Jag säger aldrig att jag är ”djurägare” eller att jag ”har” husdjur eftersom jag anser att det uttrycker att djuret har en underordnad ställning i förhållande till mig. Vanligtvis kallar jag mig ”kaninmamma”, även om det ju inte är riktigt sant heller. Någonstans finns – eller fanns – en mycket stolt äkta kaninmamma som säkert aldrig glömmer sina små hon en gång hade. Kanske är jag mer en adoptivkaninmamma, som gör mitt bästa för att småttingarna ska ha det så likt ett riktigt kaninliv som möjligt. Fast jag säger det förstås också med glimten i ögat, och för att tydliggöra hur starka mina känslor för småttingarna är. Oftast säger jag att jag förvaltar eller ansvarar för kaninerna vilket jag tycker visar respekt. Den andra männisan i flocken kallar sig inte kaninpappa utan säger att kaninerna är hans bästa vänner. Det uttrycker också ett jämlikt förhållande och andra människor riskerar inte att tro att vi tror att djuren är våra barn på riktigt, vilket inte vore så sunt.

Vad vi än kallar oss i relation till våra djur, tänker jag att det borde symbolisera att vi möts på samma nivå. Förtryck finns det gott om i världen; att avskaffa det hemma är en bra början på ett humanare samhälle.