Det sista jag gjorde igår kväll och det första idag på morgonen var att kontrollera Sagas mående. Kaniner döljer när de är sjuka så att de verkar oberörda är ingen garanti för att de mår bra. Att de äter är en god indikation på att de är okej. Därför ger vi dem alltid en ”test-pellets” på kvällen innan vi lägger oss och på morgonen måste man, hur trött man än är klockan fyra, se till att alla kastar sig över det nya höet. Saga for runt som vanligt idag, tuggade stråna så fort att jag inte förstod hur hon hann med själv. Lekte med Alfons och vilade sedan så nära honom hon kunde. Örat lät hon mig undersöka grundligt och det röda partiet var märkbart mindre samt inte så rött. En oro har jag i magen ändå men tänker att läkningen, både efter operationen och maktkampen, går år rätt håll.

Kaniner är ömtåliga varelser. Så mycket kan gå fel, så många skador och tillstånd kan drabba dem. Vi har ändå minimerat riskerna genom att försöka kaninsäkra allt i lägenheten. Jag tror bestämt att när de väl blir sjuka – allt går inte att förebygga, som Sagas lever-loop – tror jag bestämt att deras trygga miljö, näringsriktiga kost och all omsorg vi ger dem hjälper dem att klara av påfrestningar bättre.

Nu vilar lugnet över flocken. Jag ska krypa ner en stund i sängen igen och sova lugnare någon timme innan det är dags för gemensam städning då pottorna ska rengöras och allt spännande som luktar måste undersökas noga. Sedan väntar nya äventyr och ganska säkert tror jag de innehåller färska maskrosblad.

När jag tittade till Sagas sår, som läker så fint, efter lunch och strök henne över huvudet, stannade nästan hjärtat i bröstet på mig. En bit av hennes öra var borta! Jag blev helt förtvivlad. Inte nog med att hon haft jätteont, behövt opereras, återhämta sig och tvingas i både mediciner och mat, nu skulle hon också behöva stå ut med att bli biten. Att en kanin som är sjuk och/eller äter medicin luktar ”fel” har jag varit med om men när Saga kom hem var hon först isolerad ganska länge och då hon och Alfons återförenades visade han inga som helst tecken på aggression. Då och då under åren har Alfons dock försynt antytt att han också gärna vill sitta i pottan och äta eller kanske få en godbit före Saga ibland trots att hon är dominant. Uppenbarligen hade han nu känt att hon var svagare än honom och försökt ta över ledarrollen. Men när hade det hänt? Inatt eller i morse? Och varför hade jag inget märkt? Led Saga, behövde jag åka till veterinären? Jag ringde direkt till Djursjukhuset och beskrev bettet (som jag knappt klarade av att titta på). De sa att jag skulle avvakta eftersom hon inte verkade ha ont och heller inte blödde. Jag var naturligtvis tacksam över att slippa utsätta henne för ännu en stressande biltur, väntetid på sjukhuset och undersökning men var ändå alldeles ifrån mig. Stackars, stackars Saga! Efter att ha hållit koll oavbrutet på både henne och Alfons och sett hur de gosat och ätit sittandes tätt tillsammans, är jag lite lugnare. Men måste naturligtvis fortsätta att bevaka både dem och bettet.

Det enda jag önskar mig just nu är att alla i flocken får vara friska. Såklart kommer kaninernas väl och ve först men vi behöver också hålla oss på benen så att vi kan ge dem deras dagliga service. Allt annat ordnar sig. Och just nu råder lugn och ro i vardagsrummet där vi lyssnar på samma musik som varje kväll för då vet vi att allt är som det ska.

Att få sådana här presenter betyder att man har människor i omkring sig som förstår vad kaniner betyder för en!

Snart kan grytet återställas i sitt ursprungliga skick. Sagas sår ser bättre ut för varje dag. Mitt med, och imorgon tar jag sista antibiotika-tabletten. Ikväll vänder värmevågen och kaninerna slipper plågas av den, i alla fall på ett tag.

Långsamt blir livet lite lättare för oss alla. Vi återgår till flockens små draman, som att Tovis flyttat IKEA-filterna till i mitt tycke fel plats. När jag försöker lägga dem där jag vill att de ska vara, kommer hon fram till mig och morrar. Såklart ska hon, och inte jag, bestämma var hennes filtar ligger bäst. Jag ser nu att hon boat med dem vid fönstret och vardagsrummet är kaninernas, inte mitt.

Allt har sin tid. Vaknätterna har varit många och långa. Imorgon väntar vardagen. Jag gillar bestyren, den gemensamma pottrengöringen och att alla kaninerna samlas runt mig klockan två då de får sina pellets (fyra var till Tovis och Bosse, sex var till Alfons och Saga som är större). Men än är det helg och mellan vändorna med blöta lakan för fönstren och frysta pet-flaskor ska jag sätta mig i skuggan under ett träd och måla naglarna. Och precis som tjuren Ferdinand under sin korkek är jag sååå lycklig!

Jag fick frågan häromdagen varför jag jobbar så mycket, om jag måste för pengarnas skull. Det där med ekonomi är rätt privat, tycker jag. Men samtidigt var det ett bra tillfälle att prata kanin-kostnader för de kan dra iväg rejält och det är kanske ett skäl till att man hellre slänger ut sina husdjur. Att det finns de som avlivar när vårdavgiften är för hög vet jag sker och jag finner inga ord för hur oetiskt jag tycker att det är.

Innan jag adopterade kaninerna sökte jag mycket information online om vilka utgifter jag kunde vänta mig, både förutsedda och oförutsedda. Sedan gjorde jag en budget. Budgeten planerade jag även med tanke på framtiden, speciellt om något skulle hända mig för den godhjärtade person som i så fall lovat ta hand om kaninerna ska inte behöva gå i personlig konkurs.

De fasta kostnader jag har räknat på är främst hö och strö. Beroende på var man köper detta, kan priserna variera rejält. Framförallt kvalitativt strö är dyrt, för vanligt spån ska man undvika om man vill att kaninerna ska må bra. Jag vill också gärna att kosten ska innehålla några pellets om dagen och Selective, som är en bra sort, är heller inte billig. Därtill får kaninerna lite basilika, selleri och grön paprika vilket faktiskt också blir lite pengar varje månad, särskilt om man vill ha ekologiska varor. Bomaterial som pottor, broar, tunnlar är kanske mer en engångsutgift men nödvändiga för att kaninerna ska ha en dräglig miljö.

De riktigt stora utgifterna är kloklippning (om man inte klarar det själv vilket jag inte gör) och veterinärbesök. En försäkring är ett måste men den tar INTE hela summan. Med Sagas operation och besök på helgen på djursjukhuset slog jag i taket hos Agria och får inte mer pengar från dem under innevarande period (alltså försäkringsåret) om någon mer sjukdom skulle drabba Saga. Den totala kostnaden denna gång blev 22 519 kronor exklusive medicin.

En sekundär utgift jag har är bilen. Att ta taxi varje gång klor ska klippas, någon av kaninerna behöver besöka en veterinär eller hö ska fraktas hem kostar minst lika mycket (strö kan man få levererat till dörren av olika onlineaffärer). Bilen, som börjar bli gammal, hoppas jag håller så länge kaninerna lever. Sedan har jag inget behov av den. Den finns här för deras service, och inköptes en gång när min mamma fick cancer och behövde besöka sjukhus för ett oräkneligt antal behandlingar.

Jag skulle kunna lägga till inköp som kardor, transportburar, filtar och mattor, skyddsnät på balkongen... Listan kan göras längre men jag tror att budskapet går fram: Att ta väl hand om kaniner kostar, och man behöver ett konto med medel för det.

En dag är kaninerna inte här längre. Jag hoppas att det dröjer. Men tills dess ska de ha det så bra det bara går, och jag kommer att jobba så mycket jag orkar för att det ska vara så. Så svaret är ja, jag måste jobba för pengarnas skull. Och medan jag gör det, känner jag en liten knuff från Sagas nog mot min fot under skrivbordet och tänker att hon och de andra kaninerna är värda varje krona.

Vi har varit stressade kaninförvaltare den senaste veckan. Att kontrollera pluttar, tvångsmata med Critical Care, truga med hö, kolla läkningen, ge tre sorters mediciner på bestämda tider och hålla nere temperaturen så att inte kaninerna går åt i hettan tar på en. Något alternativ finns förstås inte; Saga, Alfons, Bosse och Tovis är centrum i universum. Vi är inte ensamma om att känna så. Medan jag halvhysteriskt sökte kontakt med djursjukhuset för att få svar på om Sagas operationssår verkligen såg normalt ut, kom många och långa mess från en homie som på stort allvar tagit sig an uppgiften som jourhem åt två små individer. När hon vände ryggen till hann de sätta i sig delar av ett bokomslag, ett okänt antal äpplen och blad från en monstera. Min homie ringde runt till olika kliniker samt giftinformationscentralen samtidigt som hon i timmar stirrade på kaninerna och deras avföring i skräck för att de skulle uppvisa sjukdomssymptom efter den ohälsosamma dieten.

Både jag och min homie kan andas ut, i alla fall för den här gången. Riktigt lugn kan man aldrig vara som kaninförvaltare. Men mellan kriserna måste man vila och hämta kraft så man orkar med vaknätter och akutbesök hos veterinären. Idag ska jag ta med mig kaffekoppen ut i gröngräset och kanske slå på stort med en kanelbulle också. Sedan går jag in i lägenheten igen för att göra ren pottor och tala om för våra fyra kaniner hur mycket jag älskar dem.

Saga blir långsamt sig själv igen. Än kan mycket gå fel men hon kämpar på, och resten av flocken också.

Efter en veckas sömnbrist är Saga och jag ungefär på samma nivå. Rör oss långsamt och behöver vila efter ansträngande aktiviteter som att äta. De första två dagarna och nätterna tillbringade vi tillsammans i köket och i hallen för att jag skulle kunna ha uppsikt över henne och stödmata. Större delen av tiden kröp jag runt på golvet och letade efter minimala pluttar med konstig form och färg. Mellan varven fick Saga påminnas om höet eftersom hon ideligen somnade, halvdrogad som hon var av morfin.

Igår, när avföringen blivit så omfattande och såpass stor att jag inte behövde titta efter den med förstoringsglas, fick Saga komma in till Alfons igen. Före återföreningen hade jag tagit bort allt som gick att hoppa och klättra på. Saga verkade inte tro att det var sant att hon var hemma på riktigt. Hon lufsade långsamt fram till Alfons och de mötte varandra nos mot nos. Försiktigt promenerade hon igenom tunneln, vilket betyder ”jag är så glad”. Sedan kröp hon mödosamt in i korggrytet och somnade bredvid sin älskade.

Själv fick jag ta mig till vårdcentralen eftersom Saga kvällen innan visade sin förtvivlan över att tvingas få en stor spruta med Critical Care i mungipan var fjärde timme. För att hindra mig från att utsätta henne för detta avskyvärda tilltag, högg hon sig helt enkelt fast i en av mina fingrar och vägrade släppa taget. Det gjorde ohyggligt ont och blödde så kraftigt att jag fick byta bandage flera gånger. På sjukvårdsupplysningen visste man inte mycket mer än att kaninbett var mindre farligt än andra djurbett men att jag ändå måste uppsöka vård. Läkaren på vårdcentralen sa i stort sett samma sak, och menade att ett bett i armen inte hade behövt någon åtgärd men eftersom Saga bitit mot en led, måste jag både äta antibiotika och ta stelkrampsvaccin.

Jag hör ibland människor säga att kaniner är arga och elaka som bits. De är varken eller. De är som barn, de förstår inte varför man gör hemska saker mot dem och de försvarar sig, med rätta. I mitt fall var det ju omtanke, Saga måste få näring. Men jag vågar påstå att utifrån alla berättelser jag hört och läst om hur kaniner har det, både som husdjur och försöksdjur, är det människor som är arga och elaka. Aldrig skulle jag väl vara dum mot Saga, som bara är rädd och har ont. Och ett omplåstrat finger är ett lågt pris för en frisk och glad kanin.

Idag äter Saga för första gången på en vecka helt och hållet av egen kraft. Vi har börjat komma in i våra rutiner. Städade pottorna tillsammans idag, jag med en hand och Saga som kontrollant. Vi jobbar sida vid sida, som det ska vara i en flock. Tar våra mediciner och väntar på att hettan ute ska ge vika och göra livet lättare för alla som lider av den. Och om allt går som det ska, väntar en morgondag där ingen är rädd och har ont.

Igår morse ringde veterinären och sade att att Sagas smärtor förmodligen kom sig av att levern vridit sig. Något så hemskt hade jag aldrig hört talas om och vanligt är tillståndet heller inte. Saga opererades omgående och levern kunde läggas tillrätta utan att några blödningar uppstod. De närmaste timmarna efter ingreppet var kritiska men lilla Saga kämpade på.

Nu på morgonen ringde veterinären igen och förklarade ingående hennes tillstånd, att hon är stabil och nog kan komma hem idag.

Jag vågar inte hoppas 100% än på en god utgång men räknar timmarna och minuterna tills Saga ligger bredvid Alfons igen. I väntan på det vill jag tacka alla som visat ett så stort stöd och engagemang för henne, både vårdpersonalen och människor i min närhet. Det har fått mig att inse att i ett samhälle som inte alltid är särskilt välvilligt inställt till djur, finns individer som verkligen bryr sig och det är de som gör livet värt att leva för tvåbenta, fyrbenta och tusenfotingar också.