Jag berättade för flera månader sedan om Bosses och Alfons badkarsbonding, och att den började bra. Kanske undrar ni hur det gick med den.

Vi gjorde flera försök efter detta första framgångsrika. Det fortsatte ganska bra, men av flera skäl, har vi avstått från att gå vidare med att bonda pojkarna. Vi kände att svårigheterna och riskerna är för många och stora för att vi ska utsätta våra älskade småttingar för dem. Det var hemskt att se vilken stress pojkarna upplevde vid varje möte nos mot nos. Ingen av dem är ju heller ungkanin längre. Och trots att det finns många källor i England och USA som berättat om framgångsrik bonding med hannar, finns också andra källor som säger motsatsen – bland annat en brittisk artikel där man menar att en bonding kan fungera i ett par år, men plötsligt så ryker hannarna ihop. Istället hittade vi lösningen med det delade vardagsrummet, som jag har bloggat om, och schemat som pojkarna har med Saga – sex timmars pass dygnet om.

Det går alltid att hitta ett sätt som fungerar, fast man ibland måste tänka utanför boxen – eller i det här fallet, buren.