I väntan på en ny kaninkamrat till Alfons försöker resten av Flocken ge honom så mycket sällskap det går. Ibland vill han inte, och då måste man respektera det. Det är ju han som ska må bra, inte vi. Men oftare händer det som idag, att när jag sätter mig på behörigt avstånd, kommer han självmant och lägger sig nära. Hans val är ett förtroende och jag glädjer mig oerhört varje gång jag får det. Ikväll skulle han och Saga ha lyssnat till kvällskonserten men jag var ett okej alternativ. Rutinerna är viktiga och man får försöka följa dem även när hjärtat är tungt av sorg.

En dag i taget. Mer klarar man inte vare sig man är människa eller kanin. Nu sover Alfons, och möter sin älskade Saga i drömmarnas land där allt är möjligt.

Tovis är kaninigast i Flocken. Hon boar, brötar och grytar med allt som finns. Speciellt gillar hon att ha många flyktvägar (man kan misstänka för att undkomma rollern). Rörd betraktade jag hennes möda när hon länge kämpade med att få ut halva tunneln i köket. Bit för bit puttade hon den med nosen tills den låg rätt. Sedan provsprang hon nöjt sin nya konstruktion och kom fram till att den var precis som hon tänkt sig.

Det är viktigt att stimulera kaninerna. Det kan man göra genom nytt material (filtar, kartonger etc) eller så kan man flytta om möblerna lite grand. Varje höst byter jag plats på pottor och boxarna där man både kan sova fritt från golvdrag och ha koll på vad som händer i lägenheten. Just sovplatsen behöver vara så långt från kalla fönster som möjligt. Inför en eventuell krisvinter med lite värme i lägenheten har vi också bunkrat fleecefiltar och folie för kaninernas skull. Förhoppningsvis slipper vi använda något av det men det känns skönt att vara förberedd. Men än så länge fryser vi inte, och skulle det kännas lite ruggigt kan man alltid värma händerna på en pälsig kanin.

Älskade Saga. Idag gjorde du din sista resa från djursjukhuset. Men inte som vi tänkt oss. Den lilla urnan med din aska var så lätt. Jag virade min finaste halsduk, den i silke, runt den så att du skulle ligga tryggt i min ryggsäck. Sakta cyklade vi hemåt. Längs vattnet, som kvällssolens strålar glittrade i. Genom skogspartiet, grönskande trots att vi går mot slutet av september. In på tvärgatan, som leder till huset där du bodde i nästan sex och ett halvt år. Sedan bar jag dig uppför trappan till lägenheten som var din värld och satte ned dig försiktigt på golvet; du var hemma igen.

Livet går vidare, fastän tystare och tommare. Men imorgon är en ny dag, och vi ska fånga den så som bara du kunde; för trots allt gör färskt hö och öronmassage det lite lättare att leva, i alla fall i vår flock. 

Alfons är inte bara sorgsen efter att Saga lämnade oss, han är också otrygg. Natt efter natt har de båda legat rumpa mot rumpa mot varandra, för att vakta och vaka så inget rovdjur eller kanske mygga ska hota flocken. När det hände (alltså att en mygga flög runt i rummet) brukade Saga stampa så hela huset skakade. Nu har Alfons förstås Bosse och Tova, men det är ett galler mellan dem. Så han har konstruerat vallar runt korggrytet – han sover inte längre oskyddat uppe på en box eller på golvet – som är hans trygghet.

Att leva nära kaniner är att få inblick i en unik värld, där kampen för överlevnad överskuggar allt. Och är man ensam måste man skydda sig själv. Du är inte ensam, Alfons. Men en människa kan aldrig vara en kaninkamrat.

Saga, vår lilla stora flockledare är borta. Jag ser henne utsträckt vid fönstret, liggande i en solstrimma. Nära CD:n samma tid varje kväll, för att lyssna till musiken som markerar slutet på en dag. Jag känner hennes varma kropp på foten under skrivbordet när jag jobbar och den mjuka pälsen under min hand när jag stryker henne försiktigt över huvudet. Nu är det bara minnesbilder. Saga springer på den största av alla gröna ängar, medan vi som är kvar försöker förstå och finna ett nytt sätt att leva. Smärtan och saknaden är så stark att den är rent fysisk. Vi går igenom händelseförloppet om och om igen, hur hon någon gång i maj började sitta konstigt i pottan. Inget syntes på röntgen men hon verkade reagera på beröring så hon fick Metacam och blev sig själv igen. Fast Sagas kropp var aldrig riktigt normal, hon vände sig klumpigt och kunde inte göra riktiga binkies så kanske hade hon helt enkelt en avelsdefekt som förvärrades med åren. Ändå var hon så nöjd. Hon lät ofta som en skrivmaskin, om man bara befann sig nära henne eller klappade någon av de andra kaninerna. Men så en dag fick hon problem med magen. Det kom pluttar med päls i. Och hon orkade inte kämpa mer. Hon var så trött, och från ena dagen till den andra började hon falla åt sidan när hon gick. Vi insåg att det var dags att släppa taget. En sista gång låg vi tillsammans på golvet i vardagsrummet och upplevde varandra, Saga trots allt lika nöjd som vanligt, och låtsades att allt bara var en hemsk dröm. Sedan lyfte jag in henne i transportburen och vi åkte till det Stora Djursjukhuset som tog emot oss med medicinsk kunskap och medkänsla. Vi fick avsluta på det finaste tänkbara sätt och jag är så tacksam för det.

Att Saga har lämnat oss och att vi inte kommer att få dela morgondagen med henne gör så ofattbart ont att vi nästan inte klarar av det. Vi tänker på hur mycket hon älskade livet, och plågas av att vi inte kunde ge henne mer av det. Men vi har tre till småttingar som behöver oss, och mest lider Alfons som sovit varje natt i sju år med sin älskade. Vi försöker hitta en ny kompis till honom, för att han ska få livskvalitet och för att det någonstans finns en annan kanin som farit illa och behöver ett föralltidhem. Tyvärr kan inte någon av de små kaninungar som är på ingång till Göteborgs Djurskyddsförening ta den platsen – Alfons behöver en jämnstor partner – men kanske vill någon av er som läser bloggen låta dessa nyfödda få en chans https://djurskydd.nu/kontakt/

Tack Saga för att du lärt oss vad villkorslös kärlek är och att om man har den i varje vrå av lägenheten, kan man inte vara annat än nöjd.

Vila i frid, Saga. Livet blir aldrig mer detsamma utan dig.

Jag ger mig ut tidigt varje morgon för att repa en näve färskt gräs till kaninerna. I morse avvek jag från rutinen. Jag var så trött, och kände mig också lite motvillig till att gå in i skogen klockan sex en söndagsmorgon då tomtar, troll och andra ljusskygga väsen kanske inte hade festat färdigt än. Men precis som jag drog täcket över huvudet igen (jag hade kravlat mig upp för att servera frukost till kaninerna) hörde jag ett förfärligt oväsen från vardagsrummet. Det var Saga som välte upp och ner på den fulla vattenskålen. Det fick upp mig fort ur sängen och när jag såg henne stå där, arg och ledsen över att inte få de där goda stråna som hon väntat på, smälte mitt hjärta. Efter att jag torkat upp allt vatten och bett om ursäkt begav jag mig till skogen och ryckte åt mig en tuva innan någon buse hann hoppa ut ur en buske och överfalla mig. Väl hemma mottogs den försenade tuvan nådigt och någorlunda förlåten kröp jag till sängs igen.

Rutiner är viktiga för kaniner, särskilt om de har med något gott att göra. Då får man avstå från sin skönhetssömn och riskera att gå i närkamp med tomtar och troll, för det finns inget värre än arga och ledsna kaniner.

Bosse är en knepig kanin.

I morse satt han länge och stirrade rätt in i väggen. När han började slicka på den trodde jag nästan att han hade fått en knäpp. Sedan skuttade han vidare till en skåpsdörr och gjorde samma sak där. Men så upptäckte jag att han såg sin skugga och att han hänfördes av denna vackra återspegling till den grad att han putsade den.

Bosse är en knepig kanin. Det är väl därför vi älskar honom så himla mycket.