När jag i en av bloggarna skulle använda mig av ordet ”honkanin”, fanns det inte i ordlistan. Istället föreslog auto correct ”hoppkanin”. Det säger en del om de normer vi lärs. Självklart älskar kaniner att hoppa. De är ju kaniner. Men ingen kanin älskar att transporteras i bil, på tåg eller flyg, att tvingas hoppa med främmande kaniner eller att ställas ut. Det må vara roligt för ägaren, men utgör stora stressmoment för kaninen som dessutom utsätts för smittor från andra djur. Om man bryr sig om sin kanin, så låter man den hoppa hemma. Man bygger hinder, leker med kaninen, stimulerar den. Men tvingar den inte att göra något den inte mår bra av.

Det är inte så konstigt att vi ser på djuren som mindre värda än vi själva. Vi lär oss ”sanningar” och tänker inte att det kan vara annorlunda. Själv var jag en övertygad köttätare tills för ett par år sedan. Jag tyckte att det var normalt att äta kött – människan har ju alltid gjort det – och var faktiskt lite arg på vegetarianer som jag upplevde ville få mig att äta ”kaninmat” istället. Men när Bosse, Alfons och Saga flyttade in, förändrades allt detta. Vår dagliga samvaro med dessa små personer fick mig att förstå att de är som vi. De känner – de är ledsna och arga, de har ont ibland, de är rädda och kärleksfulla. Jag insåg att det inte är någon skillnad mellan djur och människor, vi kommunicerar bara på olika sätt. Hur kunde jag äta en varelse som är som jag? När jag började söka information på nätet, insåg jag mer och mer att det nog inte finns något liv på denna planet som lider som djuren, och som alltid har gjort det. Djur behandlas förfärligt illa överallt, på grund av okunskap men nog mest girighet, i allt från cirkusar till köttindustrin.

Det må vara normativt att äta animaliskt, men normalt kommer jag aldrig mer att tycka att det är. Idag är jag vegan och skulle aldrig stödja försäljning eller uppfödning av djur, vare sig levande eller döda. Jag önskar att Bosse, Saga och Alfons hade fötts fria. Naturen är visserligen grym, men den är deras naturliga habitat. Så länge det finns människor som sätter sig över annat liv, kommer det dock att finnas kaniner som avlas sönder, kastas ut i kylan när barnen tröttnat på sin leksak och som tvingas att leva sina ägares drömmar. Jag är tacksam över att jag har fått ge dessa tre små varelser en fristad från ett värre öde. Att ge dem ett så bra liv som möjligt är min enda dröm. Och, såklart, att vår planet ska bli en fristad för alla djur som bebor den. 

En lördag för ett tag sedan, blev Bosse sjuk.

Han var som vanligt på morgonen. Sedan slutade han äta. Fast eftersom det var vid hans sovtid, reagerade vi inte på det. Men när de andra kaninerna kvicknade till liv så småningom och började mumsa hö, låg Bosse kvar i sitt gryt. Vi tänkte först att han var trött – det var busväder ute och han hade fällning – men anade oråd. Kaniner döljer ju gärna sin sjukdom, bytesdjur som de är. Ändå var tecknen inte tydliga. Han slickade på våra fötter, och knäppte när vi gosade honom. När han någon timme senare fortfarande inte åt och inte ens ville ha pellets, fick vi bråttom. Vi lyfte in honom i transportburen och stod på gasen till Det Stora Djursjukhuset. När vi kom fram, såg vi denna gång inga varningsskyltar om den oerhört smittsamma och dödliga gulsoten av typ 2, vilket gjorde oss lite lugnare till mods. Köerna var inte långa denna lördag eftermiddag, och vi fick snart hjälp. Magsäcken var mjuk, men man misstänkte trots det att det blivit stopp i tarmarna. Vi fick vara med och hålla vår lille älskling när han röntgades. Så rädd han var! Och så oroligt det var att hålla fast hans små tändsticksben. Lille Bosse, 1.7 kilo, så ynklig på det stora röntgenbordet. Hans skörhet gjorde oss gråtfärdiga. Som misstänktes, var det stopp i tarmarna och det berodde på en pälsboll som fastnat. Röntgen visade mycket päls i magen, trots att vi kardat och plockat varje dag. Skillnaden mot tidigare är att det inte bara är Bosses egen päls han får i sig, utan även Sagas eftersom hon kräver grooming ofta. Bosses magsäck var stor och smärtande av luft och vätska, och han behövde läggas in för att sondas. I tre hemska dygn fick han stanna. Vi sov knappt, väntade bara på nästa samtal från sjukhuset. Efter helt fantastisk vård av engagerad personal, kom samtalet om att sondning, mediciner och stödmatning hjälpt och Bosse fick komma hem. Men bara för att han fick komma hem, var bekymren inte över. Han åt dåligt, och vi gick i skift med Critical Care, hötrugande och medicinspruta. En av veterinärerna hade förklarat att det fortfarande fanns päls kvar i magen och att det var en fara. De närmaste dagarna, producerade Bosse 10-15 pälspluttar, den ena värre än den andra. Bosse förstod hur viktigt det var att de kom ut, han hjälpte till genom att äta massor av grova höstrån och grenar. En dag, kom inga fler pälspluttar. Vi hoppades innerligt att det betydde att all päls var ute ur magen och att tarmarna skulle komma igång ordentligt. En vecka senare, var pluttarna i stort sett normala i konsistens och färg, om än lite små. Nu är han nästan sig själv, men vi har temporärt behövt dela på honom och Saga eftersom det blir jobbigt för honom att ge henne uppmärksamhet hela tiden. Vi vill heller inte att han ska få i sig mer päls nu när magen inte är helt bra.

Så nära det var att vi miste honom, och vilket mirakel det är att se honom göra sina små binkies här igen. Livet går aldrig att ta för givet. Men så mycket rikare det blir bara just därför.

Jag berättade för flera månader sedan om Bosses och Alfons badkarsbonding, och att den började bra. Kanske undrar ni hur det gick med den.

Vi gjorde flera försök efter detta första framgångsrika. Det fortsatte ganska bra, men av flera skäl, har vi avstått från att gå vidare med att bonda pojkarna. Vi kände att svårigheterna och riskerna är för många och stora för att vi ska utsätta våra älskade småttingar för dem. Det var hemskt att se vilken stress pojkarna upplevde vid varje möte nos mot nos. Ingen av dem är ju heller ungkanin längre. Och trots att det finns många källor i England och USA som berättat om framgångsrik bonding med hannar, finns också andra källor som säger motsatsen – bland annat en brittisk artikel där man menar att en bonding kan fungera i ett par år, men plötsligt så ryker hannarna ihop. Istället hittade vi lösningen med det delade vardagsrummet, som jag har bloggat om, och schemat som pojkarna har med Saga – sex timmars pass dygnet om.

Det går alltid att hitta ett sätt som fungerar, fast man ibland måste tänka utanför boxen – eller i det här fallet, buren.

Innan Bosse kastrerades, kissade han revir på oss i tid och otid. Han kunde förstås inte hjälpa det, det var ju hans instinkt. Lite sött var det också att tänka på att han ville se till att inga andra kaniner skulle vilja ha med oss att göra. Fast när vi var nyduschade och hade bråttom någonstans, blev vi inte så glada över att bli nedsprayade med urin.

Att sätta en revirmarkerande kanin på pottan hjälper tyvärr inte, men när den andra människan i flocken en stressig morgon fick benen nedskvätta, ville han ändå visa Bosse att hans beteende inte var OK. Bosse förstod vad som var på gång, och skuttade kvickt iväg från brottsplatsen. Då gjorde den andra människan något man aldrig får göra med en kanin, han sprang efter Bosse. Efter några varv i lägenheten fick Bosse nog. Han tvärstannade, vände sig om och fällde öronen. "Nu räcker det" sa hans kroppsspråk. Sedan blev det ombytta roller! Den andra människan i flocken sprang för livet med Bosse efter sig. Jag förstod inte vad som hände förrän jag hörde förtvivlade rop på hjälp från köket. Där balanserade den andra människan på en pall, på väg upp på spisen, och lille Bosse (som väger cirka ett och ett halvt kilo) stod på bakbenen nedanför.

Efter att ha lockat bort Bosse med en mumsig (men nyttig) pellets, kunde den andra människan i flockan klättra ner från sin tillflyktsort. Och aldrig, aldrig mer efter det har han någonsin jagat Bosse, av något skäl.