När jag i en av bloggarna skulle använda mig av ordet ”honkanin”, fanns det inte i ordlistan. Istället föreslog auto correct ”hoppkanin”. Det säger en del om de normer vi lärs. Självklart älskar kaniner att hoppa. De är ju kaniner. Men ingen kanin älskar att transporteras i bil, på tåg eller flyg, att tvingas hoppa med främmande kaniner eller att ställas ut. Det må vara roligt för ägaren, men utgör stora stressmoment för kaninen som dessutom utsätts för smittor från andra djur. Om man bryr sig om sin kanin, så låter man den hoppa hemma. Man bygger hinder, leker med kaninen, stimulerar den. Men tvingar den inte att göra något den inte mår bra av.

Det är inte så konstigt att vi ser på djuren som mindre värda än vi själva. Vi lär oss ”sanningar” och tänker inte att det kan vara annorlunda. Själv var jag en övertygad köttätare tills för ett par år sedan. Jag tyckte att det var normalt att äta kött – människan har ju alltid gjort det – och var faktiskt lite arg på vegetarianer som jag upplevde ville få mig att äta ”kaninmat” istället. Men när Bosse, Alfons och Saga flyttade in, förändrades allt detta. Vår dagliga samvaro med dessa små personer fick mig att förstå att de är som vi. De känner – de är ledsna och arga, de har ont ibland, de är rädda och kärleksfulla. Jag insåg att det inte är någon skillnad mellan djur och människor, vi kommunicerar bara på olika sätt. Hur kunde jag äta en varelse som är som jag? När jag började söka information på nätet, insåg jag mer och mer att det nog inte finns något liv på denna planet som lider som djuren, och som alltid har gjort det. Djur behandlas förfärligt illa överallt, på grund av okunskap men nog mest girighet, i allt från cirkusar till köttindustrin.

Det må vara normativt att äta animaliskt, men normalt kommer jag aldrig mer att tycka att det är. Idag är jag vegan och skulle aldrig stödja försäljning eller uppfödning av djur, vare sig levande eller döda. Jag önskar att Bosse, Saga och Alfons hade fötts fria. Naturen är visserligen grym, men den är deras naturliga habitat. Så länge det finns människor som sätter sig över annat liv, kommer det dock att finnas kaniner som avlas sönder, kastas ut i kylan när barnen tröttnat på sin leksak och som tvingas att leva sina ägares drömmar. Jag är tacksam över att jag har fått ge dessa tre små varelser en fristad från ett värre öde. Att ge dem ett så bra liv som möjligt är min enda dröm. Och, såklart, att vår planet ska bli en fristad för alla djur som bebor den.