Innan Bosse kastrerades, kissade han revir på oss i tid och otid. Han kunde förstås inte hjälpa det, det var ju hans instinkt. Lite sött var det också att tänka på att han ville se till att inga andra kaniner skulle vilja ha med oss att göra. Fast när vi var nyduschade och hade bråttom någonstans, blev vi inte så glada över att bli nedsprayade med urin.

Att sätta en revirmarkerande kanin på pottan hjälper tyvärr inte, men när den andra människan i flocken en stressig morgon fick benen nedskvätta, ville han ändå visa Bosse att hans beteende inte var OK. Bosse förstod vad som var på gång, och skuttade kvickt iväg från brottsplatsen. Då gjorde den andra människan något man aldrig får göra med en kanin, han sprang efter Bosse. Efter några varv i lägenheten fick Bosse nog. Han tvärstannade, vände sig om och fällde öronen. "Nu räcker det" sa hans kroppsspråk. Sedan blev det ombytta roller! Den andra människan i flocken sprang för livet med Bosse efter sig. Jag förstod inte vad som hände förrän jag hörde förtvivlade rop på hjälp från köket. Där balanserade den andra människan på en pall, på väg upp på spisen, och lille Bosse (som väger cirka ett och ett halvt kilo) stod på bakbenen nedanför.

Efter att ha lockat bort Bosse med en mumsig (men nyttig) pellets, kunde den andra människan i flockan klättra ner från sin tillflyktsort. Och aldrig, aldrig mer efter det har han någonsin jagat Bosse, av något skäl.