Efter Alfons ögonproblem har hans sätt mot mig förändrats. Han har alltid varit skygg och lite rädd för närhet, samtidigt som han också sökt sig till mig för gos ibland. Men den intensiva kontakt vi haft flera gånger om dagen då han skulle medicineras har gjort honom mer välvilligt inställd. Kanske förstår han att jag vill hans bästa, och att eventuella besvärligheter kompenseras med godsaker. Nu kommer han alltid springande när jag gör ren pottorna, och sätter sig bredvid mig. Han trycker sig försiktigt mot mitt ben och smaskar samtidigt förstrött på ett strå så att han ska se lite upptagen ut. Häromdagen hoppade han upp på taket till potthörnan och såg mig djupt in i ögonen. Jag slutade med städningen och tittade tillbaka. Så förde jag mitt ansikte fram mot hans, och blundade. Han nosade sig över ögonbryn, näsa, kinder. Hans små morrhår gled över min mun och haka. När han var klar, såg jag upp. Vi tittade på varandra igen. Och jag visste att nu var vi kamrater, på riktigt.