Efter att ha jobbat mig genom klo för klo men inte fått till det lika bra som den duktiga personalen hos veterinären, bokade jag en tid för manikyr för tre av kaninerna.

Alfons slapp den här gången eftersom han fick klorna klippta när han var inne akut för sitt rinnande öga. Att synka tre kaniner och få in dem i två transportburar är ingen lek men det gick ändå ganska bra med hjälp av lite snacks, dvs torkade löv från förra sommaren. När jag kom till min lilla trivsamma lokala djurklinik kände jag mig trygg då jag såg att inte bara jag utan även andra besökare samt personalen var lika välskyddade som ishockeyspelare. Jag hade oroat mig innan besöket för att kaninernas klor skulle vara ohälsosamt långa men den vänliga kloklipperskan försäkrade mig att mina fumliga försök hade gett hyfsat resultat och att det hade kunnat vara värre. Tovis, som definitivt inte tillåter att jag närmar mig med klotången, hade konstigt nog kortast klor av alla men det kanske beror på att hon ”boar” mycket. Lättnaden när vi alla fyra kunde åka hem var enorm. Alfons sov lugnt när vi kom in genom dörren men floppade av glädje över att se sina tre kaninkamrater igen. Sedan fick kaninerna ett par tröstepellets och färskt hö som de mumsade i sig. Medan de lite senare sov middag, spritade jag transportburarna och tvättade deras snuttar som såklart var med till veterinären. Det finns ingen anledning att ta onödiga risker med denna eländiga pandemi som inte verkar ta slut i det närmaste.

Bästa lärdomen idag var att när kaninerna får gå igenom saker tillsammans istället för en och en, blir de mindre stressade. Jag lärde mig också att det är bättre att jag försöker mig på att klippa en och annan klo ibland än inte alls för det gör att småttingarna inte behöver lida sig igenom bilresan och kloklippningen hos veterinären lika ofta. Men nu glömmer vi allt som hänt och gör fredag tillsammans hela flocken för imorgon är en annan dag.

Jag har skrivit förut om IKEA:s påshållare ”Variera” som jag har använt som höhäck. Bosse är en ombytlig liten herre och nu har han fått för sig att han visst inte tänker äta hö längre från ”Variera”. Men allt går att ha till något och faktiskt tror jag att ”Variera” egentligen är ett skydd för eluttag. När man ska dammsuga, öppnar man helt enkelt locket upptill och sätter i kontakten. Kanske är ”Variera” även mer än så, och om jag kommer på vad, lovar jag att blogga om det.

Kaninerna har lärt sig ett nytt ord, eller kanske rentav två: hej hej.

Jag sitter framför datorn många timmar varje dag. När jag har paus, är kaninerna prio med hö och färskt vatten. De har lärt sig att mellan pauserna är det ingen idé att försöka få kontakt med mig och då brukar de nöja sig med att lägga sig under min kontorsstol och halvsova. Men häromkvällen meddelade den andra människan i flocken att Tova och Bosse, som låtits sig gosas av honom i köket, tvärt lämnade honom och sprang in i vardagsrummet (där det vankas hö och färskt vatten) i samma stund jag avslutade mitt online-möte med ett ”hej hej”.

Om våra småttingar kommer att få Nobelpriset vet jag inte men nog förtjänar de det, så smarta som de är. Hej hej!

Nej såklart är dagens blogg inte den åttatusenetthundrafemtiosjätte om hans öga. Men nog har det varit många vändor till veterinären det senaste året, främst för att han gillar att borra ned huvudet i höet och det har slutat med att han har fått in något strå i ögat.

Nu var det dessvärre dags igen. På morgonen när han fick maten, var han pigg och glad som vanligt. En timme senare låg han olycklig och stilla under pallen, lätt rödögd. Jag lyfte in honom i transportburen och sprang ned till bilen för att bege mig till det helgöppna stora djursjukhuset på andra sidan staden. Glad var jag inte. Först och främst var jag orolig över Alfons, som darrade av rädsla både över bilresan och smärtan. Att det var pandemi och jag skulle behöva utsätta hela flocken för smittorisk gjorde inte saken lättare. Dessutom upptäckte jag när jag kom till centrum att vägen som ledde till avfarten mot djursjukhuset helt enkelt var borta. Efter rätt många fula ord och felkörningar, hittade jag en annan väg till avfarten. Som inte heller fanns! Fler fula ord och en lång omväg senare (som bland annat gick genom ett okänt industriområde, helt tomt denna söndagsmorgon) kom vi fram, båda helt slut. Klädd som en astronaut rusade jag in med Alfons transportbur i famnen. Trots korta köer, fick vi vänta länge för det kom in ännu sjukare djur. Jag förstod det, men var orolig eftersom smärtan gjorde det svårt för Alfons att äta och en tom kaninmage kan snabbt leda till en plågsam död. Till sist blev det vår tur och veterinären kunde spola bort ett höstrå som lagt sig under det tredje ögonlocket. Vi hade tur och fick Metacam smärtstillande, vilket är svårt att få tag i för närvarande. Att åka hem gick lite snabbare än att ta sig till djursjukhuset och så började hela processen igen med droppar och fjäsk. Vi hade ett återbesök bokat en vecka senare men då Alfons piggnade till rejält, rådgjorde jag med sjukhuset om det var nödvändigt pga smittorisken eller om vi kunde återkomma vid minsta tecken på problem. Det gick bra sade de.

Nu är Alfons antibiotikakur klar för denna gång och jag vårdar hans ögon vid behov med att tvätta dem och ge någon droppe Comfort Shield då och då. Och nu får Alfons bara små, små hö-högar åt gången som inte går att borra in huvudet i, i hopp om att slippa Alfons öga del 8157.

Jag har bloggat förut om hur viktigt det är att vara rättvis mellan kaninerna; tigger Bosse till sig färskt hö, måste även Tova, Saga och Alfons få det.

Kaniner glömmer aldrig, särskilt inte om man varit dum mot dem, och inte vill jag göra skillnad på våra småttingar eftersom alla fyra förtjänar allt gott. Men nu har Bosse sträckt sig bortom kaningränsen och börjat hålla koll på vårt födointag. Vi hinner inte sätta en kastrull på spisen eller öppna kylskåpsdörren förrän han kommer springande och kräver demokrati:

- Varför får ni mat nu och inte vi?

Fungerar inget annat, sätter han sig bredvid köksstolen när vi äter och stirrar anklagande på oss. Inte en tugga får man ner då om man har det minsta samvete. Det är bara att resa sig efter halva portionen och följa med honom till skåpet där höet förvaras.

När kaninerna fått varsin tuss att mumsa på, kan vi också äta i lugn och ro utan att skämmas.

Jag har tidigare lagt fram hypotesen att kaniner kommunicerar med sina nosar på en för oss ohörbar frekvens. Trots att jag har letat länge online efter information om detta, har jag inte funnit några bevis för hypotesen. Bara de vanliga inläggen om kroppsspråk, som vi har rätt bra koll på. Men av en händelse läste jag om gnagare, och att de kommunicerar just på detta sätt med ljud vi inte kan höra. Förvisso är inte kaniner gnagare (det är därför t ex ett marsvin inte är ett bra sällskap till en kanin, de förstår inte varandra) men så långt ifrån varandra i släktskap är de inte. Vi funderar nu på om det går att göra en förfinad ljudupptagning och kunna kategorisera de olika ljuden, helt ovetenskapligt. Jag testade i alla fall häromdagen att visa Saga att även om jag inte fattade vad hon sa med sitt intensiva nosvickande, förstod jag att hon försökte kommunicera. Det var nämligen så att jag gosade Alfons lite försiktigt (Saga gillar inte alltid det) med ett öga på henne. Mycket riktigt, den dagen var en dag då hon inte alls uppskattade intrånget på privatlivet och det blev en himla fart på nosen. Jag tog genast bort handen från Alfons och såg Saga djupt in i ögonen. Hennes nos blev stilla och hon såg nöjd ut.

Bevis A: Nos + vick = kommunikation!

Jag undviker parfymerade produkter. Dels för att de inte är så bra för huden, dels för att parfym kan irritera kaninernas känsliga luftvägar. Istället använder jag sesam-olja, som är både en prisvärd och effektiv produkt. Senast jag fyllde på lagret, fanns inte den vanliga oljan utan jag fick köpa en sort som hade en svag doft av sesam. Saga reagerade direkt när jag kom fram till henne, nyinoljad efter badet. Hon stelnade till och stampade så hela huset måste ha hört henne.
- Det är jag, Saga!
Efter en stunds pratande och strykningar över ryggen på Saga, kom hon fram till att det nog ändå var jag, trots att det inte luktade jag.

Nu har Saga vant sig vid den lite fränare lukten av Sesam men för säkerhets skull, har jag fyllt på lagret med den vanliga doftlösa oljan så att det råder harmoni i flocken även efter jag har badat

Inte för att jag känner mig helt övertygad om planeternas påverkan på våra personligheter eller, som jag ska skriva om idag, inflytandet av vilket år vi är födda i men intressant är det att läsa om i alla fall.

Enligt den kinesiska kalendern, är jag född i kaninens år och jag borde väl inte vara förvånad. Vi kaniner är känsliga, omtänksamma och pålitliga. Vi gillar lugn och ro men om vi måste, kan vi ta oss fram snabbt genom att hoppa över stock och sten. Nästa år i kaninens tecken infaller 2023 och vi får väl se om det gynnar mig och de andra kaninerna i flocken.

Tills dess önskar vi er alla en bra start på oxens år.