Fällningen är jobbig för kaninerna. Inte bara för att jag jagar dem med rollern flera gånger om dagen utan även för att det inte alltid hjälper.

I mars låg lilla Tova plötsligt orörlig under bordet. Denna gång förstod jag direkt vad det var och trugade med en pellets som hon inte ville ha. Hon gjorde inte motstånd när jag lyfte in henne i transportburen – bara det var en varningssignal – och tog mig till det akutöppna djursjukhuset denna lördag. En god vän körde, vilket underlättade enormt eftersom det inte är lätt att hantera både bilkörning och bur i rusningstrafik. En och en halv timme fick vi vänta, sedan konstaterade man magsäcksöverfyllnad och lade in Tova. I fyra dygn fick hon stanna medan hon svävade mellan liv och död. Sondningen tog nämligen inte all vätska och man visste inte om man skulle behöva göra om den en andra gång. En tredje sondning gjorde man inte, sa man, utan låter då istället kaninen somna. Hemma var det tomt utan Tova. Hela flocken saknade henne. Men så kom glädjebeskedet att det verkade ha vänt, och att hon var mjuk och fin i magen igen. Från tidigare magstopp visste jag att det inte var över för att hon kom hem, utan att då började det stora jobbet med att få henne att äta regelbundet. Inte nog med det, så snart jag satte ned transportburen på hallgolvet, visade Bosse direkt att detta var en okänd kanin eftersom hon luktade sjukdom och medicin. Jag fick dela på dem och hade nu tre delar i lägenheten som jag fick klättra in och ut ur. Första natten låg jag på köksgolvet med en liten tufsig kanin som knappt gick att känna igen. Jag lyssnade till konstiga ljud från hennes mage och tryckte i henne hö och critical care i omgångar. Små knörtar till pluttar började komma, och efter tre dagar var de nästan normala. Därefter kom de successivt, pärlhalsbanden med pluttar med päls emellan, cirka 15 stycken totalt. Undra på att det var stopp i Tovas tarmar! Men då hon en dag krafsade mig på benet för att visa att hon ville gå på min rygg igen, visste jag att hon var på bättringsvägen trots att hon var så svag att hon knappt orkade upp. När jag kände henne sitta där och följa med min andning, började jag gråta. Sedan följde två jobbiga veckor innan hon stabiliserades så pass att jag vågade sätta ihop henne och Bosse. Det tog fyra dagar av bonding – jag fick börja om i badrummet – sedan satte de sig på varsin sida av gallret och tittade på mig.

- Nu vill vi vara tillsammans igen, sa de.

Jag tog bort gallret. De såg varandra in i ögonen, nosade över varandras ansikten och lade sig sedan så tätt tillsammans de kunde.

Tova var hemma.