Alfons fick problem med ett öga igen för ett tag sedan fast inte det högra den här gången utan det vänstra. Jag tänkte att det nog berodde på hans hödykningar nu också, och sköljde ögat varje dag med sterilt vatten. Alfons stod gärna till tjänst eftersom han mindes att ögontvätt = godsaker i form av torkade löv. Tyvärr hjälpte inte ögonsköljningarna och jag måste boka en tid hos den lokala veterinären. Något skräp i ögat hittade man inte och inget sår från kliande klor heller. Istället bokade man en tid för att söva stackars Alfons och kontrollera om det rinniga ögat berodde på något problem med tänderna. Jag ville verkligen inte utsätta Alfons för en så jobbig undersökning, speciellt som en kanin kanske inte klarar av en sövning. Dessutom var jag inte övertygad om att tänderna var problemet eftersom han under de fyra år han bott i lägenheten enbart ätit hö och lite färskt grönt (samt fyra pellets om dagen som muta för pälsvård). När dagen för undersökningen kom, ringde veterinären och avbokade på grund av sjukdom. Jag fick en ny tid ganska mycket senare, och oroade mig för att Alfons skulle bli sämre i väntan på den. Efter en del rundringningar, letade ett större djursjukhus fram en tid ganska omgående. Där konstaterade man att Alfons hade gegga i tårkanalerna och spolade dem. När han kom hem, var han medtagen och trött efter både bedövning och behandling men vid gott mod och piggnade till rejält efter några timmar tack vare några torkade maskrosblommor. Jag hade fått rådet att fortsätta tvätta ögat och hålla rent, samt droppa i Comfort Shield och det har jag gjort sedan dess. Nu ska jag börja fasa ut tvättandet lite och inte stöka i onödan med Alfons om ögat ser okej ut.

För att summera dagens blogg, är det inte alltid lätt att ställa diagnos på en kanin. Ibland är problemet värre än man tror, ibland enklare att hantera. En second opinion är alltid bra. Och bäst av allt är förstås att ha ett förråd av maskrosblommor, som muta och till tröst.

Jag har bloggat tidigare om bottenmaterial i kaninpottan (-pottorna).

Spån går bort, det är ohälsosamt både för kaniner och människor, skräpigt också. Torv är bra, men blir dammigt. Jag har länge använt olika märken av papperspellets (mest från Sorption men också Remiss när jag har fått tag i det. Det säljs inte där jag bor) men nu testar jag Millamores bottenströ Premium. Jag har inte riktigt utvärderat än vad jag tycker om det. Plus är att jag fick fyra jättesäckar levererade till dörren utan fraktkostnad, vilket helt klart väger över. Ströet är också drygt, samt verkar suga upp urin mycket bra. En nackdel är att det skräpar, det ligger flagor i hela rummet trots att jag städar men jag kan leva med det så länge det inte dammar.

Jag återkommer säkert så småningom med mer feedback på Millamore. Än så länge är det favoriten. Vad använder ni?

När Bosse var liten, skapade jag tyvärr en osund betingning hos honom utan att mena det. Han har en vana att stå på bakbenen och tigga mest för jämnan, i hopp om att få en pinne eller en pellets till. Vi är restriktiva med allt som är utöver hö, håller mängden pinnar och grönt på en lagom nivå, och något annat får kaninerna inte alls eftersom det inte är bra för dem. I den mån de ges pellets (två om dagen för Bosse och Tova, fyra för Alfons och Saga), är den kopplad till en motprestation som mestadels handlar om att pälsen ska kardas eller rollas. Vid det här tillfället, skojade jag med Bosse när han stod där på bakbenen och tittade bedjande på mig.

- Får jag en puss, så får du en pellets.

Jag trutade skämtsamt med munnen och trodde inte det var sant när Bosse sträckte på sig och pussade mig på läpparna. Naturligtvis fick han sin pellets (en halv).

Byteshandel av det här slaget idkas inte ofta i grytet. Men nog tycker jag att Bosse är en ovanligt smart liten kanin som vet vad ordet ”puss” betyder. Och nog är jag glad när jag får ta emot denna sällsynta ynnest, även om den inte ges så mycket av kärlek som av begär till en pellets.

För ett tag sedan, beställde jag en del kaninprodukter online för att slippa gå till en butik, vilket jag undviker i det längsta med tanke på pandemin. Det är fantastiskt smidigt att få leverans till dörren. Mindre bra är att man inte kan ta på produkter och känna deras kvalitet.

Det värsta skräp jag någonsin köpt är denna kaninbro från tillverkaren Trixie. Den kostade ca 150 kronor och går inte ha till något alls, möjligen med undantag av som skoskrapa. Ytan som de känsliga kanintassarna ska gå på är hårt och skavigt. Dessutom släpper det jättemycket små plastpartiklar som jag inte vill tänka på vad de kan ställa till med i en kaninmage.

Jag mailade försäljaren som hänvisade mig till en butik, men man sa också att butiken kanske skulle hänvisa mig till att skicka tillbaka produkten själv till e-handeln. Eftersom jag inte vill gå till en butik, vare sig för att handla eller skicka paket, står nu den dumma, dåliga kaninbron i ett hörn hemma och dammar. Jag får hitta på någon slags användning av den för att inte pengarna ska vara förlorade, men hur vet jag inte.

Vad ni gör, köp inte bron. Låt oss använda oss av vår kosumentmakt och visa tillverkare av kaninprylar att vi faktiskt kräver kvalitet, eller i alla fall att produkterna ska vara ofarliga. Skäms på er, Trixie!

Kaniner behöver röra på sig för att hålla lederna i form. Ett sätt att stimulera dem är att förse dem med hinder och grejor att klättra på.

Den här nya platsen för att dricka vatten har blivit Bosses och Tovas favorit! Jag trodde först att de skulle tycka att det var jobbigt att gå upp för bron och sparade den gamla skålen på golvet. Men nu använder de bara denna, kanske för att den får dem att känna sig mer kaniniga.

Inspirerad av denna framgång, funderar jag nu på nästa projekt. Kanske en matplats högre upp, eller ett utsiktstorn. Har ni några tips? Kaninerna tackar på förhand!

Stackars Bosse har blivit allt kalare i nacken och jag blev till slut övertygad om att han hade fått någon aggressiv, akut sjukdom. Samtidigt var jag inte människa att åka tillbaka till veterinären en tredje gång, och riskera att bli betraktad som hysterisk (speciellt inte i corona-tider).

Jag postade min oro i en kaningrupp på Facebook och genast kom massor av kunniga och uppmuntrande svar där det framgick att tyvärr kan äldre kaniner bli lite flintis med åren; när pälsen faller av vid fällningen, kommer den inte alltid tillbaka. Det gjorde mig ledsen, men mest av allt lycklig; Bosse ser förvisso ynkligare ut med sin kala fläck (vilket gör att han får mer gos för vi tycker så synd om honom) men det är inte en allvarlig sjukdom bakom pälsavfallet.

Bosse själv verkar inte störas av sitt nya utseende. Och i flocken går livet vidare som vanligt, med många rosa kärleksmoln över grytet och alla som bor där.

Länk: Sveriges KaninVälfärdsFörening https://www.skvf.se/

Fällningen är jobbig för kaninerna. Inte bara för att jag jagar dem med rollern flera gånger om dagen utan även för att det inte alltid hjälper.

I mars låg lilla Tova plötsligt orörlig under bordet. Denna gång förstod jag direkt vad det var och trugade med en pellets som hon inte ville ha. Hon gjorde inte motstånd när jag lyfte in henne i transportburen – bara det var en varningssignal – och tog mig till det akutöppna djursjukhuset denna lördag. En god vän körde, vilket underlättade enormt eftersom det inte är lätt att hantera både bilkörning och bur i rusningstrafik. En och en halv timme fick vi vänta, sedan konstaterade man magsäcksöverfyllnad och lade in Tova. I fyra dygn fick hon stanna medan hon svävade mellan liv och död. Sondningen tog nämligen inte all vätska och man visste inte om man skulle behöva göra om den en andra gång. En tredje sondning gjorde man inte, sa man, utan låter då istället kaninen somna. Hemma var det tomt utan Tova. Hela flocken saknade henne. Men så kom glädjebeskedet att det verkade ha vänt, och att hon var mjuk och fin i magen igen. Från tidigare magstopp visste jag att det inte var över för att hon kom hem, utan att då började det stora jobbet med att få henne att äta regelbundet. Inte nog med det, så snart jag satte ned transportburen på hallgolvet, visade Bosse direkt att detta var en okänd kanin eftersom hon luktade sjukdom och medicin. Jag fick dela på dem och hade nu tre delar i lägenheten som jag fick klättra in och ut ur. Första natten låg jag på köksgolvet med en liten tufsig kanin som knappt gick att känna igen. Jag lyssnade till konstiga ljud från hennes mage och tryckte i henne hö och critical care i omgångar. Små knörtar till pluttar började komma, och efter tre dagar var de nästan normala. Därefter kom de successivt, pärlhalsbanden med pluttar med päls emellan, cirka 15 stycken totalt. Undra på att det var stopp i Tovas tarmar! Men då hon en dag krafsade mig på benet för att visa att hon ville gå på min rygg igen, visste jag att hon var på bättringsvägen trots att hon var så svag att hon knappt orkade upp. När jag kände henne sitta där och följa med min andning, började jag gråta. Sedan följde två jobbiga veckor innan hon stabiliserades så pass att jag vågade sätta ihop henne och Bosse. Det tog fyra dagar av bonding – jag fick börja om i badrummet – sedan satte de sig på varsin sida av gallret och tittade på mig.

- Nu vill vi vara tillsammans igen, sa de.

Jag tog bort gallret. De såg varandra in i ögonen, nosade över varandras ansikten och lade sig sedan så tätt tillsammans de kunde.

Tova var hemma.