I väntan på en ny kaninkamrat till Alfons försöker resten av Flocken ge honom så mycket sällskap det går. Ibland vill han inte, och då måste man respektera det. Det är ju han som ska må bra, inte vi. Men oftare händer det som idag, att när jag sätter mig på behörigt avstånd, kommer han självmant och lägger sig nära. Hans val är ett förtroende och jag glädjer mig oerhört varje gång jag får det. Ikväll skulle han och Saga ha lyssnat till kvällskonserten men jag var ett okej alternativ. Rutinerna är viktiga och man får försöka följa dem även när hjärtat är tungt av sorg.

En dag i taget. Mer klarar man inte vare sig man är människa eller kanin. Nu sover Alfons, och möter sin älskade Saga i drömmarnas land där allt är möjligt.