När jag tittade till Sagas sår, som läker så fint, efter lunch och strök henne över huvudet, stannade nästan hjärtat i bröstet på mig. En bit av hennes öra var borta! Jag blev helt förtvivlad. Inte nog med att hon haft jätteont, behövt opereras, återhämta sig och tvingas i både mediciner och mat, nu skulle hon också behöva stå ut med att bli biten. Att en kanin som är sjuk och/eller äter medicin luktar ”fel” har jag varit med om men när Saga kom hem var hon först isolerad ganska länge och då hon och Alfons återförenades visade han inga som helst tecken på aggression. Då och då under åren har Alfons dock försynt antytt att han också gärna vill sitta i pottan och äta eller kanske få en godbit före Saga ibland trots att hon är dominant. Uppenbarligen hade han nu känt att hon var svagare än honom och försökt ta över ledarrollen. Men när hade det hänt? Inatt eller i morse? Och varför hade jag inget märkt? Led Saga, behövde jag åka till veterinären? Jag ringde direkt till Djursjukhuset och beskrev bettet (som jag knappt klarade av att titta på). De sa att jag skulle avvakta eftersom hon inte verkade ha ont och heller inte blödde. Jag var naturligtvis tacksam över att slippa utsätta henne för ännu en stressande biltur, väntetid på sjukhuset och undersökning men var ändå alldeles ifrån mig. Stackars, stackars Saga! Efter att ha hållit koll oavbrutet på både henne och Alfons och sett hur de gosat och ätit sittandes tätt tillsammans, är jag lite lugnare. Men måste naturligtvis fortsätta att bevaka både dem och bettet.

Det enda jag önskar mig just nu är att alla i flocken får vara friska. Såklart kommer kaninernas väl och ve först men vi behöver också hålla oss på benen så att vi kan ge dem deras dagliga service. Allt annat ordnar sig. Och just nu råder lugn och ro i vardagsrummet där vi lyssnar på samma musik som varje kväll för då vet vi att allt är som det ska.

Att få sådana här presenter betyder att man har människor i omkring sig som förstår vad kaniner betyder för en!