Saga, vår lilla stora flockledare är borta. Jag ser henne utsträckt vid fönstret, liggande i en solstrimma. Nära CD:n samma tid varje kväll, för att lyssna till musiken som markerar slutet på en dag. Jag känner hennes varma kropp på foten under skrivbordet när jag jobbar och den mjuka pälsen under min hand när jag stryker henne försiktigt över huvudet. Nu är det bara minnesbilder. Saga springer på den största av alla gröna ängar, medan vi som är kvar försöker förstå och finna ett nytt sätt att leva. Smärtan och saknaden är så stark att den är rent fysisk. Vi går igenom händelseförloppet om och om igen, hur hon någon gång i maj började sitta konstigt i pottan. Inget syntes på röntgen men hon verkade reagera på beröring så hon fick Metacam och blev sig själv igen. Fast Sagas kropp var aldrig riktigt normal, hon vände sig klumpigt och kunde inte göra riktiga binkies så kanske hade hon helt enkelt en avelsdefekt som förvärrades med åren. Ändå var hon så nöjd. Hon lät ofta som en skrivmaskin, om man bara befann sig nära henne eller klappade någon av de andra kaninerna. Men så en dag fick hon problem med magen. Det kom pluttar med päls i. Och hon orkade inte kämpa mer. Hon var så trött, och från ena dagen till den andra började hon falla åt sidan när hon gick. Vi insåg att det var dags att släppa taget. En sista gång låg vi tillsammans på golvet i vardagsrummet och upplevde varandra, Saga trots allt lika nöjd som vanligt, och låtsades att allt bara var en hemsk dröm. Sedan lyfte jag in henne i transportburen och vi åkte till det Stora Djursjukhuset som tog emot oss med medicinsk kunskap och medkänsla. Vi fick avsluta på det finaste tänkbara sätt och jag är så tacksam för det.

Att Saga har lämnat oss och att vi inte kommer att få dela morgondagen med henne gör så ofattbart ont att vi nästan inte klarar av det. Vi tänker på hur mycket hon älskade livet, och plågas av att vi inte kunde ge henne mer av det. Men vi har tre till småttingar som behöver oss, och mest lider Alfons som sovit varje natt i sju år med sin älskade. Vi försöker hitta en ny kompis till honom, för att han ska få livskvalitet och för att det någonstans finns en annan kanin som farit illa och behöver ett föralltidhem. Tyvärr kan inte någon av de små kaninungar som är på ingång till Göteborgs Djurskyddsförening ta den platsen – Alfons behöver en jämnstor partner – men kanske vill någon av er som läser bloggen låta dessa nyfödda få en chans https://djurskydd.nu/kontakt/

Tack Saga för att du lärt oss vad villkorslös kärlek är och att om man har den i varje vrå av lägenheten, kan man inte vara annat än nöjd.