I länder som England och USA kan man lämna in sina älsklingar till organisationer som är experter på att sätta samman två eller flera kaniner och så får man hem dem galet förälskade. I Sverige – nope. Ändå talade jag med ett barnhem som hade runt 150 kaniner om detta, och förklarade att det vore bättre både för kaninerna och de som adopterar dem att de lämnades över i par. För att bonda – sätta samman kaniner – är varken enkelt eller riskfritt. Därför vore det till stor hjälp om människor med professionell kunskap fanns att tillgå. Eftersom kaniner är olyckliga då de är ensamma – och notera att människor inte är fullgott sällskap hur mycket tid och kärlek vi än ger – måste de ha en partner eftersom de är flockdjur. Allt annat är grymt mot dem. Av det skälet, bör vi som förvaltare läsa på ordentligt om bonding så att vi gör rätt, och vidta åtgärder för att det ska gå så smärtfritt för alla parter som möjligt. Jag har ju berättat om lilla Tova, Bosses flickvän. Dock har jag inte skrivit om bondingen, eftersom den var lång och jobbig. Jag ville veta först att det gick vägen. Innan har jag bondat tre par: ett gick inte alls. Ett tog två veckor. Ett fungerade direkt (mycket ovanligt och i det här fallet hade kaninerna levt sida vid sida i burar i ett halvår på barnhemmet). Tova och Bosse tog två månader, men en månads uppehåll emellan på grund av värmen eftersom bonding är krävande och tar på hjärtan både av stressen och den fysiska ansträngningen. Varje dag i dessa två månader satt jag med Bosse och Tova. Först i en minut. Nästa dag i fem minuter. Och så vidare. Cirka sex veckor tillbringades på neutralt område i badrummet. När allas vår värsta stress släppt, blev mötena rätt mysiga om än med en viss anspänning – läget kan ändras snabbt och gos kan gå över i slagsmål. I vissa stunder tvekade jag på att det skulle gå. Men för deras skull satt jag där kväll efter kväll och sjöng julsånger, eftersom det lugnade dem (grannarna måste ha undrat varför de hörde Stilla Natt från mitt badrum samma tid varje dag). Och nu – det är nästan ofattbart – springer Tova och Bosse runt i lägenheten och gör allt tillsammans: gosar, äter, sover, leker. Och väcker oss på morgonen när de vill ha färskt hö! Jag kan inte nog säga hur lycklig jag är över att se dem. Men lyckligast är de, och det är så det ska vara.

Till sist: jag är ingen expert på bonding och vill inte tala om hur det ska gå till, för varje bonding är unik. Läs på House Rabbit Societys hemsidor som jag länkat här, det är de som lärt mig allt jag vet. Gör era kaniner lyckliga, för det förtjänar de <3