Alfons är inte bara sorgsen efter att Saga lämnade oss, han är också otrygg. Natt efter natt har de båda legat rumpa mot rumpa mot varandra, för att vakta och vaka så inget rovdjur eller kanske mygga ska hota flocken. När det hände (alltså att en mygga flög runt i rummet) brukade Saga stampa så hela huset skakade. Nu har Alfons förstås Bosse och Tova, men det är ett galler mellan dem. Så han har konstruerat vallar runt korggrytet – han sover inte längre oskyddat uppe på en box eller på golvet – som är hans trygghet.

Att leva nära kaniner är att få inblick i en unik värld, där kampen för överlevnad överskuggar allt. Och är man ensam måste man skydda sig själv. Du är inte ensam, Alfons. Men en människa kan aldrig vara en kaninkamrat.