Ibland är jag lite rädd att dela våra kaniner med andra.

De är verkligen fantastiska på många sätt; roliga, gosiga, smarta, väluppfostrade (nåja) och kärleksfulla. Men risken finns att andra ser bara detta, och själva tar sig an kaniner i tron att det enbart är mysigt. Eller, än värre, att allt det som är bra sker alldeles av sig själv. För det är inte bara mysigt. Det är oroligt och slitsamt i lika stora portioner. Att våra småttingar är som de är, beror på att vi lägger ner en oerhörd tid (och pengar) på deras välmående. Naturligtvis gör vi detta mer än gärna. Men varje kanin har varit ett stort beslut, eftersom det är ett stort ansvar att förvalta ett litet liv. Det innebär också att man får välja bort en del av det liv man levt innan – särskilt om man som jag har en ganska liten lägenhet där kaninutrymmet prioriteras.

Jag kan varmt rekommendera att ta hand om en långörad småtting, särskilt en som farit illa. Men bara om man är beredd att vara någons hela värld, och att göra den så beboelig som möjligt.