Saga blir långsamt sig själv igen. Än kan mycket gå fel men hon kämpar på, och resten av flocken också.

Efter en veckas sömnbrist är Saga och jag ungefär på samma nivå. Rör oss långsamt och behöver vila efter ansträngande aktiviteter som att äta. De första två dagarna och nätterna tillbringade vi tillsammans i köket och i hallen för att jag skulle kunna ha uppsikt över henne och stödmata. Större delen av tiden kröp jag runt på golvet och letade efter minimala pluttar med konstig form och färg. Mellan varven fick Saga påminnas om höet eftersom hon ideligen somnade, halvdrogad som hon var av morfin.

Igår, när avföringen blivit så omfattande och såpass stor att jag inte behövde titta efter den med förstoringsglas, fick Saga komma in till Alfons igen. Före återföreningen hade jag tagit bort allt som gick att hoppa och klättra på. Saga verkade inte tro att det var sant att hon var hemma på riktigt. Hon lufsade långsamt fram till Alfons och de mötte varandra nos mot nos. Försiktigt promenerade hon igenom tunneln, vilket betyder ”jag är så glad”. Sedan kröp hon mödosamt in i korggrytet och somnade bredvid sin älskade.

Själv fick jag ta mig till vårdcentralen eftersom Saga kvällen innan visade sin förtvivlan över att tvingas få en stor spruta med Critical Care i mungipan var fjärde timme. För att hindra mig från att utsätta henne för detta avskyvärda tilltag, högg hon sig helt enkelt fast i en av mina fingrar och vägrade släppa taget. Det gjorde ohyggligt ont och blödde så kraftigt att jag fick byta bandage flera gånger. På sjukvårdsupplysningen visste man inte mycket mer än att kaninbett var mindre farligt än andra djurbett men att jag ändå måste uppsöka vård. Läkaren på vårdcentralen sa i stort sett samma sak, och menade att ett bett i armen inte hade behövt någon åtgärd men eftersom Saga bitit mot en led, måste jag både äta antibiotika och ta stelkrampsvaccin.

Jag hör ibland människor säga att kaniner är arga och elaka som bits. De är varken eller. De är som barn, de förstår inte varför man gör hemska saker mot dem och de försvarar sig, med rätta. I mitt fall var det ju omtanke, Saga måste få näring. Men jag vågar påstå att utifrån alla berättelser jag hört och läst om hur kaniner har det, både som husdjur och försöksdjur, är det människor som är arga och elaka. Aldrig skulle jag väl vara dum mot Saga, som bara är rädd och har ont. Och ett omplåstrat finger är ett lågt pris för en frisk och glad kanin.

Idag äter Saga för första gången på en vecka helt och hållet av egen kraft. Vi har börjat komma in i våra rutiner. Städade pottorna tillsammans idag, jag med en hand och Saga som kontrollant. Vi jobbar sida vid sida, som det ska vara i en flock. Tar våra mediciner och väntar på att hettan ute ska ge vika och göra livet lättare för alla som lider av den. Och om allt går som det ska, väntar en morgondag där ingen är rädd och har ont.