Kaniner gillar att bara vara. När en njutningsfyllt sträcker ut sig, gör de andra likadant. Jag, som är en stressad kaninförvaltare, har varit dålig på att hänga. Alltid på språng någonstans, fysiskt eller mentalt. Sedan de tre småttingarna flyttade in, har det dock blivit ändring: jag har börjat hänga med kaninerna!

Favorithänget är sent på kvällen när alla måsten är avklarade. Belysningen är dämpad. Lugn musik är på, på låg volym. Jag sätter mig. Kaninerna slutar med sitt stök och lägger sig. Det blir tyst och stilla. Friden lägrar sig över vårt gemensamma gryt, lägenheten. Då och då reser sig någon av kaninerna och hoppar upp i knät på mig för att se vad jag gör, eller ”haka” (revirmarkera) någon pryl där jag är (oftast mobilen, laptopen eller en bok). Det är i de stunderna jag fylls av förundran över att de accepterat mig som en del av deras flock. Och då spelar det ingen roll att de är kaniner och jag en människa; vi njuter på samma sätt, vi kopplar av tillsammans, vi hänger. Vi delar friden, och vi förstår varandra.

Just nu är det en sådan stund, dagens höjdpunkt. Klockan är elva på kvällen, jag har laptopen i knät och skriver bloggen. Saga har precis hakat laptopen och tvättar sig, sittande bredvid mig på soffbordet. Bosse har krupit in i ett av de mindre gryten vi gjort till kaninerna  och Alfons ligger utsträckt längs gallerkanten, så nära oss han kan.

Kaningemenskap. Kaninhäng. Livet kan inte bli mycket bättre.