hög dos Metacam under någon vecka, far han nu runt som vanligt. Han är trött emellanåt men det kanske beror också på pälsfällningen. Vi har också fått svar på hans prov och det visade tyvärr att han bar på ecuniculi, vilket betyder att det var vad Tovis också hade. Han har fått en medicin utskriven men den påverkar immunförsvaret negativt så vi får vänta i ytterligare några dagar innan han är stabil nog att börja ta den. Vi får utgå ifrån att Alfons och Ru också bär på antikroppar och att även de ska testas samt behandlas, men börjar med Bosse. Vi tänker att Saga kanske inte alls hade diskbråck – det syntes ju inte på röntgen – utan samma sjukdom för hon kunde ju inte gå på slutet utan ramlade omkull. Hela Flocken är förändrad, det är som en väntan på att något hemskt ska hända, som med Tovis, och vi ska reduceras en efter en. Vi har varit i ett rosa skimmer i så många år och lyckats stänga den brutala världen utanför grytet ute, men nu vilar en sorg och en oro över vår idyll. Vi tar ändå en dag i taget och gör det bästa av den, för vad som än händer kan ingen ta ifrån oss den stora kärlek vi alla känner för varandra.

Ett uttryck för den kärleken är när Ru på egen hand drar runt spring-rören och placerar dem strategiskt runt korggrytet. Eller när hon kämpar med sina små tassar så hon darrar av ansträngningen med att välta runt en pall så man kan sova under den. Och Alfons njuter extra mycket av att ligga på platsplattan för den sviktar lite, och när han gnider sig mot den blir pälsen elektrisk och frasig, och klistrar sig mot plattan.

Nej, ingen kan ta ifrån oss kärleken, inte hemska sjukdomar och inte missunnsamma människor som inte förstår sig på vårt sätt att leva. Flocken drar ner persiennerna i grytet, och glömmer allt det dumma och onda. Morgondagen väntar, och vi tar oss an den med tillförsikt.

Det är oår i Flocken.

Möjligen är det allt regnande, som ju behövs, som gjort allt vi plockat nästan omöjligt att torka. I normala fall har vi minst tre stora kassar med löv vid den här tiden. Nu en halv liten påse. Efter tre veckor är äppellöven fortfarande lite mjuka. De som blivit krispiga blir mjuka igen efter några dagar. Sorgset slänger jag det mesta, och tänker att det blir lite tråkigare för kaninerna i vinter. Dessutom är de torkade nyttiga godsakerna ett extra vitamintillskott, och får ofta igång dem när de har magstopp eller någon annan åkomma.

Även min odling på balkongen har drabbats av oåret. Jag hann inte flytta hallonbusken innan en natts ihärdigt oväder och i sitt försvagade tillstånd fick den någon sjukdom – ohyra, svamp eller mögel, jag vet inte vilket. Jag klippte ner den och sanerade. Friska blad växte ut, sedan gav busken inte bara upp utan smittade även vinbärsbusken och sex lådor med maskrosblad. Tre vändor till soprummet fick jag gå med mina dyrbara bördor (de kostade även en hel del, speciellt de frostsäkra krukorna) innan balkongen var tom. Kvar är lavendeln, som står emot de flesta angrepp, och insektsdammen med stenar så humlor och andra utrotningshotade små stackare ska få lite mat och vatten (det är för övrigt konstig politik att kommunen skövlar det gröna här i stan samtidigt som man uppmanar oss vanligt folk att hjälpa till i klimatkrisen med balkongodlingar).

Resten av dagen tillbringade jag med att sanera ytor och redskap så inte ohyran går på kaninerna, som har haft nog av sin beskärda del det senaste. Jag öppnade upp hösäckarna jag köpt, för även höet var fuktigt och behöver torka innan det kan ätas.

Ännu hoppas jag på ljungen, och lägger några kvistar på tork. I Flocken ger vi aldrig upp, oavsett oår och att vår lilla älskade Tovis fattas oss. Vi måste ta hand om det och dem vi har kvar. Det är så det är att leva i en Flock, en dag och ett bekymmer i taget.

Tre dagar efter Tovas hemska slut blev Bosse sjuk.

I onsdags åt han först som en häst. Sedan somnade han på boxen där han helst vill äta, bredvid mina fötter (boxen är också min fotpall när jag sitter i fåtöljen bredvid). När han vaknade, kunde han inte riktigt sträcka på sig. Han försökte vända sig om men det gick inte. Han fick inte med sig bakdelen. Mödosamt vred han sig ett kvarts varv. Försökte nå höet. Kunde inte gå eller hoppa två decimeter till det. Drog sig dit med hjälp av framtassarna. Jag såg hur förvirrad han var och hur han kämpade, och tänkte att det inte kunde vara sant. Hade även han fått ecuniculi? Om det verkligen var det Tova hade, smittar det genom urinen fast alla kaniner behöver inte få symptom. Men neurologiska problem är typiska. Jag lyfte in Bosse i transportburen, ringde Det Stora Djursjukhuset och en kvart senare hade vi tagit oss dit trots vägarbeten och avstängningar (ännu en fördel med att ha flyttat). När vi kom fram gick Bosse lite bättre om än vingligt och promenerade som en hund hellre än hoppade. Han fick stanna över natten och den troliga diagnosen var slitna diskar men prov för ecuni togs ändå.

Nu är han hemma med en hög dos Metacam och förhållningsregler: absolut inte klättra upp på boxen utan hålla sig på golvet. Absolut inte hasa runt på det mattfria köksgolvet och leta smulor utan enbart röra sig i vardagsrum, matdel, hall där vi har tre lager mattor. När han kom hem var han mycket trött och somnade ideligen. Men girig som han är, kom han igång snabbt med ätandet och efter någon dag var hans pluttar normala. Ett par små kluttar CC fick han också men tvångsmata behövde jag inte, han åt dem så gärna direkt från sin lilla plasttallrik.

Tovis bortgång har gjort oss alla oroliga. Att en till kanin blir sjuk samma vecka är ett skräckscenario. Men Bosse är lugn och trygg (han sover vid mina fötter nu) och vi försöker leva normalt. Alfons kommer fram till gallret flera gånger om dagen och tittar undrande in i Tovas och Bosses del. Han undrar var hon är. Försöker förstå. Och jag tänker att det är tur att djur inte vet något om döden förrän den inträffar. Men kanske är det som plågar mig mest med Tovas död att hon var så rädd. Jag såg och kände det, och kunde inte hjälpa henne på något annat sätt än att hålla om henne tills hon slapp ifrån lidandet.

Än har vi de andra tre. Och varje stund med dem är dyrbarare än alla kapitalvaror i världen.