I höstas blev Bosse lite tunnhårig på öronen och eftersom han också hade mjälliknande flagor, misstänkte jag genast kvalster. Proverna hos veterinären visade dock ingenting och Bosse fick åka hem obehandlad. Jag var förstås lättad över att slippa ge honom medicin men kände mig inte helt säker på att han var frisk. Visserligen brukade Tova putsa hans öron, men inte till den grad att han skulle bli skallig på dem. Några månader senare blev han kal i nacken och jag åkte tillbaka till veterinären. Denna gång tog man inte prov utan menade att det var början på fällningen och att flagorna kom från huden. Det var bara att åka hem igen, även denna gång lättad men inte 100% övertygad.

Nu börjar fläcken i nacken täckas av tunt hår, öronen är fortfarande lite kala men kanske kommer de att täckas av päls igen också. Förhoppningsvis stämmer det som veterinären sa att det inte finns någon ohyra i Bosses päls. Det är svårt att veta som kaninförvaltare när det är dags att utsätta de små för en stressande bilfärd och en ännu mer stressande undersökning. Särskilt som bemötandet från personalen ibland är lite ”suck vilken orolig matte”. Men just oron har räddat livet på våra små vid flera tillfällen, och därför ångrar jag hellre de onödiga besöken än att behöva ångra de jag inte gjorde men borde gjort.